Vaknade med ap-skit-smärta idag,jag blir alltid sämre om jag ligger kvar i sängen när jag har ont så jag gick upp.Kände också att det är en dag som inte kommer funka utan smärtlindring,så det var bara att hugga in...

Är på rätt pissigt humör över lag.Hade möte med Af förra v,anledningen till mötet var att jag mailat min handläggare några frågor.Han tyckte det var bra att ta ett möte.Jag var tveksam,eftersom han somnade på vårat senaste möte.

Det här mötet somnade han inte,men han hade två telefoner med sej som turades om att ringa-och han var dessutom tvungen att gå ifrån mötet för att kolla efter en bil som kanske stod parkerad utanför.(?!?!?!)

De frågor jag ställt borde rimligtvis tagit MAX 15 min att besvara,men jag var där i över 1,5 timme!

Till slut sa jag att han kanske kunde vidarekoppla telefonen och hänvisa till möte,men det kunde han inte.Jag var rätt frustrerad när jag gick därifrån.

Sen har den där frustrationen liksom inte velat släppa mej.Jag är fruktansvärt trött och less på möten med min nuvarande arbetsgivare,som helt uppenbart inte är intresserad av att vara min abretsgivare i framtiden.Möten med Af som det ovan ger inte heller så himla mycket info om vi säger så.Utöver det kontakt med Fk,försäkringsbolag osv-och samtidigt ska jag arbetsträna så mycket jag kan och vara på topp för att försöka vara så bra så de vill anställa mej där jag arbetstränar.

Snart är det dags att ta kontakt med a-kassan eftersom jag blir utförsäkrad,om jag förstått rätt börjar man med 7 dagars karens innan man kan börja stämpla=jag får inga pengar för 7 dagar trots att jag ju egentligen inte ens är arbetslös utan "bara" varit sjuksriven i 2,5 år.

Det jag försökte reda ut med Af var om jag ska göra 3 månaders arbetslivsintroduktion (arbetsträning i mitt fall) eller om jag lika gärna kan börja jobba på den % jag klarar?

Jag vet ju vart mina begränsningar går,det har ju utretts i snart ett år-men det verkar inte som att man har något att vinna på att börja jobba,tvärtom. De verkar vilja att man ska gå igenom alla processer och program. Jag trodde de ville att man skulle ut och jobba så fort som möjligt...

Jag verkar inte få något besked på om jag kan få en anställning än,men det finns hjälp att få från Af ("anställning med lönebidrag"tror jag det hette) när jag nämnde det för chefen sa han att det underlättade en hel del. Samtidigt är jag rädd att bli utnyttjad,att det går bra att ha mej som arbetstränande då jag inte kostar så mycket,men om det sen skulle bli aktuellt få nobben för att det inte finns något jobb....Jag tror inte det är så där jag är,men det är för mycket oklarheter för mej nu. Vilket inte skulle oroa mej,om det inte vore så att en tredjedel av mina a-kassedagar går åt till den där arbetslivsintroduktionen.

Det är så jäkla mycket jag oroar mej för hur det ska gå,allt ifrån om jag kommer få ersättning från a-kassan, till när jag kommer bli uppsagd.Eller om jag kommer få ett jobb.

Om jag inte får det-vad gör jag då?Vad ska jag plugga?

Och hur stor skillnad blir det ekonomiskt att bli arbetslös och stämpla,mot hur det är med sjukpenning?

Vet ni vad det bästa kommer bli när allt det här är klart?

Att få bestämma själv!Att inte vara beroende av att vara tillgänglig för så många personer på olika myndigheter eller andra ställen,att bara sköta sej själv!

Och att kunna ta ledigt :)

Japp,jag vet att jag låter sniken-men när man jobbar har man rätt till semester. Nu kommer det gå över ett år som jag går rehabgrej hos Fk,och sen arbetslivsintroduktion hos Af-man får inte ta ledit från något av det.

En resa till varmare och soligare ställ brukar göra susen såhär års,och jag saknar som fan att inte kunna boka in någonting sånt alls.Jag vet, det är ett friskhetstecken-och jag är ok så pass att jag vill jobba istället för att hålla på med det här-men i nuläget förlorar jag för mycket på det.

(sjuka värld...)

Det rullar på för mej rätt bra nu.

Har haft ett par dåliga och jobbiga veckor med mycket smärta och ingen ork,orken är det fortfarande sådär med-men smärtan har lättat lite även om det fortfarande dagligen krampar i ryggen.

Förra helgen hade jag lovat att hjälpa till på en tävling med att stå i nån slags kiosk och sälja fika och godis.

Det gick inte så himla bra kan vi väl sammanfatta det som.Efter någon timme fick jag be om avbyte och resten av tiden fick min sambo täcka upp för den tid jag lovat att vara där eftersom jag inte längre kunde stå.Fick pressa undan tårarna för att inte bryta ihop där och då.

Vi hade bokat hotell eftersom jag anade att det kunde bli såhär,så vi gick tidigare från tävlingen för att lägga mej och då grät jag av smärtan.

Det är (fortfarande) inte ett dugg ok att försöka leva med det här...Jag vet att jag måste acceptera,och anpassa mej, efter hur livet ser ut nu-men det kommer nog aldrig kännas ok ändå.

På arbetsträningen går det lite upp och ner-fortfarande för lite att göra för att dagarna ska gå snabbt,men en del dagar är helt ok. Kanske kanske finns det en lösning för mej på sikt,men försöker hålla alla dörrar öppna och ha lite is i magen.

Ibland,eller ganska ofta,oroar jag mej rätt mycket för hur det kommer gå och vad jag ska göra nu.Det skulle vara så himla skönt att veta att det finns något,att jag kommer klara mej även efter jag är uppsagd.

Man kan oroa ihjäl sej över om man kommer få sjukpenning så länge som man behöver.Sen när man blir utförsäkrad kan man ju alltid roa sej med att oroa sej för varifrån man ska få pengar då?

I mitt fall blir det a-kassa om jag förstått det rätt,vilket känns skumt eftersom jag inte ens står till arbetsmarknadens förfogande då-så mina a-kassedagar tickar iväg trots att jag inte ens kan börja söka jobb... 

Det är helt sjukt att säga såhär-men det kommer bli grymt skönt sen när man kan jobba,och bara behöver fokusera på det och inte tio andra saker.

Nu SKA jag ner och göra lite rehabövningar-alldeles för längesen och jag måste få in bålträning för att klara cyklingen bättre.