Jaha...Resan upp till Arlanda har gått skapligt även om jag har ganska ont nu.

Kom inte igenom metalldetetktorn som dom på sjukhuset sa, det pep ganska duktigt om mej.

Det är ju en grej här där man kan språket och lätt kan förklara men jag blir lite nervös för hur det går utomlands?

Aja, får se hur mycket uppdatering det blir när vi är iväg-tror inte jag ska ha näsan i mobilen så ofta :)

Nu blir det lite repetition här...

När jag hade diskbråcket (våren 2013)hade jag nervpåverkan i högerbenet främst,även om jag hade pirrningar i vänsterbenet också-men känselbortfallet var inte lika stort i vänsterben.

Nervpåverkan för min del = pirrningar i benen,framförallt låren,och känselbortfall, det kändes som att jag tappade känseln i benet och inte hade någon kraft i det.Några gånger vek sej högerbenet.

Efter steloperationen kunde jag inte stödja på högerbenet,det bara vek sej och gjorde jätteont i höften/ljumsken/låret.Jag röntgades flera gånger extra för att läkarna ansåg att det inte riktigt var som det skulle,men inget fel hittades.Efter några dagar kunde jag börja stödja även på högerbenet,men jag behövde kryckor den första tiden.

Efter det har jag haft lite bekymmer med hö ben.Tex når jag inte ner lika lätt på högersidan när jag ska klä på mej,knyta skor eller torka fötterna efter jag duschat.Någon gång när vi var i skogen "tappade"jag högerbenet,så om jag skulle gå över tex en stock så funka det med vänsterben men högerbenet slog jag i(det kändes som att jag gick som vanligt och plötsligt tappa jag det bara).

Jag har tagit upp det med sjukgymnasten,han har undersökt lite genom olika vinklar och rörelser men säger att jag är helt ok i rörligheten(vilket jag oroade mej för att jag inte var).

Jag tog upp det på återbesöket hos ortopeden i slutet av september,han sa att han skulle höra av sej till sjukgymnasten som jag träffat på Us så att hon ev skulle göra en ny undersökning av benet.Sen dess har jag inte hört något,och ärligt talat inte tänkt på det särskillt mycket heller då jag inte haft några pirrningar eller känselbortfall.

Den senaste tiden har det ändrat sej.Iom att jag skulle börja försöka belasta högerbenet mer när jag går,står och sitter har det dragit igång något.

I 3 dagar nu har jag haft pirrningar,inte särskilt länge,eller kraftigt-men dom är tillbaka.

Jag trodde inte att det var nån fara,tänkte att det kanske är ok eftersom jag belastar mer,men enligt sjukgymnasten är det inte alls bra att belastning ger den effekten.

Idag blev det en väldigt kort variant av träning,och han sa att han ska ta kontakt med sjukgymnasten på Us för att ev göra en ny utredning.

Vilket inte oroade mej så himla mycket direkt när han sa det.Nu har det gått några timmar och det känns inte alls som pirrningarna som kommit efter det håller hjärnspökena borta...

Äntligen känns det som att "svullnaden"(jag vet ju inte vad det är)inne i ryggen gått ner lite.

Jag har haft en utmaning till mej själv att gå en viss sträcka på ett antal veckor-nu är jag i mål med det,en vecka innan jag planerat :) 

När jag är hos sjukgymnasten gör jag mest övningar på pilatesboll,i början satt jag bara på den med fötterna på golvet och lyfte vikter på sidan.Nästa steg blev att bara ha en fot i och lyfta motsatt arm.

Där har jag problem-högerbenet bara skakar och är svårt att stödja på för det finns liksom ingen kontroll i det...Samma sak har det varit i stående övningar när jag ska ha tyngden på ett ben åt gången-jag får inte kontroll över högerbenet.

Förra gången jag var hos sjukgymnasten såg han att bäckenet var snett,så det skulle vi försöka rätta till med att "vicka"(kontrollerat)på bäckenet.Både framåt/bakåt och i sidled.

Den natten gick det inte att sova pga smärtan i högerbenet-det var som växtvärk i det,satan vad ont det gjorde!

Igår skulle jag försöka igen,den här gången både stående och liggande,istället för på pilatesbollen för att se om jag fick mindre ont.Funkar inte!Jag förstår vad han vill att jag ska göra,jag VET hur kroppen BORDE göra.Men jag kan inte.Jag får inte signalen från hjärna att gå fram hela vägen.Det är en mycket märklig känsla när man tappat bort kommunikationen mellan huvet och kroppen,det är läskigt.

Vi pratade en del om det,jag har ju oxå känt att jag belastar vänstersidan mer än höger,både när jag sitter,står och går.

Uppgiften jag fick till nästa v var att försöka ha en jämn belastning när jag går,och att det blir jämt tryck när jag sitter eller står.Jag kommer ju glömma det hundratusen gånger,men ska försöka iallafall.Tydligen rör jag benen märkligt när jag går oxå(har oxå känt det men inte tänkt så mycket på det)så jag ska försöka skjuta ifrån med tårna mer när jag går.Jag har fegat väldigt mycket på att ta längre steg,men det är nog dags att prova(det provocerade ryggen enormt innan op).

Idag när vi gick försökte jag tänka på allt det där,och det gick bättre än jag trodde.Den första km hehe.Nädå,höll det hyfsat men i tuffare terräng än grusväg är det svårare att ta ut stegen.

Nu pirrar det konstigt i högerlåret,värker i höften och jag har svårt att lyfta...Vänsterfoten?!

Aja,man kan ju inte lyckas med allt... :)

Ikväll blir det partaj.Ut med kollegor och det ska bli så himla kul!Kommer kosta på så jag får skippa förfesten och är bara med några timmar,men ändå.

Jag ska göra mej fin och njuta av öl och sällskap :D

Nedräkningen pågår för fullt här-snaaaaaart är det dags för sol och bad.Häromdagen hittade jag en tejp som ska kunna sitta på i flera dagar,och ska klara vatten-perfekt!

Det första året efter op måste man täcka ärret för huden är så känslig där.

Jag är fortfarande inte lika glad för resan "som jag borde"-jag oroar mej väldigt mycket för hur flygresan kommer gå,men också hur det kommer vara där.

Nu när jag är ensam hemma på dagarna tänker man ju inte på hur mycket jag faktiskt vilar,och jag är lite rädd för hur mycket jag kommer orka/klara när vi är där.

Oavsett så blir det nog bra med miljöombyte ett tag,och komma hemifrån lite grann.Det blev ju inte direkt nån semester i somras när jag var nyopererad.

Ryggen fortsätter bråka.Krampar ihop varje gång jag är ute och går,och det räcker med väldigt korta sträckor innan det sätter igång.Så vi backar på sjukgymnastiken.Igen

Spinning är bara att glömma,och drömmen jag hade om att ha Halvvättern som mål för träningen,jaaa-den kanske får justeras för att passa mej i nuläget.

Det är svårt att inte se det som ett nederlag att det gick så bra och nu är så mycket sämre.

Läkaren sa att det skulle ta 3-6 mån efter op innan man visste om den hjälpt eller inte.Just nu känns det ju verkligen inte så,men jag ska inte ge upp än.

Jag hittade en distansutbildning på 1,5 år som verkade bra.Sista anmälningsdag var redan passerad,men jag skickade in ett mail iallafall för att se om det fanns några platser kvar.

Det var 35 platser...och...900 sökande!!!Så,näää-det blir inget med det heller.

Jag trodde Försäkringskassan skulle höra av sej och påbörja någon utredning,men det kanske är för tidigt än?(Det kanske måste gå ett halvår efter op?)

Den här ovissheten tar så himla mycket energi.Kommer jag kunna jobba igen?Med vad?När då?Hur mycket?Ska jag chansa på att plugga och hoppas att jag sen kan jobba?Tänk om ryggen inte pallar sen när man är klar?

Jag är tacksam för både min sambo och min sjukgymnast som ser till att jag håller mej på jorden när jag vill flyga iväg.Som får mej att inse att jag har en lång väg tillbaka,och att jag inte ska vara så hård mot mej själv.Men att jag ändå kommit en bit på vägen.Det är ju inte så att det är helt hopplöst,även om det känns så ibland.

Saker som tåls att nöta in i mitt huvud just nu är "det här är inte MITT fel.JAG har inte GJORT något fel för att det skulle bli såhär,det här är inget jag har VALT".

Det är inte så att jag kan välja att spela,pausa eller stoppa när jag vill-det gör min kropp åt mej oavsett vad jag vill eller inte.

Äntligen har svaret från Infektionsavdelningen kommit-sista blodprovet ser bra ut och allt är ok :)

Helt sjukt att det gått ett halvår sen jag fick infektionen.När jag blev sämre för några v sen började jag fundera på om infektionen var tillbaka,i dom mörkaste stunderna låg jag redan på operationsbordet och dom tog ut skruvarna igen.Därför är det jäkligt gött nu att bara fokusera på rehab och vila :)  

Den här veckan har varit bra,så himla skönt att smärta/svullnad har minskat.Rehaben funkade men nu är det en veckas vila från det och jag är ordinerad kortare promenader än vad jag vill.

Hoppas det hjälper för jag saknar mina långa promenader.

Har träffat flera kompisar den senaste tiden,betyder så himla mycket med sällskap!

Ibland,eller ganska ofta faktiskt,känns det som att jag bara pratar om ryggen,klart man måste få prata om hur man har det-och det är ju en väldigt stor del av mitt liv nu.Men fan,ibland vill jag bara glömma allt om den där jäkla ryggen och leva lite!

Andas ut lite grann nu.

Det verkar som smärtan den senaste tiden var en överansträngning.Idag är första dagen som det inte känns svullet inne i ryggen längre(vet inte hur jag ska förklara känslan)och jag har inte längre lika ont.Det är så himla lätt att köra på när allt känns bra,och man nästan tror att man är som förut.Det var jäkligt gött att vara så nära ett liv utan smärta!

Jag ställde in flera saker som var bokade förra v och har inte kört sjukgymnastik/rehab på nästan 2 v nu,det verkar som det hjälper att vila sej i form ibland ;)

Idag var det dags att testa på rehab igen,och jag fick ont efter men inte i närheten av den smärtan som var för 2 v sen.Idag kändes det nästan som jag bromsade min sjukgymnast mer än han bromsade mej,haha.Ibland har jag varit lite lessen över att jag inte fick träffa sjukgymnasten på sjukhuset fler ggr,för hon hade sån himla koll.Men jag är himla nöjd med den jag har här hemma,han har bra variation på övningar och är väldigt lyhörd för om jag får ont eller om ryggen provoceras av vissa övningar.Han är glad för min skull att jag kunnat komma igång mer än innan op oxå,och det uppskattar jag.Vi körde inte jättemånga övningar idag,börjar lite försiktigt och ser hur kroppen reagerar.På ons ska jag dit igen om jag inte blivit sämre igen.

En sak jag inte trodde jag skulle eller kunde göra nu var knäböj + skivstång med 10kg som jag höll med raka armar ovanför huvet-gissar på lite extra träningsvärk imorrn?!(Det ska hjälpa så man inte fuskar med ryggen-böjer man ryggen "fel" under övningen åker armarna framåt eller bakåt,och om armarna sticker blir det fel i ryggen-spänna bålen och rak rygg is the shit).

Imorrn blir det kalas här.Så,jag har bakat citronkladdkaka(bland det godaste jag nånsin ätit),kolalakritssnittar och chokladbollar.Den dära citronkladdkakan gjordes laktos- och glutenfri,och jag vete faen men jag tror inte alls den blev lika bra :(

Jag vet inte om det är smöret eller mjölet som ställer till det,men nåt är det som inte blir riktigt lika bra som annars.Jaja,det får nog duga ändå.

Fy f-n.

Borde vara överlycklig över att jag fått godkänt av Fk att åka på semester-men istället har jag spenderat mer än halva natten med att grubbla på om vi ens kommer komma iväg,och om vi gör det-vad kommer jag kunna göra?Det kommer inte bli en sån semester jag tänkt mej eller drömt om om den här smärtan sitter i.

Har precis pratat med sjukgymnasten,på måndag ska jag dit igen.Vi tar en himla massa steg tillbaka i träningen och hoppas det kommer funka.

Har fått tillbaka kramperna i ryggen nu,och höfterna gör ont(kul att jag sa till sambon häromdan att jag aldrig har ont i höfterna...).Usch och fy och blä.Jag vill bara bli bra nu.

Varning för aningens gnälligt inlägg idag...

Jag är så jävla less på det här nu.Det är så fruktansvärt knäckande att det går bra,bra,bra och sen totalt magplask.Jag är så himla trött på bakslag.

Jag är så less på det så kallade livet som fortsätter,men jag är inte med längre.För det är så det känns-att jag inte är med.För jag klarar inte längre att träna som jag vill,eller att sitta och snacka skit med kompisar i flera timmar.Jag kan inte boka nånting utan att oxå förklara att dagsformen får avgöra om det går att genomföra den dagen man tänker sej.Jag kan inte ens laga en middag utan att behöva vila under tiden.

Det är väldigt lätt att gå omkring och känna sej värdelös-dels för att man inte jobbar/pluggar,eller för att man inte kan göra vad man vill på fritiden längre,men oxå för att folk slutar höra av sej.Det här är inte menat som självömkan eller "ingen bryr sej om mej längre",utan mer att JAG känner mej mindre värd emot mej själv eller vad man ska säga.Jag försöker att inte tänka så-men det känns som att jag har förlorat så mycket värde i mej själv.

Innan jag blev sjuk gillade jag att träffa familj och vänner,promenera,cykla,festa,baka,vara med i en föreningen som skänker saker till baltikum(och även åka dit och göra olika projekt),shoppa,simma,resa,sjunga,läsa,laga mat,fixa i trädgården,kasta frisbee,kolla på basket,sitta med i styrelser,köra tåg-listan går nog att göra längre...

Allt det här tycker jag såklart fortfarande om.Men det mesta kan jag inte göra längre.Och det börjar fan bryta ner mej ganska bra nu.

Jag vill leva igen.Jag vill kunna vakna utan smärta.Jag vill kunna göra VAD JAG VILL utan att fundera på när eller om jag kommer få ont.

Jag vill bara bli mej igen.