När man börjar bli så pass bra fysiskt som jag är nu,så tänker jag att jag är på g-att om några veckor eller månader kanske man kan ha ett möte för att prata igenom hur man ska göra sen.

Sen,när jag ska börja jobba igen.

Det är bara det att jag har ju ingen aning om nånting?!

Min chef ringde förut.Mitt företag har vunnit anbudet och har uppdrag i 10 år till(om ingen part väljer att bryta avtalet igen,vilket hänt förut).

Han frågade om det är realisiskt att jag ska pendla över 10 mil/dan 5 dar/vecka.Jag svarade att jag inte kan svara på det i nuläget-för vad ska jag svara på det???

Om jag svarar att det inte kommer gå blir jag antagligen uppsagd,och jag är inte där än.Jag vill inte dit rättare sagt.Jag får panik.Ångest.Börjar gråta.

Jag förstår väl innerst inne att det inte blir bra.Att lägga tre timmar om dan på att pendla är inte det bästa för mej.Men det är fan vad rädd jag är för att hamna i den där arbetslösheten som låter så kall och ensam.

Grejen är väl oxå att jag vill ha nåt slags kvitto på att jag KAN jobba igen,för om jag blir uppsagd och sen börjar jobba nån annanstans och det DÅ visar sej att jag inte kan jobba alls-ja då har jag hellre kvar sjukpenninggrundande inkomsten,försäkringar m.m som jag har genom jobbet nu.

Från att ha känt mej skaplig för att det går bra med rehab m.m blev jag ganska deppig nu,för vem är man när man inte kan,eller inte vet vad man kan?

Det är så frustrerande att INTE VETA.

Ska försöka tänka såhär istället :)

Kanske har jag kommit på vad som blir fel för mej.Inför läkarbesök/återbesök är jag ganska nervös och vilar mer än jag brukar (inför resan till sjukhuset+att jag då vet att jag ska sitta mer än vanligt).

Efter läkarbesöken är jag så glad/lättad att det gått bra och att det inte gjort så ont(glömmer då att jag vilat extra=därför jag inte har ont)så då lägger jag in en extra växel.

För det gick ju bra på läkarbesöket och då kan jag plötsligt göra allt,eller???

Jag glömmer väldigt snabbt att han faktiskt sa att rehaben och återhämtningen kommer ta extra tid för mej eftersom jag opererades 2 ggr.Hur fan kan jag glömma så snabbt?!

Och kanske,kanske,kanske tänker jag lite grann just nu att jag borde ju lära mej nån gång...

Igår skulle jag testa att gå 2 promenader.Den första(innan frukost)var på ca 4,5 km.Det är inga konstigheter.Sen åkte jag in till stan och luncha med syrran,då började smärtan komma krypande.

Där och då tänkte jag mej inte alls för-jag körde på taktiken att "mer motion tar bort smärtan"-

så jag åkte till Vrinneviskogen iallafall och började gå.Efter 2 km hade jag så ont att jag insåg att det inte kommer funka,jag kommer inte ta mej runt på den slingan jag hade börjat gå.

Efter en stund hittar jag en kortare slinga och går in på den istället,vi kan ju säga att det var skitsamma för det blev en alldeles för lång promenad iallafall.

Att sen ta sej in i bilen var ett jäkla projekt,tårarna brände bakom ögonlocken-dels för smärtan men oxå för att min kropp inte pallar det jag vill.I den där älskade skogen gick jag flera mil i veckan förut och nu funkade inte ens en kortare variant.

Eftermiddagen och kvällen spenderades liggande på soffan,stilla-då varenda rörelse högg i ryggen.När jag skulle gå ut till köket fick jag knappt fötterna över tröskeln.Smärtlindringen hjälpte inte särskilt mycket och under natten har jag väl vaknat varenda gång jag rört mej.

Idag blir det inte mycket gjort,men det får vara okej.Jag måste ju prova ibland för att se hur långt jag kommit(en del har åsikter på att jag tar i för mycket-men hur ska jag veta vad jag klarar om jag inte provar?).

Och,om vi ska se det positivt-så går det ju himla mycket bättre nu.Jag har inte så här ont VARJE DAG,eller VARJE NATT.Kanske är det så att jag får leva med den här smärtan resten av livet,och då är det väl bara att vänja sej och gilla läget...(Tänk vad tankesättet ändrats ändå-förut fick jag PANIK vid såna här smärtsamma tillfällen.Nu försöker jag ta det lugnt och tänker/hoppas att det går över,om inte idag så dagen efter...)Jag är medveten om att läget skulle kännas helt annorlunda om jag inte var sjukskriven,nu kan jag ju ta dagen som den kommer och bara vila.

Det är inte menat som skryt eller nåt-jag vet att det finns dom som har det betydligt mycket jobbigare med smärtan än vad jag har,och det är ett helt annat läge.

Bloggen handlar dock om mej så det får vara ok att jag skriver om...just det-mej! ;)

Så kom då äntligen en liten ögonöppnare för mej-en liten hint om vilken riktning jag vill välja när det sen blir dags att plugga.SÅ SKÖNT.

Så fantastiskt skönt att äntligen komma på NÅNTING som är intresssant,och en del av det jag jobbat med tidigare.

Gissar att jag kommer få börja med att plugga upp en del betyg/komma in i att plugga lite innan jag kan söka.

Eller,jaaaa-jag kan ju börja med att få svar på om jag kommer kunna jobba med det över huvudtaget men det tror jag :)

2 år på distans blir det isåfall.2 år på halvtid,vilket är väldigt synd men kanske lika bra-då kanske man kan jobba lite oxå ;) 

Jag har oroat mej ganska mycket för den här biten-att jag inte kommer på något jag vill göra när jag inte kan återgå till mitt nuvarande jobb.

Idag har jag,förhoppningsvis,varit på min sista provtagning pga antibiotikan.Frågade på Vc om de såg om nån ny operation var bokad på mej,men det var inget.Blev lite lättad-tills jag nyss kom på att svaret på röntgen antagligen inte ens har kommit än...Haha,tur att jag inte vill skynda på svaret nåt alls ;)

Tänk att efter den här v känns det som att mitt liv kan börja lite mer-efter den här v är transportsträckan från förra operationen slut.Det känns verkligen som att livet gått på halvfart och mycket hängt på om det blir en op till eller inte.Om 3 dar vet jag.

Att man aldrig lär sej...Om man säger att det går bra,eller att man haft en bra period så blir det ju ALLTID sämre.

Jag har kunnat pormenera väldigt mycket den senaste tiden-underbart!Men idag liksom sket det sej.Benen tog slut.Till saken hör att benen är ju ganska starka,inget undantag för min del.

Vi var ute och gick,kände att jag inte höll samma tempo som jag brukar-när vi gick uppför en backe kände jag att det började bli som mjölksyra i benen.Och det är väl ok i backen(ok och ok,men ni fattar).Det försvann inte!Det var 2 km kvar hem och det försvann inte...

I mitt huvud blir det lite oroligt nu-för det var såhär det började med diskbråcket-jag tränade för Halvvättern och var frustrerad för att jag fick så jäkla mycket mjölksyra utan anledning.

Igår kunde jag knappt stå på ett ben när jag gjorde sjukgympan,så dålig balans har jag inte haft på flera veckor.

Imorrn ska jag til sjukgymnasten så jag hoppas han kan hjälpa mej lite.(med VADÅ???)

Jag har även haft problem med en hand efter op,dom satte nål och den måste hamnat fel på nåt sätt för efter det tappar jag känseln i fingrarna väldigt lätt och det borde ha gått över nu.

Utöver det dålig sömn i flera nätter-det kan fan ta kål på vem som helst att inte veta hur det ska gå eller hur det ska bli.Klart jag inte vill ha facit på hela livet-men skulle vara skoj om jag skulle kunna få en hel dag utan smärta igen.(hur känns dom?)

Puh,vilken vecka!

Smärtan har varit ganska skonsam den här v,så jag har faktiskt kunnat promenera varje dag.Det är första gången det funkat under så lång tid efter operationerna.Underbart

Har träffat en kompis som jag inte träffat på flera månader,grymt kul!Blir så himla lycklig av dom där tillfällena när man faktiskt KAN åka till nån även om det är en bit,och sen vara där några timmar.

Provat på att baka lite igen,det går sådär.Blir inga avancerade påhitt just nu men skönt att kunna slänga ihop en fika iallafall :)

Igår firades födelsedan med närmsta familjen-mycket trevligt med besök.Lunchade med mamma,pappa och faster innan-grymt trevligt och grymt gott!

Efter dom sista hade åkt hem igår blev det sängen direkt,hade ingen ork alls kvar i kroppen och smärtan kom krypande.Inte så konstigt efter mycket sittande.Nästa v ska jag börja sy/brodera med korsstygn(vet inte vad man säger?).Måste få ner skärmtiden lite känner jag.

Jag har varit på jobbet en sväng och diskuterat framtiden,blev kanske inte jättemycket klokare av det för det kommer en upphandling mitt i alltihop men vi får se vad som händer.

Dom har inga besked att ge,men det har inte jag heller eftersom jag inte vet när eller om jag kan jobba.

Igår kom det här:

Första gången den där rutan vid "Nej" har ett kryss.

Jag förväntar mej en reaktion.Att bryta ihop och storgråta.Men antingen har jag redan fattat och accepterat,eller så fattar jag fortfarande inte.

Det här är så himla svårt,när man PRATAR med andra försöker jag hålla humöret uppe och få det att låta som att det inte är så farligt/jobbigt/ledsamt.Men det är ju det.

Japp,nu kommer nog tårarna ändå.

Det har varit ganska tungt här dom senaste dagarna.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här-smärtan går att förklara för familj och vänner-vad man kan göra rent fysiskt eller vad man inte kan göra.

Men hur förklarar man hur jävla värdelös man känner sej?När man är så trött på att planera eller spekulera att man spyr på skiten?

Hur förklarar man hur jävla ledsen man är över att det inte är som innan-att man inte kan göra vad man vill längre?Att man inte kan leka hur man vill med sina syskonbarn?Att man inte längre klarar att gå i skogen och leta svamp?När att plocka ur diskmaskinen har blivit ett projekt som kräver vila efteråt för att man får ont,eller det där att starta en maskin med tvätt inte är så himla smart för man kan inte lyfta ut den sen...

Jag vet att jag ältat det där med att jag inte kan gå tillbaka till mitt jobb med en del av mina vänner ganska mycket-och ändå känns det som att jag inte får det ur mej tillräckligt.

För vad ska jag göra nu?Vem är jag nu?

Jag lägger,och har lagt,så mycket värdering i mitt jobb-att jag pluggat till något jag ville göra och tjänade ganska bra.Vad ska man göra när det blir helt tomt när man funderar på vad man ska hitta på istället?När man inte kommer på EN ENDA sak man hellre skulle göra.Och ja,kommer väl tjäna hälften av vad jag tjänar nu.Och joo-jag funderade en hel del på jobbet.Men det är en enorm skillnad på att välja själv när man vill sluta eller att tvingas sluta.

Det har varit en tuff tid på hemmafronten oxå.På nåt sätt är det ju helt naturligt att man ifrågasätter de relationer man har under en tuff period-det vore väl konstigt annars?!Man märker ju ganska tydligt vilka som finns nära och inte.

Men det sliter oxå så ini helvete när man tvivlar på allt som tidigare varit tryggt.

När man inte kan låta bli att undra hur länge den stackars underbara fina som man delar sitt liv med står ut-för vem står ut med nån som inte längre kan hjälpa till med ett skit?

Som gråter som en tok över allt som är och inte är.Över allt som kunde bli som inte verkar bli.Som för stunden inte orkar eller kan se framåt?

Som blir mer och mer knäckt av smärtan varje dag-men oxå av alla fajter man måste ta-är det inte Fk så är det sjukhuset,Apoteket som inte fixat medicinen man beställt,eller jobbet som inte hittar dom papper man behöver,eller försäkringsbolaget...eller...eller...eller...Tidig
are har jag känt mer gnista-det SKA bli bra.Men jag blir alltmer benägen att ligga kvar i sängen och tycka att det inte spelar nån roll längre att gå upp.

Ny skiktröntgen är beställd för att se om någon skruv hamnat fel pga infektionen.Jag frågade om jag inte borde ha mer ont då,och det borde jag-så förhoppningsvis är det lugnt.

Alla blodvärden ser bra ut,till och med väldigt bra så levern verkar palla 3 månader med antibiotika.

Nu är det bara 4 provtagningar kvar tills jag ska på återbesöket.

Smärtan är värre och dom två senaste veckorna har jag fått öka dosen smärtlindring.

Höger sida bråkar lite fortfarande,efter jag varit hos sjukgymnasten idag började det pirra på högersidan igen,från operationsområdet och ner i skinkan.Hoppas att det inte kommer fortsätta ner i lår och underben för då blir det ny op.Överhuvudtaget är jag lite sned-jag belastar inte högersidan lika mycket som vänster.Om jag tex ska torka fötterna efter jag duschat når jag till tårna på högerfoten men inte på vänsterfoten.Jag är rädd för att belasta och vrida och vi kom inte riktigt fram till om det beror på att jag har ont,eller om jag är RÄDD för att ha ont.

Jag har fegat med sjukgympan pga ökad smärta senaste tiden men jag ska köra varannan dag,och det är ok om jag har lite ont efteråt.Sååå,dags att gaska upp sej nu!

Tänk att det är så himla lätt att anklaga sej själv för allting.Varför?Det är ju inte så att jag har valt det här...

Sååå,äntligen har jag fått lite svar från sjukan.

Läkarintyget som skickades häromdagen stämde ju inte riktigt-tänk vad ett "Ja" eller "Nej"i en ruta kan göra stor skillnad på vad som händer...Förhoppningsvis får jag kontakt med min ordinarie läkare nästa v,det finns ett å annat frågetecken kvar efter den här v kan man väl säga...

Har haft kontakt med chefen på avdelningen och nu ska det mesta vara löst.Hon var sympatisk och det är ju alltid lättare att prata då :) Har dock inte fått en godtagbar förklaring till VARFÖR men jag orkar inte vara arg längre.

Igår pratade jag med både Fk och facket-känns lite lättare att andas när man rett ut en del frågetecken.Överklagan hänger fortfarande över mej som ett litet lokalt grått moln men jag gör vad jag kan,sen är det ju inte mer att göra.Facket gav en del svar som jag inte riktigt räknat med,men det var till min fördel så det var ju trevligt :)

Snart ska jag iväg på lunch med några kompisar.Det är en bit att köra så jag får åka in tidigare å lägga mej på soffan hos en av dom ett tag innan vi ska äta.

Hoppas ni får en trevlig helg!

Ja,alltså fortfarande DET DÄR LÄKARINTYGET.

Hur svårt ska det vara?!?!Jag sa till 2 v innan det gick ut,ringde 2 ggr samma v som det gick ut,ringde i måndags,ringde idag igen-och IDAG har dom löst det.WOW

Hela tiden när jag påmint om det har dom sagt att dom ska lösa det,men icke.

Fattar dom inte att jag får skit för det här?Det är ogiltig frånvaro från jobbet,och i värsta fall får jag varning för det och kan få sparken om det händer igen.Jag är så himla arg nu.

Jag borde få lägga energin på att bli bra,jag borde inte behöva slåss med både sjukhuset och Fk.

Jag är så jävla trött på att behöva påminna om allt hela tiden,att ingenting flyter på som dom säger att det ska.Jag är så himla trött på att vara arg och frustrerad över det här.

Jag är så sjukt jävla trött på den här situationen.

Igår hälsade jag på på jobbet.Jag gissar att deras intryck är att jag verkade pigg och glad,och att det var ok.Jag sa gång på gång "det är som det är"eller "det är sådär/inte så bra"för jag vill inte att dom ska veta hur det är.

Det är nån slags konstig stolthet där-att jag inte vill att dom ska veta hur dåligt jag mått,eller hur jobbigt det har varit.Och är fortfarande.För dom som jag tror bryr sej om mej lite mer än andra berättar jag.För dom som har tid att prata med mej berättar jag(jag vet att fler bryr sej men man hinner inte när man bara möts kort).

En del frågar hur det känns att inte kunna köra mer-vad ska jag svara på det?

Det känns SKIT!

Klart som FAN det känns skit!Men vad ska jag göra?Kroppen klarar det inte.

Det är inte så att jag kan välja om jag vill eller inte-min kropp kommer inte klara det jobbet mer.

På en del verkar det lite som att jag förväntas vara mer upprörd över det här,jag borde vara mer ledsen.

Tror dom seriöst att jag inte är det?Att jag inte har varit det?En del dagar har jag gråtit så det inte kan finnas några tårar kvar-men vad hjälper det?Det ändrar inte situationen om dom får se mej ledsen.

På något sätt försöker jag bara plocka ihop resterna av den som var jag och överleva allt det här tråkiga.

Jag SKA ta mej upp och fram igen,men det kanske inte blir på det sätt som man tror.