Om jag hade kunnat hade jag sprungit av mej ilska och frustration,eller boxat på sandsäck kanske.Inget av det funkar så jag får helt sonika skriva av mej här istället.

Jag kan inte skriva detaljer om vad som händer med/på mitt jobb just nu-men vi kanske kan sammanfatta det som att dom har börjat spela riktigt fult nu.

Det är tvära kast,inga besked-för att i nästa stund vara ställda krav som inte är rimliga att få ihop.

Kanske hoppas dom att jag ska tröttna och säga upp mej för att slippa allt tjafs.

Den här helgen har varit fullt upptagen med födelsedagsfirande,dop och bröllop och födelsedagsfirande igen.

Det var under andra födelsedagsfirandet jag blev förvånad,och jag kan inte riktigt sluta tänka på det här:

Fick en kommentar om att det är SÅN TUR att jag har en så förstående sambo som ta hand om mej och stöttar.

Vi pausar här,så jag bara får förtydliga-HAN ÄR BÄST.

Den bästa jag vet i hela världen,och jag vet inte hur många gånger jag tänkt (och sagt till honom)att jag är så glad att jag har honom.

Sen säger personen att "Jaaa,det är ju inte alla som orkar...Jag hade nog inte klarat det..."

Som att han är en superhjälte som "står ut" med mej?Som att hela jag(inte bara min rygg)måste tas om hand hela tiden,varje dag?(Så är det ju givetvis inte).

Jag ångrar nu att jag inte svarade något i stil med "Jaaa,jag har märkt det-eftersom du inte hälsat på mej en enda gång under tiden jag varit sjukskriven".

Men jag inser att det är såhär det är.Det är tydligen såhär en del av mina vänner ser det-att jag är någon man måste ta hand om,någon man måste lägga extra energi på för att orka umgås med.

Att jag är en börda.

Det måste finnas något bättre än det här.Det måste finnas både arbetsplatser och kompisar som man blir accepterad av för den man är-inte utfryst för att man inte kan leva som förut.

Jag är usel på att skriva nu,fast jag kanske skulle behöva.

Faktum är att det inte går så bra för mej nu.

Arbetsträningen fungerar inte som tänkt och jag behöver hitta något annat,men vet inte hur eller vad eller var.Har ringt runt en del,men inte fått någon plats att arbetsträna på.

Det känns lite segt,jag har ungefär 3 månader kvar att arbetsträna,dom senaste veckorna har jag inte haft så mycket att göra,mest suttit av tiden känns det som.

Det var inte så jag tänkte mej det här.

Har haft skitont sedan helgen,det ger sej inte trots att jag arbetstränat mindre antal timmar och försökt varva vila med promenad/simning.

Jag mår inte bra.Jag är så fruktansvärt trött och less på det här.Det känns som att jag inte känner mej själv längre,jag vet inte vem jag är eller vad jag tycker.

Det känns som att det mesta jag gör är för andra,för att försöka kunna passa in nånstans.

För att kunna bli nån.Den logiska delen av mej förstår ju att det bara är huvudet som spökar-men jag känner mej så himla värdelös.

Det är ovissheten som stör.Att inte ens kunna veta om det är någon idé att söka en utbildning,för jag vet inte om jag klarar att plugga.

Och om jag pluggar,säg 3 år,och sen inte kan jobba med det jag pluggat till då pga den jäkla ryggen?Det finns inga garantier på något,jag vet det,men jag har blivit så jäkla osäker på allt så jag vågar inte chansa på någonting.

Igår var jag på Vårdcentralen för att göra lite tester.Kom överens om att blodprov skulle tas för att kolla en allergi-men jag ändrade mej och behövde inte göra testet.

Inte för att det inte behövdes,utan för att jag fick sån panik över ännu ett blodprov.Så jag pratade mej ur det,för att jag fortfarande får panik vid tanken på att dom kan hitta något fel på mej.

Hur sjukt är inte det?

Igår skulle jag börjat arbetsträna igen efter ledigheten,men har varit sjuk sen i torsdags så det blev inget med det.Skitsegt.Var pepp på att komma igång igen,men det är väl inte så himla mycket att göra åt saken när man inte mår bra.Imorrn ska jag förhoppningsvis dit iallafall,ska försöka några timmar.

Försökt ringa Försäkringskassan flera gånger igår för att sjukanmäla mej,men det var så många som ringde(eller få som jobbade)så jag kom inte ens med i nån kö.

Försökt idag med,men ingen som svarar.

I övrigt fortsätter jag att jobba med insamlingen till Barncancerfonden,och försöker få folk att ställa upp i Walk of Hope,men hittills är det inte så många som anmält sej.Det är dock en del som säger att dom ska komma så får väl hoppas dom anmäler sej :)

Jag borde borde borde verkligen ringa sjukgymnasten för att få en spark i arslet och komma igång med träning igen,men skyller på att jag är sjuk så det inte är nån idé :O

Det konstiga är att jag varken haft mer eller mindre ont nu när jag inte tränat under jättelång tid-jag trodde det liksom skulle märkas direkt?

Avslutar med en bild på "min"stuga.Så jävla sorgligt att den inte finns kvar.Nu planerar jag årets  kräftskiva,som vi brukade ha därute,och det är så himla tråkigt att inte kunna vara där mer.

För ett tag sen gick vi ner och kollade hur det såg ut,jag har ju hört från gamla kollegor som fortfarande kör förbi att verkligen ALLT är borta,men det var svårt att tänka sej hur det skulle se ut.