Jag är inte jätteengagerad i det här med att blogga...Jag skulle vilja skriva varje dag,för att kunna gå tillbaka sen och läsa vad jag tänkte och kände men den energin finns inte.

Det finns inte mycket energi alls just nu.Jag är mest less.Operationen är framflyttad igen,eller vad vet jag-men det är det senaste budet häromdan iallafall.

Så.Jävla.Less.På.Att.Vänta

Ovissheten är det värsta,i över ett år har jag haft ont.Det tog 3 månader innan jag fick komma på magnetröntgen för att få ett ordentligt svar på vad smärtan berodde på.Nu vet jag ju vad det är-så nu ligger ovissheten i om jag kommer bli bra av operationen.Vänner frågar vad jag ska hitta på sen,vad jag ska plugga till eller söka för jobb.Vad ska jag svara på det?

I mina mörkaste stunder kommer det här aldrig bli bra,i dom stunderna kommer jag tvingas leva med den här smärtan-eller till och med bli sämre av operationen.För joo-jag kan ju inte låta bli att fråga hur det gått när andra berättar om folk dom känner som har stelopererat ryggen.Numera har jag tre dåliga svar på det (av bekantas bekanta-man kan ju hitta HUR MÅNGA SOM HELST på nätet oxå).

Nej-man ska inte förvänta sej det värsta,och ja-jag tror på operationen annars hade jag inte gjort den-men för min egen skull föredrar jag att bli glatt överaskad över hur den går istället för grymt besviken.

Jag känner mej ensam i det här.Självklart pratar jag med min sambo om mina tankar inför op men i övrigt känns intresset ganska svalt från omgivningen.Jag försöker höra av mej till vänner och boka in att vi ska göra det eller det INNAN op,men nä.

Jag VET att livet rullar på för andra fast mitt står på paus,det är inte så,men det känns jävligt ensamt och tråkigt.Och sms om att x eller y ska komma och hälsa på sååååå ofta efter op-varför inte nu?Det är ju nu jag kan göra nåt,tiden efter op kommer bli betydligt tuffare.

Jag försöker ursäkta det med att jag har flyttat från stan,att det är knepigt att ta sej hit osv-men visst är det märkligt att det är svårt för en del och andra sätter sej bara på bussen och kommer hit?

Jag är inne på andra eller tredje veckan i rad med smärta varje dag.Det sätter sej i skallen.Det är inte konstigt att man blir lessen,arg,frustrerad och besviken när man gång på gång får inse sina begränsningar,när man måste ligga kvar i sängen några timmar extra för man har så ont så man inte kommer upp.Det är inte konstigt att man längtar efter nån eller nåt som kan komma och lysa upp tillvaron lite.Det är inte konstigt att man blir lessen när folk ställer in,eller inte ens svarar.Det är inte konstigt att man vill ställa sej och boxa skiten ur en sandsäck.

God morgon!

Har iofs varit vaken i 3 timmar redan,men så är det ju alltid :)

Igår var jag hos sjukgymnasten-sista besöket innan op.

På väg dit funderade jag faktiskt lite på vad jag skulle dit för igår,och mycket riktigt hade vi inte jättemycket att gå igenom...Ska höja vikten på en övning,och ge mej på plankan på pilatesboll igen.Jag blir så feg när jag får ont av nåt EN gång tänker jag att det inte funkar,men ska försöka inte ge upp så lätt!

Jag berättade att jag inte är ett dugg pepp på styrketräningen just nu(har 4 benövningar i maskiner-resten kan jag göra hemma)han sa att det viktigaste att träna upp inför op är bålen så jag skulle mest fokusera på det.Jag simmar ca 3 ggr/v och promenerar en del,nu känns det faktiskt betydligt roligare med promenader än med styrketräning(iaf när det är sol :)).Spinning har jag inte vågat köra på 2v för jag fick ont i 4 dar senast jag gjorde det.

Positiva nyheter var att han trodde att jag både kunde gå på Bråvalla festivalen (slutet av juni)och bröllop(mitten av juli).Jag är aningens skeptisk men det får väl tiden utvisa hur det blir :)

Håller tummarna att det ska gå iaf!

Fick inget definitivt svar på hur jag ska ta mej till sjukgymnasten den första tiden efter op-sjuktaxi gissade dom på men kunde inte säga nåt om priser eller så.

Får väl försöka boka tid som funkar med att sambon kan köra mej dit...

Idag står bakning på schemat-ska prova att göra rödbetskaka(morotskaka fast med rödbetor istället,eller om jag ska blanda...)Sambons familj kommer hit på fredag så då ska det smaka hoppas jag.Solen skiner så en promenad får det oxå bli,och så ska vi handla inför helgen.Haha,nu börjar det bli lite mycket att hinna innan kl 13 känner jag,dags för frukost då!

Det här längtar jag efter att göra igen! :D

I måndags berättade sjukgymnasten att det såg ut som att dom ändrat datum för min operation.Så igår ringde jag US och fick det bekräftat-3 veckor senare blir den :( 

Det är ju inte mycket att göra åt saken men jag hade verkligen hoppats att det datum jag hört skulle bli the day eftersom vårdgarantin redan har gått ut där.Man kan ju välja att ställa sej i kö nån annanstans men jag har funderat på det och kommit fram till att resan hem blir nog tillräckligt jobbig ändå.

Sjukgymnasten sa också att efter op får jag inte träna nåt/nån annanstans eller gå på några andra behandlingar-det är bara sjukgympa som gäller.Jag förstår det på ett sätt-dom måste ju veta vad som funkar och inte,men det är lite synd att inte få gå på kinoproaktiken som ju är det enda som hjälpt.

Idag har jag träningsvärken från helvetet.Tar lite hjälp av en PT för att träna upp mej så bra som möjligt inför op-och det tog igår kan man säga!!! :) Försökte simma bort träningsvärken idag men det verkar inte riktigt hjälpa...

Våfflor med tjejjerna igår,så himla trevligt!Och gott.Dom dära kidsen dom har är ju så himla söta så man blir lycklig i hjärtat :)

Var på jobbet och sa hej i tisdags,kul att träffa fina kollegor.Men det känns oxå att jag inte "är med" längre.Jag menar att jag varit hemma i snart 1 års tid,och att flera av dom jag träffade i tisdags jobbade inte ens där när jag jobbade senast.Alla hur frågar hur jag mår och när jag kommer tillbaka-jag tror ju inte att det blir så och då blir jag ganska lessen.

På lördag är det iallafall årets fest med jobbet, 3 bolag möts för innebandyturnering + middag å party.Ska bli så himla kul att träffa gamla kollegor på dom andra bolagen!Längtar som fasen nu :)

Jag kommer hejja lite på innebandyn och vara med på middan,det är nog ungefär vad ryggen fixar...

Nu blir det slapp på soffan ett tag!

Mycket funderingar om op fortfarande.

Det är frustrerande att bli hänvisad till att googla om op (det var vad läkaren gjorde när jag var där senast).Hade hellre haft en fysisk person att prata med,nån som var insatt och visste vad just JAG ska göra för op.Om jag ringer Us nu och pratar med en sköterska där så vet denne inte vad för typ av op jag ska göra och kan därför inte svara på särskilt många frågor.Jag ska alltså steloperera ryggen vid L4-L5.

Sååå,om jag försöker spalta upp lite av vad jag vet:

*Op kommer ta ca 2,5 tim

*Man blir kvar på sjukan tills man kan gå på toa och duscha själv(vet inte om det är mer man ska klara?)Läkaren tror på 2-3 dar.

*Enl läkaren kommer jag bli helt bra och kunna leva ett vanligt liv,det enda jag inte får göra är att hoppa bungyjump eller fallskärm.(enl sjukgymnast och andra på vårdcentralen är det kanske inte lika troligt att jag kommer kunna leva som vanligt,och dom tror inte att jag blir av med all smärta).

*Det kommer ta ca ett halvår av smärta i ryggen innan det vänder och blir bättre.Tydligen är det många som undrar varför dom gör op när det blir ÄNNU sämre och gör mer ont efteråt-men det tar ett antal månader innan det vänder.(det här kan ju vara bra att komma ihåg*host host*)

*Jag kommer kunna få barn

*Jag kommer kunna cykla igen

*Många som gjort op upplever att man är trött i ryggen,det beror antagligen på att man parerat eller felbelastat pga av smärtan och nu ändras det iom op.

Jag är faktiskt lite nervös för hur det här kommer gå.En blogg jag läste idag lät som att man inte klara sej själv alls den första tiden,det tog typ 1,5 vecka innan hon var ensam första gången.Jag är oxå nervös för hur det här kommer slita på mitt förhållande.Det är en grej att man inte kan göra allt så sambon får sköta all marktjänst,men hur ont kommer jag ha?Hur lessen kommer jag vara över det?Hur frustrerande kommer det vara att inte kunna göra allt man är van vid?Kommer jag kunna ta mej runt i huset?Gå i trappor?Eller måste jag flytta ner till kontoret och bo där?Kommer jag kunna klä på mej själv?Hur mycket kan man lyfta?Får man låna hjälpmedel eller måste man köpa själv?(tex toasits,glidlakan,griptång osv)Hur lång tid tar det innan man får köra bil?

Såååå,är det nån som har lite svar så bring it on! :)

Jäpp jäpp,även här är våren på väg.Underbart

Känns som att livet kan börja igen efter allt grått och trist som varit.Det där jävla mörkret alltså.Tål det inte!Men nu för tiden kan jag iofs åtminstone försöka se nåt positivt med varje årstid-det ÄR svårt att åka pulka utan snö ;) 

Det har inte hänt mycket sen sist.Jag har varit sjuk,sådär tråkigt sjuk så man inte kan göra nåt men ändå inte kan sova bort dagarna.Missat massa träning och annat skoj :( Nojjar lite över träningen för jag vill vara i så god form som möjligt inför operationen men det är svårt när man inte kan träna :(

Idag har jag och min mamma pratat en del om operationen.Om hur mycket hjälp,och med vad jag behöver hjälp.Min kära sambo verkar tro att jag inte kommer lämna sjukan innan jag klarar mej själv,men jag är inte lika övertygad på hur mycket jag kommer klara.Jag har i nuläget svårt att ta mej upp ur soffa eller säng och jag tror inte det blir lättare direkt efter op :) Dessutom gissar jag att det blir svårt att stå längre stunder(och böja sej för att ta ut kastruller ur skåp) så kanske ett litet lager med matlådor skulle vara bra...

Det som är skönt med op är att efter den har jag gjort allt.Då har jag faktiskt provat allt som finns att göra för att slippa ha ont.Då kan jag inte klandra mej själv för att jag inte försökt ALLT för att bli bra.Om det inte går vägen,om jag inte blir smärtfri så har jag ändå försökt.Det ligger nån lättnad i det.Samtidigt är jag rädd för det kan bli sämre,jag vill inte måla fan på väggen men det kan faktiskt bli sämre av op och det måste jag oxå vara medveten om(inte räkna med,vara medveten om-det är stor skillnad).

Det jag längtar efter: 

*att inte vara rädd för att göra det sämre

*att "gruffa"med min sambo-ni vet,sådär skojbråka

*att kunna träna ordentligt-tufft och ofta 

*att kunna gå några mil/vecka utan att bli liggande vissa dar

*att kunna sitta eller stå längre stunder utan att få ont/bli liggande

*att cykla

*att lattja med kids utan att det går åt h-e eller jag måste säga"jag kan inte göra det"

*att kunna springa

Tror den listan kan förlängas lite med tiden.

Jag har fått en gissning på när op blir,tänker inte gå ut med exakt datum här men det är ca 6v kvar.Trodde jag skulle bli ännu räddare av att veta datumet,men det är bara skönt att veta att det äntligen blir av.

Veckorna går och jag har ännu inte hört något om när operationen blir av...

Enligt en sköterska på Ryggkliniken hade väntetiden förlängts med en månad,men när jag pratade med läkaren som ska göra operationen sa han att det inte var så länge.Däremot hinner vårdgarantin gå ut-så om jag vill får jag göra operationen någon annanstans men det vill jag inte.Dels har jag fått ett väldigt bra intryck av läkaren,dels vill jag vara så nära hemma som möjligt!

Om jag har förstått det rätt blir jag kvar på sjukan några dagar efter operationen och då är det skönt om folk kan komma förbi å hälsa på.Någon som läser som har,eller ska,göra en steloperation av ryggen? 

Har kunnat köra spinning för tredje gången på lika många veckor,helt fantastiskt skönt.Jag behöver verkligen trampa ur ordentligt och låta huvet vila från tankar på hur allt blir ett tag.Jag passar på nu innan op för sen får man inte cykla på 3 mån efter operationen.Förra v träffade jag min sjukgymnast-han berättade att jag nog fick ställa in mej på 6 mån rehab innan det kan vara dags att jobba.Jag trodde tre TILL sex månader men han tror det kommer ta tid.Jag försöker tro att det kommer bli bra,att jag kommer kunna jobba igen men försöker oxå vänja mej vid tanken på att det kanske inte blir så...Enligt de på vårdcentralen här är det väl osäkert om jag kommer kunna jobba i nån större utsträckning igen.

Besök hos dietisten idag,hade gått upp 1,5 kg sen förra månaden.Det var iofs vätska och muskler som hade vuxit till sej så det var ju roligt :)

Nu kör jag igång med 5:2 igen,tror jag la ner det i typ november om jag minns rätt,eller om det var december.Iallafall-jag mår bra av dom dagarna och har lättare att begränsa mitt ätande de vanliga dagarna.Dessutom tappar jag inte humöret lika lätt vid lite hungerkänsla när jag fastar :) Kl är snart 19:30 och jag har inte ätit någonting än så det var lättare än jag trodde att köra.

Imorrn ska jag till jobbet och hälsa på,ska bli skoj att träffa lite folk.

Nu har vi hållit på med multimodala rehabilitering i typ 2 v...Vi är 8 st som ses ungefär 3 ggr/v under 1,5 timme.Det är otroligt gött att ha nånting att gå till,något att göra även om det är under ganska kort tid så kommer jag ändå hemifrån och träffar lite folk.Folk som är samma situation-dvs lever med långvarig smärta i rygg/nacke.Idag var andra gången vi var på Medicinsk Yoga,det är väldigt skönt och avkopplande på ett sätt-men jag får oxå satans ont i ryggen av det!Nästa gång får jag nog prova att sitta på en stol istället för golvet och se om det gör mindre ont.

De andra behandlingarna(eller vad man kallar det) är Aktivitetsbalans och KBT.

Målet med Aktivitetsbalansen är väl att inse vad man kan göra och inte utan att behöva ha så ont.Till exempel kanske man får dammsuga ett rum/dag,och att dammsuga hela huset tar en vecka istället för en dag-på nåt sätt tycker dom att man ska lära sej acceptera det ;) 

KBT:n handlar än så länge en del om stress och hur kroppen reagerar på långvarig stress.Och med långvarig smärta är det ganska lätt att stirra sej blind på smärtan-dels på VAD det är,vad det beror på,men också OM det nånsin kommer bli bra igen?

Det jag stressar upp mej över är dels om jag kommer bli bra igen,ekonomin-och vad jag ska göra istället eftersom jag inte kan fortsätta på mitt nuvarande jobb.

Det svåraste för mej är,helt klart,att acceptera läget.Att acceptera att jag kanske aldrig blir bra,att jag inte längre kan göra vad jag vill,när jag vill,hur jag vill...Men på något sätt ska det gå att hitta alternativ till hur man gjort förut!

Det som är jobbigast är att det känns som JAG har förlorat så mycket i värde.JAG kan inte jobba längre,JAG kan inte träna vad jag vill,JAG kan inte längre gå på stan i flera timmar,JAG kan inte gå så långa promenader som jag vill,JAG kan inte sitta hur jag vill(eller hur länge jag vill).Jag vet att det här inlägget kanske låter ego nu,men det är ju MIN blogg ;)

Och jag tror faktiskt att om ett tag känns det bättre-då har jag nu hittat fler saker jag kan göra,eller andra sätt att göra dom på...Självklart sätter det här sej i huvet,och dom dåliga dagarna känner jag mej riktigt värdelös och ensam.

Idag har jag ringt runt till fack och försäkringsbolag för att se om jag kan få hjälp för att kompensera inkomstbortfallet lite grann,men icke.Jag menar inte att gnälla,sjukpenningen är ju jättebra att vi har.Det är bara lite svårare än tänkt att få pengarna att räcka till...Tyvärr fanns det ingen hjälp att få(av dom jag pratat med idag).Imorrn ska jag försöka ringa arbetsförmedlingen för att försöka få veta lite mer om vad som händer när/om jag blir uppsagd.

Jag var på en anställningsinterjuv förr förra v på det företaget jag jobbar nu för en annan tjänst men fick den inte.

Nu ska jag ta dom nya smärtstillande jag fått då jag inte tålde dom jag fått utskrivet förut å lägga mej så ryggen får vila sej.

Har visst glömt bort det här med blogg efter semestern :)

Nytt år å nya tag är det som gäller iallafall!Står numera i kö till steloperation av de 3 nedersta kotorna då de inte kommer läka och det antagligen inte kommer gå att leva med den smärta de innebär.Det är ungefär 3 månaders väntetid på operationen,den ska utföras på Us i Linköping.Jag är livrädd och jättenervös men det går inte att fortsätta leva så här och vara mej själv,jag vill så mycket mer än det här!Jag insåg härom veckan hur mycket i och av mej själv jag tappat bort pga smärtan-och har jag en chans att slippa ha så ont så måste jag ta den.

Nästa v börjar multimodala rehabiliteringen med bl a Medicinsk Yoga,det ska bli intressant att se hur det går!De senaste dagarna har jag varit i stort sätt smärtfri (efter Kinopraktik förra v tror jag)så jag har till och med kunnat styrketräna och promenera flera dar i rad!Minns inte ens när jag kunde promenera mer än 4-5 dar i rad(och jag brukade gå några mil/vecka).

5:2 rullar på bra,skippade det under semester och storhelgerna men nu är jag på banan igen.Minus 1,5 kg förra v så jag är grymt nöjd!Har förresten oxå satt ett sockerförbud på en månad för att utmana mej själv lite extra (kanske oxå för att jag aldrig kan äta "lagom"då).

Nu är det iallafall dags för dagens första måltid,tjoooohoooo! :)