Alla inlägg under juni 2015

Av L - 30 juni 2015 21:06

 

Så här vill jag oxå bo :)

 

Jag har en bra dag.Fortfarande lite segt på arbetsträningen-att jag inte har något att göra.Men nu räknar jag ner dagar till ledighet-det brukar ju alltid vara segt precis innan man ska gå på långledigt oavsett vad man gör...Eller inte gör.

 

Idag tog jag ett litet steg i en annan riktning.Bestämde förra veckan att vi skulle haka på en intensivkurs i crawling(3 tillfällen).Idag var första och jag måste erkänna att jag var nervös.

Sådär som man alltid (?) är när man ska göra något man aldrig gjort förut och inte har en aning om nivån,eller övriga deltagare.Dessutom nojjig över hur ryggen skulle klara det med tanke på den senaste tidens ökade smärta.

Men jag är ok.Visst,jag har ont och svårt att röra mej,men jag är lite för glad och nöjd för att vara lessen/arg/besviken över smärtan.

Det hade ju snarare varit en glad överaskning om den inte blev värre av det här :)

 

Jag har inte tänkt på det förrän vi kom hem-men det här är ju precis vad jag behöver:

något jag inte har gjort förut.

Något där jag inte jämför mej själv med hur jag var innan,hur lång sträcka jag klarar,hur tunga vikter jag lyfter,hur länge jag kan stå innan jag måste vila-eller vad det än må handla om.

Jag är ok med att jag kanske inte kommer klara allt,men jag är dels nöjd med att ens försöka och våga prova,och dels jag är ju fortfarande bättre än innan.

Jag vet inte vad den här glädjen kommer ifrån,förut har jag varit så himla fokuserad på allt jag INTE kan så nu är det jätteskönt att jag för en gångs skull är nöjd med något.

 

Som ni redan förstått överlevde jag cyklingen.Tyvärr hade jag återigen ett pass när jag inte får ut all styrka i benen(jag vet att den finns där,men jag kan inte använda den).Gulliga sambo knuffade mej uppför backarna igen,när jag inte längre orkade.Jag kommer fortsätta kämpa med cyklingen,för det här är något jag älskar att göra och jag vill verkligen att det ska funka.

Men kanske att jag för tillfället får nöja mej med mindre antal mil än vad huvet anser är ett lagom pass...Som tur är får jag inte särskilt ont av det,det är bara sjukt irriterande att kommunikationen mellan huvud och ben inte funkar.

 

Det ska gå.Jag ska hitta en väg som funkar,jag ska komma till en punkt där jag är nöjd oavsett hur det är med smärtan.Jag kan inte basera hela mitt liv och lycka på smärtans nycker-jag måste hitta ett sätt att hantera dipparna utan totalt katastroftänk om att det aldrig kommer bli bra eller bättre.

Jag ska lära mej att mitt eget värde inte är beroende av vad jag kan prestera i jobb eller fysisk aktivitet-jag måste duga som jag är ändå.

 

Och nu kom jag på varför jag är ok idag-igår träffade jag världens bästa tjejjer och vi skrattade och åt gott och pratade massor.Och jag glömde att jag var vingklippt för en stund,jag var uppe och flög bland molnen igen.Jag somnade nöjd och lycklig och fylld med ny energi.

Av L - 26 juni 2015 13:08

Sedan det senaste inlägget har jag haft ont.Ont.Ont.ONT

Så ont att jag funderat på om det var dags att röntga igen och se om nån skruv lossnat eftersom jag kände en knöl där det gjorde mest ont.

Så ont att jag tagit dom starka tabletterna varje dag i en veckas tid,vilket jag inte gjort på ett tag.

Så ont att jag flera gånger per dag funderat på om jag skulle skippa arbetsträningen och gå hem och lägga mej istället.

 

Jag försöker i större utsträckning inte låta bli saker jag planerat,numera är det väldigt sällan det blir väldigt mycket sämre väldigt snabbt.Det kommer smygande,eller i efterhand.

Vilket kanske är ett bra tecken?(Kanske att det är mer muskeltrötthet/överansträngning snarare än rörelsesmärta?)Förut blev det ju så illa att jag kunde bli liggande i flera dagar pga en kort promenad.

 

Om man ska återkoppla till tidigare inlägg så tog jag mej i kragen och bad om en ordentlig genomgång på vad jag skulle göra,vilket vi gjorde.Så nu har jag gjort det jag ska med dom arbetsuppgifterna,vilket känns bra för jag blev så nervös på det.Det visade sej såklart vara enklare än jag trodde när jag fick gå igenom det ordentligt...

Jag har också börjat skissa på hur jag,eller vi,ska jobba då jag framöver kommer ha ansvaret för hantering av felamnälningar.Trodde inte jag skulle tycka det var så kul,men det känns som att det börjar vakna ett litet engagemang i mej ändå :) 

Idag kom en i gruppen och frågade hur det såg ut med arbetsträningen för mej,hur länge jag skulle vara kvar där osv.

Så jag förklarade läget (att jag kan arbetsträna till nov,och om jag är uppe i 100% då ska jag börja söka jobb).Det visade sej att han behövde lite avlastning med sina uppgifter så det ska vi ta efter semestern.Känns kul att det finns något för mej att jobba med eftersom jag nu är klar med dom tre uppdragen jag haft.

Dom i gruppen har sån spetskompetens så dom har sällan hjälp av någon annan,så det ska bli spännande att lära sej lite vad dom håller på med :)

 

Imorgon ska jag ta tjuren vid hornen.Jag ska ge mej ut på samma runda med cykeln som den när jag tappade känseln i benen för första gången.

Jag trodde inte att jag skulle vara så nervös för det som jag är.Teoretiskt ska jag klara det,det är bara 1 mil längre än jag redan cyklat i år-och då har jag inte varit helt slutkörd eller haft idiotont.

Ändå är jag jättenervös för det.Som om jag skulle bli SÅ dålig av en cykeltur som jag var då?!

Då hade jag ju diskbråcket som spökade(men det visste jag nog inte då).Minns smärtan och illamåendet som kom av smärtan.Blä

 

Jag har blivit tillsagd att försöka se positivt på det-som en grej jag ska göra som ska bli kul.

Och det är det ju,eller det var det när vi bestämde att vi skulle göra det.

Nu är jag så rädd för att få tillbaka smärtan som var då.Återigen,det här är inte logiskt.

Rädslan är inte logisk,kanske skriver jag om den för att själv förstå....

 

 

Av L - 17 juni 2015 20:04

Varning för deppigt inlägg....


Jag hade svårt att sova inatt,mycket som snurrar i huvet nu.Saker som förut inte känts så svåra eller stora,kan en del dagar kännas som att det är helt ouppnåeligt.

Så,jag provade allt jag kunde komma på för att kunna sova; la mej åt andra hållet,lyssnade på musik,gick en sväng genom huset,skrev en lista på saker jag skulle komma ihåg idag osv.

Det gick dock inte att somna förrän 2 timmar senare,på soffan framför tv:n.

Kanske att det inte var det bästa som hänt min rygg den här veckan....

Trött som en tok när klockan sen ringde.Fy fan,det var inte långt ifrån att jag skippade arbetsträningen idag.Tog mej dit iallafall,trött.less och kände mej som en tunna skit.

Med facit i hand kanske det hade varit bättre att stanna hemma,men jag tänker mej att det ska krävas lite mer än så för att inte komma dit.

 

Gick igenom nya arbetsuppgifter idag,har inte känt mej så trög på länge.Jag vill inte kasta skit på någon,men om man ska lära upp någon på något som denne aldrig har gjort förut kanske man ska planera det lite?Kanske rentav göra en lathund?Kanske inte där och då börja fundera på att strukturera upp det på ett annat sätt än det man börjat förklara...

Att komma 20 min innan jag ska gå hem för dagen kanske inte heller var optimalt.

 

Det är så himla frustrerande att jag känner  mej liten och värdelös av det här,jag ser inte riktigt att jag kunde gjort på något annat sätt.Jag hade en skitdag.

Antagligen tycker h*n att jag skulle tagit anteckningar så att jag kunde göra mer själv imorrn,men mitt huvud fick panik.

Jag blir så himla stressad av att känna någon slags press på mej att prestera.

Och jag blir ännu mer stressad för att jag tänker så,för nästa tanke blir att "det är ju såhär det är att jobba,jag måste klara det för att få ett jobb".

 

Fan,jag blir så less när jag får ner det här i text och ser hur jag behandlar mej själv,tänker om mej själv,den enda-och den bästa av mej jag har.

 

 

 

 

Saker som hänt sen sist i övrigt:

 

*Möte med Fk och Af,det gick bra-vet lite mer vad som händer när arbetsträningen går ut.

 

*Ringt Patientförsäkringen och frågat hur det går med mitt ärende.Det skulle skickas vidare för medicinsk bedömning nästa v typ.Kanske.Eller nåt.(Har gått 3 mån sedan jag gjorde anmälan).

 

*Jag var den enda som glömdes bort i inbjudan till tradiotionsenliga midsommarfirandet med kompisgänget,är så jävla less men vill inte göra någon stor grej av det för jag är redan vid bristningsgränsen.

 

*Jag har shoppat på rean i en cykelaffär.Vilket innebär att jag numera har riktiga cykelskor med clips så fötterna sitter fast.Vilket gjorde att jag inte fick lika ont i knäna,hurra!Och jag har mer benmuskler än jag tror :)

 

*Badhuset är klara med renoveringen så den här v har jag simmat 2 gånger.Det var roligare än jag mindes och första gången simmade jag 2 km.Tror bara jag har simmat så långt en gång sen op och att jag då fick skitont.Inte lika ont nu-det går framåt.

 

*Pga att verksamheten stänger ner under sommaren blir det visst ledigt för mej.När man arbetstränar får man inte vara ledig annars.

 

*Jag har shoppat.Kanske mer än jag borde,men det behövs lite nytt ibland.

 

 

 

Av L - 10 juni 2015 13:30

Kan andas ut igen efter att ha nojjat lite över vad dr ville-det var om ett intyg jag behövde.

 

Jag kan inte riktigt bestämma mej för om jag ska försöka byta tillbaka till den dr jag hade först när jag började komma till Us.

Han är jättebra,väldigt sympatisk,lyssnar på vad man säger och förklarar och ger svar.

 

Den jag har nu är tvärtom på alla sätt,han lyssnar inte på vad jag säger-men ibland försöker jag se det som bra träning på att stå på mej.Vid varje samtal får jag säga till honom att lyssna på vad jag verkligen s-ä-g-e-r.Sen tänker jag oxå att förr eller senare blir det värre med Fk eller Af mot hur jag har det nu,så lika bra att vänja sej kanske?!

När jag pratade med honom förra gången om läkarintyget frågade jag om den första läkaren och om jag kunde ha honom som behandlande läkare igen,då blev nuvarande dr väääääldigt nyfiken på varför och när jag förklarade sa han att han skulle hjälpa mej med det jag behövde hjälp med.

(Jag fick intrycket att han blev lite ställd och nervös över varför jag ville byta).

 

Nog om det,det jag egentligen skulle skriva om var att det är när man slutar bry sej som det går bra,eller åtminstone händer något.

Jag kanske inte har hamnat där jag passar bäst,så jag började tänka lite att det kvittade om det löste sej med nya arbetsuppgifter-eller om jag skulle leta nytt.

 

Jag har slängt ut krokar där jag arbetstränar för nya uppgifter då jag är så himla mycket mer effektiv än dom tänkt sej.Det resulterade i att jag från och med fredag ska börja med nya arbetsuppgifter (projekthantering,hjälp.På engelska,hjälp!)Det skulle jag kunna roa mej med hela sommaren verkade det som.

Utöver inventeringen jag  har jobbat med tills idag har jag ibland lagt upp nya externa användare i något program som dom jobbar med.På ett möte i måndags fick jag någon mer arbetsuppgift,och imorrn får jag ytterligare uppgifter.

Det är lite nervöst,dels för att mitt huvud är inte som innan-alltså,ibland hänger jag inte med.Jag tror att det är en kombination av nervositet och att huvet stimulerats så lite (sjukskriven 2 år sätter sina spår...).Jag har varit på järnvägen dom 10 senaste åren,jag vet hur det funkar där-det här är en helt annan bransch,ett helt annat sätt att jobba,helt andra uppgifter-men också en helt annan typ av människor som jobbar där.På gott och ont.

De verkar iallafall tagit lite fasta på att jag jobbat med att ta emot felanmälningar förut,och att jag är van att hantera stressade,pressade och irriterade människor.

 

Utöver hur det ska gå rent praktiskt för mej att utföra arbetsuppgifterna (käre barn,jag har ju inte ens en utbildning i data,och arbetstränar på en IT-avdelning)och koncernspråket är dessutom engelska(hej och hååååååå)så är jag faktiskt lite nervös över att ta mej vatten över huvudet.

Vilket är helt sjukt,jag ARBETSTRÄNAR ju.Jag ska inte vara som en ordinarie personal.

Men det blir också svårt att släppa känslan av att man ska försöka prestera så bra som möjligt för att ha en chans att få jobb...Förstår ni hur jag menar?

Det är lätt att bara tacka ja till alla nya arbetsuppgifter som kommer,men jag behöver hålla koll så jag inte blir stressad eller gör mer timmar än jag ska.

Min lösning på det grubbleriet (det är vad nätterna ägnas åt nu-grubbla)är att försöka inte ta det så hårt.Om jag känner att prestationsskallen slår in för mycket,ska jag helt enkelt luta mej tillbaka och tänka på att det finns utbildningar jag vill gå,och det finns antagligen andra jobb där jag skulle passa bättre...

Ibland känns det som att när man inte längre bryr sej,när man inte vill kämpa för att vara kvar i nåt-det är då den andra parten börjar visa intresse....

 

 

 

Av L - 8 juni 2015 17:45

I helgen som var provade jag att leva som en vanlig människa,eller lite mer som innan iallafall.

Vilket i mitt fall innebar att vi var på allsång/konsert i fredags,att jag var på fest(iofs nykter)i lördags och att jag spenderade hela söndagen hejande på de som cyklade Halvvättern.

 

Tanken slog mej någon gång under lördagen att det kunde bli för mycket,men tyckte det kändes skapligt ändå.

Igår funkade det inte längre.Ryggen började bråka,och det enda jag ville göra var att lägga mej ner och hålla för öronen och gråta.

Jag blir tokig på det här-det kan inte vara ok och något man ska leva med att man blir så himla ljudkänslig?!Och det går fort,från att jag känner att jag är lite sliten,till att jag måste vara ensam där det inte finns några störande ljud.Ensam-som att jag inte ens orkar höra någon annan andas.

För det är så det är-jag pallar inte att höra något från någon/något annan/annat.

 

När jag skriver ner det här känns det konstigt,för inte fasen kan det där vara fysiskt-det måste sitta i huvet?Eller?

 

Idag var jag på behandling hos en ny person på Kinopraktik.Hade provat metoden förut,men inte samma utövare som nu.

Jag vet att det kommer låta flummigt,och var och en väljer själv vad man tror på,men jag söker hjälp den vägen för att få igång nerverna igen,för att få huvet och olika delar av kroppen att kommunicera med varann igen,vilket är svårt.

Hon gjorde något som kallas nervbalans,där hon står och håller emot en arm och ett ben på mej,och när hon trycker neråt,uppåt,utåt eller inåt ska jag trycka motsatt håll så mycket jag kan.

Jag var livrädd för att provocera ryggen,vilket jag gör så fort jag lyfter ett ben i princip.Och det gjorde jäkligt ont,ryggen blev ordentligt provocerad av de olika testerna.Men sen hittar hon punkter där hon gnuggar eller masserar,sen provar vi samma rörelse igen-och då kunde jag hålla emot mycket bättre.

Hon sa att jag är stark,styrkan i musklerna är det inget fel på,det är kommunikationen i kroppen som inte funkar.Det är skönt att höra,för jag har varit less ganska många gånger på att träningen inte verkar ge det resultat jag vill.

Efteråt kunde jag knappt gå,kändes som jag kört ett stenhårt träningspass och det brann i benen när jag skulle gå uppför trappen därifrån.Ryggen gjorde skitont.

Ska se hur kroppen reagerar på det här,och om det känns ok ska jag komma tillbaka om 2 v.

Eftersom det var första gången jag gick hos henne pratade vi en del både innan och efter.

 

Hon sa att nästa gång ska vi ta den psykiska delen,att jag ska prata om operationen för hon trodde det fanns en del att bearbeta där.

Jag insåg då att jag är rädd för att prata om det.Jag har skrivit en del om det här,men jag har långt ifrån skrivit om alla tankar som gnagt.Inför familj och vänner försöker jag "vara stark" och inte prata om det.Med min sambo har jag pratat en del,men kanske inte ens för honom har jag berättat hur rädd jag är,men framförallt hur rädd jag har varit.

 

Det är så mycket outrett och så många svar jag aldrig kommer få.Den känslan av maktlöshet och hopplöshet när dom la in mej direkt tre veckor efter första op är svår att beskriva.

Rädslan över att aldrig kunna stödja på benet som inte funkade efter första op,och som fortfarande inte är bra.

Slangarna som syddes fast i ryggen efter andra operationen,satan så ont!Smärtan efter andra op var så mycket värre än efter första.Dom där jäkla slangarna lossnade ju under första natten,så dom fick byta lakan eftersom det blev översvämning av blod och vad det nu var dom sköljde med.Doktorn som kom dagen efter och sydde fast dom igen-utan bedövning.Och utan att prata med mej över huvudtaget,det var viktigare att förklara för sköterskan än för mej...

Antibiotikan och de andra medicinerna,under nästan 4 månader.Som gjorde att jag tappade både hud och hår,och den där stackars magen vad den har fått ta hand om :(

Blodprov varje vecka.Varenda jävla vecka i flera månader.Jag som hatar blodprov.

 

Jag vet att det finns många,väldigt många,som är sjukare än så.Som aldrig blir bra,eller som har en längre väg till bra.

Kanske hade jag haft lättare att acceptera det om jag fått någon förklaring till VARFÖR jag fick infektionen...

Kanske hade jag haft lättare att hantera allt om det inte var olika besked varenda gång jag pratar med dom på sjukhuset.Den ständiga frågan från mej är,såklart,om jag kommer bli bättre,eller om jag kommer bli helt bra.Ena gången svarar dom en sak,nästa gång något helt annat.

 

Jag har fått en kallelse till en ny telefontid med doktorn som jag pratat med dom senaste gångerna.Jag har ingen aning om varför,och blir fundersam direkt när jag får kallelsen.Vad jag vet skulle vi höras i augusti igen,och så fort jag får någon sån här kallelse blir jag liten och livrädd att det är något skit igen.

Rent logiskt förstår jag ju att det inte är något farligt(sannolikt inte iaf)men min rädsla är inte logisk.

Av L - 1 juni 2015 15:30

Jag får fortfarande nypa mej själv för att inse att jag inte drömmer...

JAG KLARADE DET!

Jag körde mitt första lopp på flera år :) :) :)

Okej,om vi ska vara ärliga var det tungt.Efter 3,5 mil kunde jag lagt av men jag kämpade på och tog mej i mål.

Min fina sambo gjorde vad han kunde för att hjälpa och underlätta-vilket i praktiken innebar att han hjälpte mej i uppförsbackarna genom att knuffa mej uppför när jag inte längre orkade.

Motvinden var inte att heller att leka med,och ibland undrade jag vad jag gett mej inpå och varför.

 

Men så kom dom,dom där stunderna när solen titta fram bakom molnen,när det blev vindstilla eller en härlig nedförsbacke,eller när ytan på sjön låg blank.

När det ibland kändes som att jag var frisk och levde igen.

 

Äntligen har jag gjort någonting som betyder så himla mycket för mej,och jag klarade det.

Inte som innan,men jag är på väg.Ett steg i taget.

 

Om ni vill veta ungefär hur det kändes kan ni kolla in denna: 

 



Skapa flashcards