Jaha,då ska vi se...

Om ni inte orkar med lite pessism såhär en torsdagseftermiddag kanske det är bäst att inte läsa så himla mycket mer :)

Kanske att man ska spalta upp det som stör mej såhär:

*Min kropp.Vi har stora samarbetssvårigheter just nu.Jag gör allt jag kan med vila,smärtlindring,rehab/träning-försöker få någon slags balans eller något som funkar.Men nä. 

Den där mjölksyran tar snart knäcken på mej helt-det skulle vara skönt att kunna ta sej uppför trappan till arbetsträningen utan att behöva stanna iallafall.

*Jobbet jag hade löfte om finns inte längre.Jag kanske måste leta nytt ställe att arbetsträna på snart då jag snart inte har några arbetsuppgifter kvar.

*Min nuvarande chef ringde för att påpeka att jag borde vara solidarisk med mina kollegor nu när det är övertalighet-han anser att jag ska säga upp mej så dom inte behöver säga upp någon annan.

(Själv förstår jag inte riktigt problemet-jag kostar dom absolut ingenting i nuläget,kan dom inte bara sätta in en vikarie för mej så slipper nån gå?Jag kommer ju ändå bli uppsagd senare).

*Landstinget-tydligen är det helt j-a omöjligt att få ett kvitto på att man betalat 1100:- i receptionen på vårdcentralen(upp till högkostnadsskyddet).

*Facket.Flera gånger har jag frågat vilken hjälp man kan få om man är sjukskriven en längre tid.

IDAG-efter nästan exakt 2 års sjukskrivning får jag veta att det finns ersättning man kan söka för tex träning,rehab,massage,resor till och från sjukhus osv.

Jag vet-det är ju jättebra!MEN det skulle varit så himla mycket bättre att veta för ett år sen eller två så man hade sparat kvitton och haft bättre koll.

*Försäkringskassans information har varit lite....knapphändig.Vilket i mitt fall betyder att jag inte alls får arbetsträna i ett år som de sagt från början.Den här månaden har de oxå glömt att betala min ersättning + att de ändrat ersättningsform för mej så jag antagligen inte får ut något på sjukförsäkringen längre. 

*Arbetsförmedlingen.Hur svårt ska det vara att få hit en matta som jag skulle fått den 16 april?

*Jag är så otroligt trött på att jaga information hela tiden,att försöka få tag i den ena eller den andra för att få rätt stöd och hjälp.Det skulle vara så himla skönt om man bara fick fokusera fullt på att bli bra istället.

Vi sätter nog punkt här,för vem fan orkar höra på mer gnäll?

Det är en märklig känsla att jag igår satt och kollade på bilder från när jag låg inne efter operationerna.Jag tänkte att jag har kommit ganska långt efter det-det där när jag hade 4 slangar fastsydda i ryggen.Att jag är på väg iallafall.Även om det inte går spikrakt uppåt direkt.

Imorse funderade jag på att be om att slippa frågorna om ryggen i helgen(fest på g :)).

Bara för att få känna mej som nån annan än den med ryggen hela tiden.

Bara för att vara bara mej.

Inte den som har ont,är långtidssjukskriven,som inte vet när eller om hon ska börja arbetsträna,som inte vet om hon kommer kunna jobba fulltid igen.

Inte vara den som måste ställa sej upp och röra på sej.Inte vara den som åker hem först för kroppen inte klarar.

Idag ringde sjukgymnasten från sjukhuset upp (igen).Japp,hon ringde faktiskt förra v!

Men idag med beskedet att hon inte kan ge några besked,och att det hon trodde skulle bli en telefontid med läkaren istället blir en besökstid för "reda ut en del saker".

Jag VET att jag borde vara jätteglad(eller iaf glad och tacksam)att dom tar det på allvar osv.

Men jag kan inte hjälpa tårarna som forsar nerför kinderna,och paniken i bröstet som bultar:

DET MÅSTE JU VARA NÅGOT FEL OM DOM VILL ATT JAG KOMMER DIT?!?!?

Så jag gråter.Och gråter.Min sambo tycker jag överreagerar,och det gör jag säkert.

Men jag vill verkligen inte tillbaka.

Man säger att ovissheten är det värsta-men VILL jag verkligen veta om det är såhär det kommer vara resten av mitt liv?

Är urkass på att uppdatera nu,men det händer inte särskilt mycket här.Inte alls.

Jag trodde jag skulle få svar i början av den här v angående arbetsträningen men har fortfarande inte hört något.Tråkigt,för jag trodde jag skulle ha möte den här v för att börja arbetsträna nästa.

Af verkar inte särskilt stressade över att jag inte hittat nånstans att arbetsträna än,jag känner mej superstressad och vill bara ha det löst!JAG VILL JU KOMMA IGÅNG NUUUUU!

Pallar inte att gå hemma längre nu.

Rehaben med sjukgymnasten är pausad pga att jag inte visste vilka tider jag ska arbetsträna men jag får nog ringa imorrn och boka in tider ändå så får jag väl avboka om jag råkar börja arbetsträna.

Senast gjorde vi inte så mycket,jag hade tränat hemma och haft ont i 4 dar av det så nu går vi tillbaka till att jag ska träna där,dom första gångerna ska min sjukgymnast kolla så jag gör rätt och inte överanstränger mej.

Mina knän fortsätter bråka,svårt att simma,cykla och till och med gå uppför trappen här hemma.

Kroppen är inte med mej helt enkelt,jag har både provat träning och vila men den verkar inte vilja bli starkare.Innan op kände jag ändå att det gjorde skillnad,att jag blev starkare.

Så är det inte nu,känner mej konstant svag.

Har iallafall träffat underbara vänner senaste tiden,det är så jäkla skönt när man kan skratta åt eländet och det är folk som känner en så väl så det funkar....

Sådärja,då är det nytt år-nya tag.

Som man kunde läsa i förra inlägget led jag av en del nyårsångest,allt kändes rent ut sagt skit och jag såg ingen mening med att fortsätta kämpa.

Jag ville bara tillbaka till sängen,dra täcket över huvet och stanna där.Och gråta gråta gråta.

Det kommer såna där dagar-när man bara inte orkar längre,när man undrar om man nånsin kommer bli bra igen,när man undrar om man nånsin kommer bli LYCKLIG igen.

När man undrar om den personen man var innan man fick ont finns kvar,eller om man kommer känna sej grinig/gnällig för all framtid.Ibland blir jag förbannad för den där jävla smärtan har berövat mej så mycket.Andra dagar känns det som att det bara är att gilla läget.

Jag måste få bättre självkänsla.Det går inte att gå runt och känna sej såhär värdelös.I nästan alla sammanhang är jag nu osäker på mej själv,dels fysiskt vad jag klarar och inte inte utan att få ont.Men oxå psykiskt.Den andra op tog knäcken på mej ganska ordentligt.Dels mådde jag så dåligt under lång tid med att jag inte orkade med ljud,orkade inte träffa folk,den fysiska tröttheten var hundra gånger värre än efter första op.Men den gjorde mej oxå rädd.Rädd för att det inte är "klart"än,rädd för att få en ny infektion och opereras igen.Mer rädd för att inte bli bra än jag var inför första op.

I somras träffade jag en kompis som sa att det märktes att jag inte var som innan,att jag inte pratade eller skämtade så mycket som innan.Hon sa det inte på något elakt sätt,men det har ändå satt sej i skallen.Jag,som varit hur social som helst,drar mej nu för att träffa andra för att jag är rädd att inte duga längre.Jag vet inte vad man pratar om och känner mest"vad har jag att komma med?".

Den känslan suger.

Det är bara med min familj och min sambo som jag inte känner så.Jag vill inte leva så,jag vill inte tycka det är svårt,jobbigt eller nervöst att träffa kompisar.

Nästa vecka ska jag på möte med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.Vi ska gå igenom hur arbetsträning funkar,och kanske var jag ska göra den.

Jag hoppas att jag kan komma igång med det här nu,behöver komma hemifrån och träffa människor...Orkar inte gå hemma och grubbla på hur allt ska gå mer nu.

Som rehab idag provade jag att simma.Har haft simförbud ett tag när jag blev sämre,men idag klarade jag 1km bröstsim,så himla gött!Det är första gången jag simmat så mycket bröstsim sen op.Nästa v hoppas jag kunna komma igång med spinning.

Hatar den här dan.Hatar att inte veta hur nånting blir.Hatar att ingenting längre känns som förut.

Hatar förväntningarna som utbytts mot ångest eller oro för framtiden.Hatar att jag inte orkar se positivt på nånting.Hatar att ingenting längre är fast mark,allt är okänt och oskrivet.

Vilken annan dag som helst är det ok,men idag orkar jag inte.

Må nästa år bli hundra gånger bättre än det här skitåret.

Älskar min sambo,min familj och mina vänner som finns vid min sida genom det här.Det positiva kommer vinna över det negativa,i längden gör det alltid det-för hur skulle man annars se nån anledning till allt?

Det går inte så himla bra nu.

Det har snart gått en v sen jag blev betydligt mycket sämre än jag varit på flera veckor,eller månader-man tappar lätt tidsuppfattningen när man har varit dålig såhär länge.

Sjukgymnasten satte stopp för fortsatt rehab idag,avbokade nästa besök och vi bestämde att jag ringer dagen innan nästkommande besök och avbokar om jag fortfarande inte är bättre.

Om det inte är bättre då tyckte han även att jag skulle ringa Us.

Jag har sen i måndags känt mej otroligt trött i hela kroppen,saker som inte brukar vara jobbiga gör mej helt slut,svettig och anfådd.

Smärtan har varit konstant sedan i fredags och vila verkar inte hjälpa.Jag vill inte ta smärtstillande eftersom det är febernedsättande och jag vill ha koll på om det blir feber.Idag såg jag att jag har en bula nedtill runt ärret,blir livrädd direkt och tänker att infektionen är tillbaka-men det kan ju vara så att jag bara blivit lite tjock :P

Det skrämmer mej att sjukgymnasten (och hans kollega)ser bekymrade ut.Samtidigt vet jag med mej att jag lätt skrämmer upp mej själv eftersom jag absolut inte vill hamna i samma situation igen(infektion med ny operation).

Har lugnat mej lite sen senaste inlägget :)

Har nu haft så ont sen i fredags så jag har fått låta bli en del saker,och vilat mer än vanligt.Jag fick ont under sjukgympan i fredags när vi kastade medicinboll så får väl skippa det ett tag till...

Gött då att jag hade kvällen uppbokad med barnvaktning och lördagen spenderades i Linköping för att bland annat pärla för Ung cancer.

I fredags ringde läkaren som opererade mej första gången,det var dags att få svar på lite frågor,som tex vad jag kan tänkas jobba med.Eller snarare:vad jag INTE ska jobba med.Han tror att F-kassan kommer göra en utredning på vad jag kan jobba med,men skrev ändå med i läkarintyget att jag inte klarar tunga lyft eller statiskt jobb-att jag behöver växla position(sittande/stående).

En annan fråga jag hade var om intyg på steloperationen när man ska ut och resa och gå igenom metalldetektor,något sådant skriver dom tydligen inte ut längre för "vem som helst kan förfalska ett papper".Såå,det blir att visa upp ärret och hoppas dom godkänner det ;)

Jag är fortsatt sjukskriven en bit in i januari och sen är planen att jag ska börja arbetsträna.

Jag vet inte om jag gör rätt men jag försöker göra saker trots smärtan nu.Kanske är det dags att dra i bromsen igen,får se vad sjukgymnasten säger imorrn.Smärtan nu är sådan som var innan jag blev liggande läääänge,så jag skriver inte mer nu utan får väl lägga mej och vila istället.

Skrik.Gråt.Slita sitt hår.Börja röka igen.Ut å rensa skallen några timmar.Supa ner sej.Tröstäta

Jag vet inte hur många gånger jag ska reagera som jag gör på det här-det är ju inte direkt nån nyhet för mej (eller nån annan)att jag inte kommer tillbaka till mitt jobb.

Ändå innebär varje besök på jobbet några återkommande punkter:

*Jag vill köra.Jag vill axa upp till 160 km/h med kilometerlång utsikt.Jag vill ha "mitt kontor" så jag ser naturens skiftningar,jag vill ha friheten att jobba utan att någon lägger sej i så länge man sköter sej.

*Jag påminns om att jag har underbara kollegor(och blir lessen för att jag inte kommer tillhöra den gemenskapen igen).

*Minst två kollegor konstaterar att jag verkar "ganska ok ändå,eller mycket gladare än jag trodde".

Eh?Vad skulle jag göra?Gråta och skrika där?

*Jag påminns om att jag inte kommer få någon annan tjänst på mitt nuvarande företag.

*Dom frågar för hundrade gången om jag inte kommer köra igen,jag svarar "nej,det kommer jag inte"för hundrade gången.

*Jag får en himla massa ångest och panik över vad jag ska göra istället,går hem och googlar både jobb och utbildningar och får ännu mer panik för att jag inte kommer på nåt jag vill göra.

*Jag sätter på deppig musik och tycker synd om mej själv och gråter.

Det känns som jag är på väg mot ett stup.För varje möte med jobbet,eller för varje gång läkarintyget går ut kommer jag ett steg närmare det där stupet.Det där tillfället när jag kommer knuffas ut i ovissheten ("falla fritt" eller "prova mina vingar"hade jag kallat det om jag hade orkat tänka positivt).Orden fastnar i halsen,tårarna bränner bakom ögonen.

Jag vill faktiskt inte alls vara mej just nu.

Spar plats åt nåt annat,

och låt det vara tomt

för när man ser att det blöder

det är först då det gör ont.