Hörni, det verkar som att det är dags.

Dags att få ett slags avslut.

Det har gått 2,5 år sedan senaste operationen av ryggen.Och visst, det har blivit mycket bättre än det var då, och bättre än det var innan steloperationen.

Men det verkar som att vi nått vägs ände, F-kassan har nu begärt in läkarutlåtande på permanent nedsatt arbetsförmåga.

Jag är fortfarande lite överaskad,trodde inte att de var inne på det spåret eftersom det inte nämnts på flera månader.

Men hux flux får man en ny handläggare och vindarna vänder...

Hela den här karusellen (sjukskrivningen) har gjort mej rätt luttrad, jag är fullständigt medveten om att det inte blivit godkänt än(...).Så ta det med en nypa salt.

Det är kluvna känslor över det här, dels lättnad över att "de tror på mej" (jag tror ni som varit sjukskrivna länge förstår vad jag menar?)men också lite orolig över hur det tex blir att söka jobb på deltid(finns det ens jobb på deltid längre,förutom timanställningar?).

Det skulle ta bort en del stress från mej att veta att det är under längre tid (vet inte hur ofta besluten omprövas?) istället för att hamna hos olika läkare på vårdcentralen som inte är insatta i mina problem, och som,ibland,formulerar läkarintygen så att man nekas sjukersättning.

Kanske blir det här slutet på min rygghistoria. Iallafall för nu.

Det finns inte så mycket mer att berätta om det längre,läget är rätt stabilt på samma ställe och jag vill leva mer ute i världen än vid skärmen.

Har ni frågor-fråga på!

//L

Hej!

Vad fort sommar och semester gick, men relativt snart har vi semester igen så jag ska inte klaga :)

Har lite saker jag vill ta upp i dagens inlägg,så nu kör vi.

-Semestern var utmärkt, hann och orkade med ungefär vad jag hade hoppats och tänkt mej. Vi har åkt en del och bilresor är inte min bästa gren, numera får jag svårt att gå efter jag suttit i bilen länge, och ont i benen.

Vi har solat,badat och hängt med kompisar,lövly!Jag får såklart planera en del, ta med filt att ligga på när andra sitter på marken, ta med solstol där andra står hela tiden osv.

Men jag får det att funka och det är huvudsaken.

-Vi har kört årets tredje och sista cykellopp.Mitt sista,både för i år och på mtb.Det går helt enkelt inte,jag får för ont.Blir jag bättre än jag varit efter det loppet, så att jag kan cykla ordentligt igen, blir det i fortsättningen landsväg där man sitter still på ett helt annat sätt.

Jag har, eller hade, planer på vad nästa mål i träningen skulle bli, men det går inte.Jag får backa och hitta annat, min kropp klarar inte det mitt huvud vill och tänker sej.

För mej är det här rätt stort-att inse mina begränsningar och faktiskt ta hänsyn till dom.

Kanske håller jag på att bli vuxen?Eller så är jag bara så djävulskt trött på smärta :P

Dessutom vet jag inte om såna där mål om att köra vissa lopp är bra för mej, det är bra som morot för träningen men jag är grymt dålig på att njuta där och då,när man är där och kör loppet. Jag drar upp axlarna och trycker ner hakan och kör-men kul?Näe.Om inte annat ser man det på bilderna från loppen-jag ler inte på en enda bild haha.

-Den där vidriga jävla skitcancern gjorde entré i livet igen.Försöker finnas där och stötta,men är så jävla maktlös.Inget jag säger eller gör gör ju någon skillnad.Ja,förutom eventuell känsla av ensamhet som jag kanske bryter ibland.Fy fan.

-Jag har varit på första läkarbesöket utanför US Linköpings ryggklinik på flera år.

Jag förstår ju att dom skriver ut mej, det finns inga planer på fler åtgärder, men läkaren på vc är ju inte riktigt lika insatt....

Jag vet inte om jag nämnt honom i bloggen tidigare, men hans bemötande för 3 år sen när ryggen rasade ihop var minst sagt märkligt.Och otrevligt.

Därför har jag vid flera tillfällen försökt byta läkare,men det går inte (?) för då skulle det bli så ojämn fördelning mellan läkarna,dagens ursäkt!Vet inte om någon pratat med honom om hans bemötande som jag nämnde för vc när jag försökte byta läkare,för nu var han väldigt engagerad och lyhörd.Eller, jag har ju inte sett läkarintyget än-eller fått beviljat av FK så vi får väl se men det blev bättre än jag trodde.Sjukskriven på 25% i några månader till, men han var duktig på att säga att jag kommer ju bli bättre,det vänder nu (jaså?just idag?).Jag tillåter mej att vara skeptisk eftersom jag lever med min smärta varenda dag.Jag nämner den inte varje dag, inte ens för min sambo, men tro mej-den är med mej varenda dag.Vareviga jävla dag.

Nu till dagens fråga:

Oavsett, eller nästan oavsett, vad jag gör känns det som frågan "ska/kan du verkligen göra det där med din rygg?" dyker upp,fler med samma erfarenhet?

Jag är trött på den.Jag vet ungefär vad jag får mer ont av, ibland blir jag överaskad-ibland inte.

Det hade väl varit en grej om frågan ställdes som att det var av omtanke, men nu känns det mer som förvåning eller ifrågasättande.

Å andra sidan är det samma sak åt andra hållet; "Va?Får du ont av DET?".

Det är liksom svårt att förklara för dom som inte vet hur det känns att jag kan gå flera km i ett motionsspår,men att gå på stan i bara 10 min kan göra att jag får ont resten av dagen.

Om operationen gått bra, om det blivit ett lyckat resultat-då hade det väl inte varit så?Eller?

Det är så jäkla frustrerande att jag mådde så mycket bättre efter första op, och att jag hade mindre ont efter den än efter infektionen.

Hej bloggen,och om det är nån mer som orkar läsa när det mer ofta än sällan står still här...

Jag får väl ta och  lufta lite tankar om den senaste tiden här...Det har hänt en del positiva saker,där jag arbetstränar nu verkar det som att de tycker att jag är bra-för häromdan sa chefen på en annan avdelning att om den avdelningen jag är på inte anställer mej så tänkte hon göra det för att jag var så bra :) Iofs "bara" timanställning(det är inte så bara i mina ögon,men jag vet hur jag brukade tänka...). Så himla härligt att höra!Det finns lite hopp nånstans långt där borta,det finns möjlighet att saker löser sej!Det finns en möjlighet att man ser förbi min jäkla rygg och allt den ställt till med,och faktiskt tycker att jag är bra ändå.Det känns så jäkla bra!

För ett tag sen fick jag veta att jag skulle få ersättning från Löf(Landstingen Ömsesidiga Försäkringsbolag,där man kan få ersättning för skador som orsakats av vården) för infektionen och vad den har ställt till med för mej.Jag har nu fått ett besked på hur mycket det rör sej om,men jag har inte fått hem papprena än och jag minns inte vilka poster som var för vad.Jag vet att skada och värk nämndes,och att jag var lite förvånad över storleken på den posten,för jag trodde att det skulle vara den största posten.

Iallafall,utbetalningen sätter igång en del tankar.Först enorm glädje över att det beviljas ersättning.Vid det här laget tvivlar jag ibland starkt på om det finns något skydd, eller något som underlättar när man varit sjukskriven så länge och behandlingen inte ger det resultat man trott eller hoppats på.Så,glädje och till viss del tacksamhet över att det kommer en ekonomisk ersättning,som inte täcker förlusten av inkomst mot om jag hade jobbat,men ändå kompenserar lite av det bortfall som blir.

En annan tanke är att jag nu alltså är,till en viss procent,klassad som invalidiserad.Och att största delen av den klassningen beror på infektionen jag fick.

Det borde inte komma som en överaskning,ibland är jag så jäkla handikappad att jag undrar hur jag INTE kan vara mer handikappad än så.

Men det kommer ändå alltid som en överaskning för mej att det faktiskt är andra än jag själv och mina nära och kära som anser att jag inte klarar allt som man borde.

Jag minns att det pratades om invalidisering när jag skrevs in på Af innan arbetsträningen började,och att jag var förvånad över det med.

Är det inte konstigt hur fasen huvet INTE kan koppla att man är så dålig när kroppen hela tiden signalerar det?Kanske är det något slags självförsvar för att man är så uppjagad eller skrämd av andras historier om hur Fk ska bete sej i olika lägen,så att man själv förnekar det,eller inte vågar tro att man ska bli trodd?

Många tankar som flyger nu....

I helgen som var provade jag att leva som en vanlig människa,eller lite mer som innan iallafall.

Vilket i mitt fall innebar att vi var på allsång/konsert i fredags,att jag var på fest(iofs nykter)i lördags och att jag spenderade hela söndagen hejande på de som cyklade Halvvättern.

Tanken slog mej någon gång under lördagen att det kunde bli för mycket,men tyckte det kändes skapligt ändå.

Igår funkade det inte längre.Ryggen började bråka,och det enda jag ville göra var att lägga mej ner och hålla för öronen och gråta.

Jag blir tokig på det här-det kan inte vara ok och något man ska leva med att man blir så himla ljudkänslig?!Och det går fort,från att jag känner att jag är lite sliten,till att jag måste vara ensam där det inte finns några störande ljud.Ensam-som att jag inte ens orkar höra någon annan andas.

För det är så det är-jag pallar inte att höra något från någon/något annan/annat.

När jag skriver ner det här känns det konstigt,för inte fasen kan det där vara fysiskt-det måste sitta i huvet?Eller?

Idag var jag på behandling hos en ny person på Kinopraktik.Hade provat metoden förut,men inte samma utövare som nu.

Jag vet att det kommer låta flummigt,och var och en väljer själv vad man tror på,men jag söker hjälp den vägen för att få igång nerverna igen,för att få huvet och olika delar av kroppen att kommunicera med varann igen,vilket är svårt.

Hon gjorde något som kallas nervbalans,där hon står och håller emot en arm och ett ben på mej,och när hon trycker neråt,uppåt,utåt eller inåt ska jag trycka motsatt håll så mycket jag kan.

Jag var livrädd för att provocera ryggen,vilket jag gör så fort jag lyfter ett ben i princip.Och det gjorde jäkligt ont,ryggen blev ordentligt provocerad av de olika testerna.Men sen hittar hon punkter där hon gnuggar eller masserar,sen provar vi samma rörelse igen-och då kunde jag hålla emot mycket bättre.

Hon sa att jag är stark,styrkan i musklerna är det inget fel på,det är kommunikationen i kroppen som inte funkar.Det är skönt att höra,för jag har varit less ganska många gånger på att träningen inte verkar ge det resultat jag vill.

Efteråt kunde jag knappt gå,kändes som jag kört ett stenhårt träningspass och det brann i benen när jag skulle gå uppför trappen därifrån.Ryggen gjorde skitont.

Ska se hur kroppen reagerar på det här,och om det känns ok ska jag komma tillbaka om 2 v.

Eftersom det var första gången jag gick hos henne pratade vi en del både innan och efter.

Hon sa att nästa gång ska vi ta den psykiska delen,att jag ska prata om operationen för hon trodde det fanns en del att bearbeta där.

Jag insåg då att jag är rädd för att prata om det.Jag har skrivit en del om det här,men jag har långt ifrån skrivit om alla tankar som gnagt.Inför familj och vänner försöker jag "vara stark" och inte prata om det.Med min sambo har jag pratat en del,men kanske inte ens för honom har jag berättat hur rädd jag är,men framförallt hur rädd jag har varit.

Det är så mycket outrett och så många svar jag aldrig kommer få.Den känslan av maktlöshet och hopplöshet när dom la in mej direkt tre veckor efter första op är svår att beskriva.

Rädslan över att aldrig kunna stödja på benet som inte funkade efter första op,och som fortfarande inte är bra.

Slangarna som syddes fast i ryggen efter andra operationen,satan så ont!Smärtan efter andra op var så mycket värre än efter första.Dom där jäkla slangarna lossnade ju under första natten,så dom fick byta lakan eftersom det blev översvämning av blod och vad det nu var dom sköljde med.Doktorn som kom dagen efter och sydde fast dom igen-utan bedövning.Och utan att prata med mej över huvudtaget,det var viktigare att förklara för sköterskan än för mej...

Antibiotikan och de andra medicinerna,under nästan 4 månader.Som gjorde att jag tappade både hud och hår,och den där stackars magen vad den har fått ta hand om :(

Blodprov varje vecka.Varenda jävla vecka i flera månader.Jag som hatar blodprov.

Jag vet att det finns många,väldigt många,som är sjukare än så.Som aldrig blir bra,eller som har en längre väg till bra.

Kanske hade jag haft lättare att acceptera det om jag fått någon förklaring till VARFÖR jag fick infektionen...

Kanske hade jag haft lättare att hantera allt om det inte var olika besked varenda gång jag pratar med dom på sjukhuset.Den ständiga frågan från mej är,såklart,om jag kommer bli bättre,eller om jag kommer bli helt bra.Ena gången svarar dom en sak,nästa gång något helt annat.

Jag har fått en kallelse till en ny telefontid med doktorn som jag pratat med dom senaste gångerna.Jag har ingen aning om varför,och blir fundersam direkt när jag får kallelsen.Vad jag vet skulle vi höras i augusti igen,och så fort jag får någon sån här kallelse blir jag liten och livrädd att det är något skit igen.

Rent logiskt förstår jag ju att det inte är något farligt(sannolikt inte iaf)men min rädsla är inte logisk.

Nytt samtal med dr idag....

Han skrev läkarintyg till siste augusti och under den tiden ska jag arbetsträna så mycket det går(han kallade det aktiv sjukskrivning).

Han påpekade igen att medicinskt finns det inte längre någon förklaring till min smärta,jag vet inte riktigt vad han vill ha sagt med det-ska jag bara rycka upp mej och sluta ha ont eller?

Han hade fått svar av narkosläkaren på min undran om tröttheten-och HOPPSAN-det fanns visst ett samband med op+reoperation=trötthet.Det var dock vanligare vid andra operationer,tex gynokologiska(stavning?) och bukoperationer.

Narkosläkaren hade också tittat på mina blodprover,och allt såg(som vanligt)bra ut.

Däremot så sa han att både Gabapentin och Panocod försämrar återhämtningen,så jag har alltså fått medicin ordinerad för en åkomma,som försämrar en annan märkbart.Härligt

Idag sa han också att Panocod omvandlas till morfin i kroppen så den ska man inte hålla på med så länge.I aug/sep ska jag trappa ner/sluta med den om det inte går att göra tidigare.

I senaste inlägget närde jag en liten dröm om att cykla Tjejvättern.För jag hade ju cyklat typ 1 timme en gång.Efter ett pass eller två till på cykeln är det bara att drömma vidare....

Det inte blir en den "revansch"på ettårsdagen efter op nummer 2 som jag hade hoppats-men i år kan jag ialafall hänga med till Motala och heja istället för att ligga på sjukhuset...

Lite surt men jag får sluta sparka och slå och gno in allt jag inte kan.Det här ÄR mitt liv nu oavsett vad jag anser om det.

Idag skulle en kompis komma hit å ses några timmar.Av okänd anledning ställde hon in.

Det gör lite ont i hjärtat,inför op pratade hon så mycket om hur mycket hon skulle vara här, att hon finns här och allt möjligt.Imorgon är det ett år sen vi sågs sist.ETT ÅR.

It´s been a long day whitout you my friend

and I´ll tell you all about it when I see you again

We´ve come a long way from where we began

I´ll tell you all about it when I see you again.

Nu har tiden försvunnit sådär snabbt igen.

Det är fullt upp med att arbetsträna 4 timmar/dag som jag gör nu,känns som att jag inte hinner så mycket annat(hur stressad var jag när jag jobbade?!).Men då tränade jag inte så mycket som nu.Nu SKA det in minst 4 pass/v.Imorgon ska jag till vårdcentralen och förhoppningsvis lägga om det där trasiga fingret för sista gången...Har haft lite träningpaus från styrka och simning pga av det,gjorde för ont att hålla i vikterna och jag får inte blöta ner plåstret eller vad det är.

Spinningen har jag dock kört,men den förra v var sista gången för terminen på det,så nu blir det att köra på ett annat ställe,eller helt enkelt köra ute.

I helgen hämtade jag hem racern som syrran lånat eftersom jag inte kunnat cykla på den på typ 2 år.Den var snyggare än jag mindes :)

Och betydligt roligare att cykla på!Körde 1,5 mil i söndags-vilken frihetskänsla!Jag började direkt drömma om åtminstone Tjejvättern (målet när jag vaknade efter första op var Halvvättern i år).Jag hade helt glömt vilken känsla det är i kroppen när man rullar fram med bra fart och starka ben.Min sambo lät kanske inte helt medhållande när jag direkt efter cykelturen sa att jag ville köra Tjejvättern...Vi får se,jag skulle kunna göra som vanligt-ner med huvet och köra och nöta så länge det går,och lite till.Men förhoppningsvis vet jag bättre än så nu.

Jag är lite rädd för att inte veta var gränsen går,hur mycket det är ok att ta ut sej,eller vad som är för mycket och framkallar smärta.Men det är ju bara jag som kan testa mej fram,finns inga facit nu.Senast jag var hos sjukgymnasten kändes det lite konstigt,som att det var sista gången.Jag fick med mej övningar att göra hemma och/eller på gymmet och han skulle ringa om 1 mån.

Jag förstår att jag på ett sätt inte behöver gå dit,jag har så många övningar nu att jag borde klara mej,jg vet vad jag ska göra.Ändå känns det lite nervöst och ensamt.

Smärtlindringen som jag skrev om i förra inlägget har fortsatt funkat skapligt.Förutom att jag blir så satans trött.Jag vet inte om jag blir trött av tabletten i sej,eller av att kroppen äntligen slipper smärtan och kan slappna av?Som mest har jag somnat 4 ggr på en dag,och då är det yvärr inte bara när jag ligger hemma på soffan det händer,utan även på Yogan och arbetsträningen.

På Valborg lät jag bli att ta något eftersom jag vile dricka öl till maten,de två dagarna efter det tror jag att jag bara tog 1/dag istället för 3/dag,för det kändes bra och jag hade inte lika ont.

I söndags fick jag trappa upp igen till full dos,samma igår och idag klarade jag bara 1,5 tim på arbetsträningen.Sen började det pirra i både rygg och ben,och ryggen gjorde jätteont så jag fick gå hem.

Så,får väl ta soffan tills kramperna släpper och sen en promenad för att få igång cirkulationen.

Igår träffade jag en kompis som har kommit att betyda mer under tiden jag har varit dålig.Hon är en av inte så många som kommer och hälsar på eller ses regelbundet.Jag tror inte hon förstår hur mycket det betyder.Blir alltid glad av att träffa henne,och känner mej bättre till mods när jag fått babbla av mej,och fått höra om annat än min egen bubbla :)

Igår sa jag iaf att jag ville bli som förut igen,att jag ville vara pigg och glad och prata om nåt annat än hur min kropp å knopp mår.Hon sa att jag nog inte kommer bli densamma igen,och att det är nog bättre att inte bli det.

Jag tror aldrig jag kommer bli densamma igen,det är för ytligt på nåt sätt.Jag vet inte hur jag ska förklara-men att shoppa och festa kommer nog inte vara mina intressen igen.Absolut inte i samma mängd som förut iallafall.

Ja,alltså...Jag pratade med dr häromdan.Röntgen och blodprover visade,som väntat,ingenting.Medicinskt har dom ingen förklaring till varför jag fortfarande har ont?!

Förra gången vi pratade sa han att det kan ta upp till 2 år till för mej att bli bättre,eller bra.

Så lät det inte den här gången.

Nu sa han att musklerna läker på 3 månader och skelettet på 6 mån så dom har ingen förklaring till min smärta längre...Nu ska vi "ta en månad i taget och se hur det går för mej".

Lät inte så himla lovande i mina öron.

Tröttheten kan han inte förklara,men han ska prata med narkosläkare om det kan bero på att jag sövdes ner två ggr på 3 veckor(men det borde väl vara ok nu??).

Jag får mycket mer ryggsmärta vid mens,och frågade därför om det var vanligt och om man kunde göra något åt det(jag blir liggande gråtande för det gör så ont i ryggen).

Det hade han aaaaaaldrig hört talas om?!?!Är det någon av er andra stelopererade som har samma bekymmer eller är jag helt ensam om detta?

Slutligen bad jag om ny smärtlindring då varken tramadol eller oxycodone funkat för mej,och vet ni vad?

JAG FICK ÄNTLIGEN NÅT SOM FUNKAR!!!

Visst,jag är yr i huvet och lite så,men natten till igår sov jag en hel natt för första gången på flera månader.Igår kunde jag arbetsträna 4 timmar utan att få ont!

Jag kunde gå på Medicinsk Yoga utan att få ont.Det första jag kände när jag vaknade på morgonen var inte smärtan i ryggen :)

Inget gott som inte har något ont med sej dock.Man kan ju alltid se till att skära av sej en bit av nageln och fingret när inte ryggen gör ont-så man har ont NÅNSTANS hela tiden...

Hahahahahahaha.Jaja,nu ska jag bege mej till Vc och se om dom kan få loss kompressen och byta ut den.Sambon försökte innan han åkte till jobbet men jag höll på att svimma av smärtan så det fick avbrytas.

Fy faen vad nervös jag var inför det där besöket på Us häromdan!

Jag har varit helt slut efteråt av all anspänning-det är skumt att jag stressar upp mej så mycket över det?!Hittills har det ju gått smärtfritt.HAHA

Nu,med lite perspektiv på saken tänker jag att det var nog bra att höra att det kan ta längre tid att bli bättre.Det var inte vad jag önskat,men det finns fortfarande hopp.

Igår pratade jag massa med min sjukgymnast,vilken klippa!Lyssnar tålmodigt på alla mina funderingar-jag är helt fascinerad att han inte tröttnar på allt ältande och alla grubblerier.

Jag har sett det här som lite av att träna inför ett lopp-att man lägger upp träningen mot ett specifikt mål och jobbar mot det.När man kört loppet och kommit i mål är det klart.

Min sjukgymnast fick mej igår att inse att det kanske inte blir så.För mitt mål var att bli lika bra,eller bättre,än innan.Men det är ju inte säkert att jag kommer dit.

När jag skriver det inser jag att det här har jag pratat/skrivit eller tänkt förut,men har glömt bort det längs vägen.

Jag menar inte att vara negativ och inte tro att det kan bli bra,men för min egen del behöver jag vänja mej vid att det kanske inte blir bättre.Eller det kanske inte blir bra.

Oavsett så kanske det inte riktigt blir som jag tänkt mej.

Så nu är frågan-ska man sätta upp delmål?Pricka av dom ett efter ett och se hur långt man kommer?Hur tänker ni andra?

Jag skrev en lista på saker jag vill klara att göra under 2015(tror det var vid nyår).

Jag var försiktig med den,det blev inte jättemånga fysiska utmaningar,kanske mer saker som jag vill göra för att JAG mår bra av det.Tex klara spinningpass,sätta frön,gå på basket osv.

Just dom tre sakerna har jag redan gjort/ska göra inom en snar framtid.För ett år sen var det helt otänkbart.

Det är så himla lätt att glömma att man faktiskt tagit sej en bit uppåt ändå.

Kram på er och hoppas ni får en trevlig helg.