Hatar den här dan.Hatar att inte veta hur nånting blir.Hatar att ingenting längre känns som förut.

Hatar förväntningarna som utbytts mot ångest eller oro för framtiden.Hatar att jag inte orkar se positivt på nånting.Hatar att ingenting längre är fast mark,allt är okänt och oskrivet.

Vilken annan dag som helst är det ok,men idag orkar jag inte.

Må nästa år bli hundra gånger bättre än det här skitåret.

Älskar min sambo,min familj och mina vänner som finns vid min sida genom det här.Det positiva kommer vinna över det negativa,i längden gör det alltid det-för hur skulle man annars se nån anledning till allt?

Sådär,då ska vi se...Jo,svanskotan gör fortfarande ont efter fallet i onsdags.Ganska ont,men mest när man sätter sej eller går.

Rehaben nu under uppehållet skulle bestå av övningar hemma och spinning.Synd att spinningen tog juluppehåll till v 3(?!?!)men jag kör på promenader och övningarna hemma.

Ni andra som har opererats-har ni gjort knäböj eller utfall?Jag är nyfiken på om man kommer kunna göra det med rak rygg?Som det är för mej nu sticker överkroppen framåt när jag böjer benen,som en fällkniv.

Idag nådde jag ett av mina mål-gick 1mil.Sååååååå himla lycklig :D

Gjorde ont dom sista km,och nu efteråt pirrar högerbenet men annars är det lugnt.Innan ryggen gick sönder gick jag det spåret flera gånger i veckan som jag gick idag-har saknat det så mycket!

Idag kom ett brev från jobbet,dom tackade för det här årets insats genom att ge 2 biocheckar.Gulligt att jag oxå fick,jag har ju inte jobbat en enda dag det här året.En helt sjuk mening.Ett helt år utan att "ha gjort nånting".

Jag hoppas så att nästa år blir bättre än det här...

Imorrn är det då dags-den sista julklappen och den sista maten ska inhandlas.Tur att man är ute i god tid ;)

Det blir även ett besök på vårdcentralen med provtagning-jag menar; antibiotika är ju så kul så jag kan väl ta en kur till?!?!

Nu är vi hemma igen :)

Resan hem gick bättre än resan dit,skönt!

Förra inlägget var ju inte så sprudlande-jag vill bara förtydliga att det VAR bra på resan oxå,men första v var väldigt tuff för mej-både fysiskt och psykiskt.

Man önskar ju att man bara kunde stänga av alla tankar och njuuuuta istället för att vara ledsen över det man inte kan.Det var svårare än jag trodde.Självklart var det skönt med miljöombyte,sol och värme och att bada.Och god mat.

Tillbaka till verkligheten har jag pratat med min nya handläggare på Försäkringskassan.Hon är trevlig och lätt att prata med.I januari ska vi ha ett möte ihop med arbetsförmedlingen för att planera arbetsträning och utreda min arbets(o)förmåga,om jag förstod rätt.

Det är lite pirrigt men oxå förväntansfullt,jag skulle verkligen behöva,och vilja,komma igång med nån aktivitet på dagarna istället för att vara ensam hemma och grubbla.

Jag är lite nervös för vad det blir för jobb och om jag kommer få mer ont,men jag får ju ont även om jag är hemma så försöker att inte hänga upp mej på det för mycket.

Igår var det dags för sista besöket hos sjukgymnasten för i år.När jag skulle gå dit halkade jag och gjorde världens vurpa-PAAAAAANIIIIIIK!!!!Hela kroppen skriker och första tanken är "NEJ!ryggen!faaaaaaaaan!"

Jag kunde inte ta mej upp för det var så halt,så fick krypa en bit för att sen ta mej upp.Tur i oturen att jag hade ryggsäck på som lindrade fallet,men svanskotan gör ont nu,och även händerna.

Det där fallet satt kvar i huvet ganska många timmar,det är ju inte så konstigt egentligen med all smärta dom senaste åren,men ändå.

Sjukgympan gick lite sådär,men fick med övningar jag ska göra hemma nu under 3 veckor.

Det har nu äntligen gått 6 månader sedan sista operationen,så nu får jag göra vad jag vill,men inte om jag får för ont.

Skönt att inte behöva tänka på begränsningar mer :)

Min sjukgymnast hade inte fått tag i sjukgymnasten jag träffade på sjukhuset.Han hade både mailat och ringt och lämnat meddelande men hon har inte hört av sej.

Lite snopet och ganska tråkigt tycker jag.Han sa att det löser sej nog ändå,men jag vill ju veta varför nerverna i benet bråkar-och det har han inget svar på.

Världens sämsta internet här så vi får se hur detta går...

HEJ!

Vi är i Thailand.Vi har över 30 grader varmt, och fram tills igår hade vi bara haft regn på kvällar eller nätter, men nu regnar det på dagarna oxå.Vi har tagit ett hotell med stoooor pool och gym så jag kunde köra rehab här oxå.

Men det går inte så himla bra.Jag har för ont för gymmet, och även simningen gör för ont för att det ska vara värt att hålla på med.

Tidigare resor har vi hängt på stranden hela dagarna, men nu har dom förbjudit solstolar på alla stränder, vilket gör att jag inte klarar att vara där särskilt länge.

Det gör så ont.Jag har varit nervös för resan, och antagligen upplevts som gnällig för att jag inte är odelat glad över att åka.Nu vet jag att jag hade rätt-jag skulle inte ha åkt.

Visst, det är skönt med sol och värme. Det är god mat och fin utsikt. Det är skönt att komma hemifrån. 

Men det är så jävla ledasamt att inte kunna sitta eller ligga hur man vill.Det är så tråkigt att  bestämma restaurang efter vad dom har för stolar.Det är så jäkla frustrerande att inte kunna gå på massage eller andra behandlingar. Vi vågar inte åka ut med nån båt för jag vet inte hur jag ska ta mej i eller ur den.

Jag har så himla svårt att acceptera det här.Så dom senaste dagarna har jag gråtit ikapp med regnet. Hade någon erbjudit mej att åka hem hade jag gjort det.Jag har världens bästa sambo, som tröstar med att det är en del av min kropp som inte funkar-det är inte så att hela jag är trasig. Men ibland undrar jag...Jag undrar om man nånsin kommer bli glad och obekymrad igen?

Det känns som att resten av världen befinner sej i solsken och att jag alltid har ett moln i vägen.

Jag skäms för det här inlägget. Jag skäms för hur jag känner och hur otacksamt det verkar. Jag skäms för att jag inte kan vara glad över att vara här. Jag skäms över att jag vill åka hem.