Inlägg publicerade under kategorin Infektion

Av L - 23 augusti 2016 18:09

Hej!

Vad fort sommar och semester gick, men relativt snart har vi semester igen så jag ska inte klaga :)

 

Har lite saker jag vill ta upp i dagens inlägg,så nu kör vi.

 

-Semestern var utmärkt, hann och orkade med ungefär vad jag hade hoppats och tänkt mej. Vi har åkt en del och bilresor är inte min bästa gren, numera får jag svårt att gå efter jag suttit i bilen länge, och ont i benen.

Vi har solat,badat och hängt med kompisar,lövly!Jag får såklart planera en del, ta med filt att ligga på när andra sitter på marken, ta med solstol där andra står hela tiden osv.

Men jag får det att funka och det är huvudsaken.

 

-Vi har kört årets tredje och sista cykellopp.Mitt sista,både för i år och på mtb.Det går helt enkelt inte,jag får för ont.Blir jag bättre än jag varit efter det loppet, så att jag kan cykla ordentligt igen, blir det i fortsättningen landsväg där man sitter still på ett helt annat sätt.

Jag har, eller hade, planer på vad nästa mål i träningen skulle bli, men det går inte.Jag får backa och hitta annat, min kropp klarar inte det mitt huvud vill och tänker sej.

För mej är det här rätt stort-att inse mina begränsningar och faktiskt ta hänsyn till dom.

Kanske håller jag på att bli vuxen?Eller så är jag bara så djävulskt trött på smärta :P

Dessutom vet jag inte om såna där mål om att köra vissa lopp är bra för mej, det är bra som morot för träningen men jag är grymt dålig på att njuta där och då,när man är där och kör loppet. Jag drar upp axlarna och trycker ner hakan och kör-men kul?Näe.Om inte annat ser man det på bilderna från loppen-jag ler inte på en enda bild haha.

 

-Den där vidriga jävla skitcancern gjorde entré i livet igen.Försöker finnas där och stötta,men är så jävla maktlös.Inget jag säger eller gör gör ju någon skillnad.Ja,förutom eventuell känsla av ensamhet som jag kanske bryter ibland.Fy fan.

 

-Jag har varit på första läkarbesöket utanför US Linköpings ryggklinik på flera år.

Jag förstår ju att dom skriver ut mej, det finns inga planer på fler åtgärder, men läkaren på vc är ju inte riktigt lika insatt....

Jag vet inte om jag nämnt honom i bloggen tidigare, men hans bemötande för 3 år sen när ryggen rasade ihop var minst sagt märkligt.Och otrevligt.

Därför har jag vid flera tillfällen försökt byta läkare,men det går inte (?) för då skulle det bli så ojämn fördelning mellan läkarna,dagens ursäkt!Vet inte om någon pratat med honom om hans bemötande som jag nämnde för vc när jag försökte byta läkare,för nu var han väldigt engagerad och lyhörd.Eller, jag har ju inte sett läkarintyget än-eller fått beviljat av FK så vi får väl se men det blev bättre än jag trodde.Sjukskriven på 25% i några månader till, men han var duktig på att säga att jag kommer ju bli bättre,det vänder nu (jaså?just idag?).Jag tillåter mej att vara skeptisk eftersom jag lever med min smärta varenda dag.Jag nämner den inte varje dag, inte ens för min sambo, men tro mej-den är med mej varenda dag.Vareviga jävla dag.

 

Nu till dagens fråga:

Oavsett, eller nästan oavsett, vad jag gör känns det som frågan "ska/kan du verkligen göra det där med din rygg?" dyker upp,fler med samma erfarenhet?

Jag är trött på den.Jag vet ungefär vad jag får mer ont av, ibland blir jag överaskad-ibland inte.

Det hade väl varit en grej om frågan ställdes som att det var av omtanke, men nu känns det mer som förvåning eller ifrågasättande.

Å andra sidan är det samma sak åt andra hållet; "Va?Får du ont av DET?".

Det är liksom svårt att förklara för dom som inte vet hur det känns att jag kan gå flera km i ett motionsspår,men att gå på stan i bara 10 min kan göra att jag får ont resten av dagen.

 

Om operationen gått bra, om det blivit ett lyckat resultat-då hade det väl inte varit så?Eller?

Det är så jäkla frustrerande att jag mådde så mycket bättre efter första op, och att jag hade mindre ont efter den än efter infektionen.

 

 

Av L - 18 oktober 2015 15:23

Hej bloggen,och om det är nån mer som orkar läsa när det mer ofta än sällan står still här...

 

Jag får väl ta och  lufta lite tankar om den senaste tiden här...Det har hänt en del positiva saker,där jag arbetstränar nu verkar det som att de tycker att jag är bra-för häromdan sa chefen på en annan avdelning att om den avdelningen jag är på inte anställer mej så tänkte hon göra det för att jag var så bra :) Iofs "bara" timanställning(det är inte så bara i mina ögon,men jag vet hur jag brukade tänka...). Så himla härligt att höra!Det finns lite hopp nånstans långt där borta,det finns möjlighet att saker löser sej!Det finns en möjlighet att man ser förbi min jäkla rygg och allt den ställt till med,och faktiskt tycker att jag är bra ändå.Det känns så jäkla bra!

 

För ett tag sen fick jag veta att jag skulle få ersättning från Löf(Landstingen Ömsesidiga Försäkringsbolag,där man kan få ersättning för skador som orsakats av vården) för infektionen och vad den har ställt till med för mej.Jag har nu fått ett besked på hur mycket det rör sej om,men jag har inte fått hem papprena än och jag minns inte vilka poster som var för vad.Jag vet att skada och värk nämndes,och att jag var lite förvånad över storleken på den posten,för jag trodde att det skulle vara den största posten.

 

Iallafall,utbetalningen sätter igång en del tankar.Först enorm glädje över att det beviljas ersättning.Vid det här laget tvivlar jag ibland starkt på om det finns något skydd, eller något som underlättar när man varit sjukskriven så länge och behandlingen inte ger det resultat man trott eller hoppats på.Så,glädje och till viss del tacksamhet över att det kommer en ekonomisk ersättning,som inte täcker förlusten av inkomst mot om jag hade jobbat,men ändå kompenserar lite av det bortfall som blir.

En annan tanke är att jag nu alltså är,till en viss procent,klassad som invalidiserad.Och att största delen av den klassningen beror på infektionen jag fick.

Det borde inte komma som en överaskning,ibland är jag så jäkla handikappad att jag undrar hur jag INTE kan vara mer handikappad än så.

Men det kommer ändå alltid som en överaskning för mej att det faktiskt är andra än jag själv och mina nära och kära som anser att jag inte klarar allt som man borde.

Jag minns att det pratades om invalidisering när jag skrevs in på Af innan arbetsträningen började,och att jag var förvånad över det med.

Är det inte konstigt hur fasen huvet INTE kan koppla att man är så dålig när kroppen hela tiden signalerar det?Kanske är det något slags självförsvar för att man är så uppjagad eller skrämd av andras historier om hur Fk ska bete sej i olika lägen,så att man själv förnekar det,eller inte vågar tro att man ska bli trodd?

 

Många tankar som flyger nu....

Av L - 8 juni 2015 17:45

I helgen som var provade jag att leva som en vanlig människa,eller lite mer som innan iallafall.

Vilket i mitt fall innebar att vi var på allsång/konsert i fredags,att jag var på fest(iofs nykter)i lördags och att jag spenderade hela söndagen hejande på de som cyklade Halvvättern.

 

Tanken slog mej någon gång under lördagen att det kunde bli för mycket,men tyckte det kändes skapligt ändå.

Igår funkade det inte längre.Ryggen började bråka,och det enda jag ville göra var att lägga mej ner och hålla för öronen och gråta.

Jag blir tokig på det här-det kan inte vara ok och något man ska leva med att man blir så himla ljudkänslig?!Och det går fort,från att jag känner att jag är lite sliten,till att jag måste vara ensam där det inte finns några störande ljud.Ensam-som att jag inte ens orkar höra någon annan andas.

För det är så det är-jag pallar inte att höra något från någon/något annan/annat.

 

När jag skriver ner det här känns det konstigt,för inte fasen kan det där vara fysiskt-det måste sitta i huvet?Eller?

 

Idag var jag på behandling hos en ny person på Kinopraktik.Hade provat metoden förut,men inte samma utövare som nu.

Jag vet att det kommer låta flummigt,och var och en väljer själv vad man tror på,men jag söker hjälp den vägen för att få igång nerverna igen,för att få huvet och olika delar av kroppen att kommunicera med varann igen,vilket är svårt.

Hon gjorde något som kallas nervbalans,där hon står och håller emot en arm och ett ben på mej,och när hon trycker neråt,uppåt,utåt eller inåt ska jag trycka motsatt håll så mycket jag kan.

Jag var livrädd för att provocera ryggen,vilket jag gör så fort jag lyfter ett ben i princip.Och det gjorde jäkligt ont,ryggen blev ordentligt provocerad av de olika testerna.Men sen hittar hon punkter där hon gnuggar eller masserar,sen provar vi samma rörelse igen-och då kunde jag hålla emot mycket bättre.

Hon sa att jag är stark,styrkan i musklerna är det inget fel på,det är kommunikationen i kroppen som inte funkar.Det är skönt att höra,för jag har varit less ganska många gånger på att träningen inte verkar ge det resultat jag vill.

Efteråt kunde jag knappt gå,kändes som jag kört ett stenhårt träningspass och det brann i benen när jag skulle gå uppför trappen därifrån.Ryggen gjorde skitont.

Ska se hur kroppen reagerar på det här,och om det känns ok ska jag komma tillbaka om 2 v.

Eftersom det var första gången jag gick hos henne pratade vi en del både innan och efter.

 

Hon sa att nästa gång ska vi ta den psykiska delen,att jag ska prata om operationen för hon trodde det fanns en del att bearbeta där.

Jag insåg då att jag är rädd för att prata om det.Jag har skrivit en del om det här,men jag har långt ifrån skrivit om alla tankar som gnagt.Inför familj och vänner försöker jag "vara stark" och inte prata om det.Med min sambo har jag pratat en del,men kanske inte ens för honom har jag berättat hur rädd jag är,men framförallt hur rädd jag har varit.

 

Det är så mycket outrett och så många svar jag aldrig kommer få.Den känslan av maktlöshet och hopplöshet när dom la in mej direkt tre veckor efter första op är svår att beskriva.

Rädslan över att aldrig kunna stödja på benet som inte funkade efter första op,och som fortfarande inte är bra.

Slangarna som syddes fast i ryggen efter andra operationen,satan så ont!Smärtan efter andra op var så mycket värre än efter första.Dom där jäkla slangarna lossnade ju under första natten,så dom fick byta lakan eftersom det blev översvämning av blod och vad det nu var dom sköljde med.Doktorn som kom dagen efter och sydde fast dom igen-utan bedövning.Och utan att prata med mej över huvudtaget,det var viktigare att förklara för sköterskan än för mej...

Antibiotikan och de andra medicinerna,under nästan 4 månader.Som gjorde att jag tappade både hud och hår,och den där stackars magen vad den har fått ta hand om :(

Blodprov varje vecka.Varenda jävla vecka i flera månader.Jag som hatar blodprov.

 

Jag vet att det finns många,väldigt många,som är sjukare än så.Som aldrig blir bra,eller som har en längre väg till bra.

Kanske hade jag haft lättare att acceptera det om jag fått någon förklaring till VARFÖR jag fick infektionen...

Kanske hade jag haft lättare att hantera allt om det inte var olika besked varenda gång jag pratar med dom på sjukhuset.Den ständiga frågan från mej är,såklart,om jag kommer bli bättre,eller om jag kommer bli helt bra.Ena gången svarar dom en sak,nästa gång något helt annat.

 

Jag har fått en kallelse till en ny telefontid med doktorn som jag pratat med dom senaste gångerna.Jag har ingen aning om varför,och blir fundersam direkt när jag får kallelsen.Vad jag vet skulle vi höras i augusti igen,och så fort jag får någon sån här kallelse blir jag liten och livrädd att det är något skit igen.

Rent logiskt förstår jag ju att det inte är något farligt(sannolikt inte iaf)men min rädsla är inte logisk.

Av L - 11 mars 2015 10:25

Idag hände något härligt.

Jag bestämde mej för en promenad innan jag ska in till stan och luncha med en kompis.

Jag brukar alltid ha med mobilen och mäta med tex Runkeeper hur långt jag går,vilken hastighet jag har osv.

Idag bestämde jag mej för att lämna den hemma,och leva mer i nuet.Njuta av sol och fågelkvitter.(Tar ju upp och kollar mobilen så fort den piper till).

Längs vägen gick jag om en tant,vi hälsade på varann och bytte några ord sen gick jag vidare.När jag skulle vända hemåt skrattade hon och sa "kom igen,du kan 10 meter till-häng med!".

Så jag följde med,och för första gången på flera år hade jag nån annan än min sambo att prata med på promenaden :) (Jag flyttade hit för två år sen och känner knappt nån här,än mindre nån som går promenad dagtid).

Det var så himla trevligt med sällskap och hon var så härlig!Solen lyste,isen på sjön hade smält och vi såg blåsippor.Det här låter kanske inte så mycket för världen,men där och då för mej var det det.

 

Innan jag gick ut hade jag precis läst sms från en kompis som skriver om att jag måste tänka positivt,att jag inte ska fastna i negativa tankemönster,att jag ska hitta på roliga saker osv.Och jag ska nog erkänna att jag var lite sur på den här kompisen som skriver så,för jag har verkligen ingen energi.Och jag blev till och med lite provocerad av att jag ska "hitta på roliga saker"-jamen när man inte KAN gör så himla mycket då?!

Den surheten har släppt nu kan jag ju säga :) Det här gjorde min dag.

 

Besöket på sjukan igår gick sådär.Ny skiktröntgen (stavning?)beställd IGEN för att kolla att allt sitter som det ska och att benet läkt ihop(vilket ben?).

Nya provtagningar beställda oxå,för den trötthet jag upplever ska jag definitivt inte ha.

Läkaren konstaterade vid direkt fråga att jag "kanske inte är så bra som du borde vara vid det här laget".Det finns fortfarande hopp om att bli bättre,men han berättade också att den op jag gjorde inte alla gånger hjälper.(70% blir bättre sa han,läkaren som skrev in mej sa 80%).

Jag kan ju rabbla allt fram å tillbaka med statistik,men det är ju som det är med mej ändå.Ingen idé att analysera mer-gjort är gjort och nu får jag göra det bästa av det.

Han tror att det mesta är muskelsmärta,och eftersom dom gick in 2 gånger tar det längre tid innan musklerna återhämtar sej och läker ihop.

Jag fick lite direktiv om träningen-2 konditionspass/v och minst 2 styrketräningspass/v.

Ryggen klarar ännu inte all belastning så jag ska träna det runt som inte gör ont,och bygga upp så bra det går med tex bålträning.Däremot sa han att jag skulle låta bli saker som gör ont,min sjukgymnast har varit lite kluven i den frågan och vi har diskuterat om det bara är nån tröskel jag behöver komma över.Så är det alltså inte.Det kan ta 1-2 år till för mej att bli bättre.

 

Japp.Den där sista meningen får jag läsa hundra gånger till tror jag.

 

Men idag ska jag ha en bra dag.Solen fortsätter skina och vi ska prova en nyöppnad restaurang.

Av L - 10 mars 2015 09:33

Hej bloggen...

Är fortsatt dålig på att uppdatera,men sanningen är att det stått still här.Det mesta har stått still.

Idag fick jag äntligen besked om att jag kanske kan börja arbetsträna den här veckan.Det har gått så lång tid att Arbetsförmedlingen har sagt att jag ska börja leta efter en annan arbetsplats att träna på för det går så lång tid utan besked.

 

Träning/rehab går fortfarande segt som sirap.Kan få mjölksyra bara av att resa mej från soffan,eller gå upp till övervåningen.Så orken när jag tränar är inte den bästa.Idag när jag simmade funderade jag väldigt många gånger på att ge upp och åka hem efter 4 längder(?!?!?!).Bet ihop och körde mer,men är så fruktansvärt trött på att ha noll energi.

Jag blir mer och mer känslig för ljus oxå,men framförallt för ljud.Det är märkligt att tickandet från klockan i köket kan vara så jobbigt att höra så jag börjar gråta.Japp,det låter inte ok,och det är det inte heller.

 

Idag blir det ännu ett besök på sjukan.Dom verkar hålla med om att jag inte riktigt mår som jag ska.

Jag hoppas att jag kommer få svar på vad denna enorma trötthet beror på,om smärtan kommer kunna minska eller om det här nu är ett konstant tillstånd,vad infektionen beror på och om benet kommer bli bättre.

Av L - 24 februari 2015 12:54

Det är en märklig känsla att jag igår satt och kollade på bilder från när jag låg inne efter operationerna.Jag tänkte att jag har kommit ganska långt efter det-det där när jag hade 4 slangar fastsydda i ryggen.Att jag är på väg iallafall.Även om det inte går spikrakt uppåt direkt.

 

Imorse funderade jag på att be om att slippa frågorna om ryggen i helgen(fest på g :)).

Bara för att få känna mej som nån annan än den med ryggen hela tiden.

Bara för att vara bara mej.

Inte den som har ont,är långtidssjukskriven,som inte vet när eller om hon ska börja arbetsträna,som inte vet om hon kommer kunna jobba fulltid igen.

Inte vara den som måste ställa sej upp och röra på sej.Inte vara den som åker hem först för kroppen inte klarar.

 

Idag ringde sjukgymnasten från sjukhuset upp (igen).Japp,hon ringde faktiskt förra v!

Men idag med beskedet att hon inte kan ge några besked,och att det hon trodde skulle bli en telefontid med läkaren istället blir en besökstid för "reda ut en del saker".

 

Jag VET att jag borde vara jätteglad(eller iaf glad och tacksam)att dom tar det på allvar osv.

Men jag kan inte hjälpa tårarna som forsar nerför kinderna,och paniken i bröstet som bultar:

DET MÅSTE JU VARA NÅGOT FEL OM DOM VILL ATT JAG KOMMER DIT?!?!?

 

Så jag gråter.Och gråter.Min sambo tycker jag överreagerar,och det gör jag säkert.

Men jag vill verkligen inte tillbaka.

Man säger att ovissheten är det värsta-men VILL jag verkligen veta om det är såhär det kommer vara resten av mitt liv?

Av L - 9 februari 2015 12:55

Mötet gick ganska bra,vi gick igenom lite vad jag ska jobba med men det kommer väl mer info när jag börjar.Fick även se vart jag ska sitta när jag inte springer runt ute bland alla andra :) Kontorslandskap är jag inte van vid,men det ska nog gå bra.

Jag vet tyvärr fortfarande inte när jag ska börja för det är en del praktiska saker som ska lösas innan jag kan börja,men nu känns det mer ok-nu vet jag att det är på g "på riktigt"så jag tar det lite som att jag är ledig några dagar.(Tänk,att känna så istället för att man är sjuk!).

 

Efter mötet hade vi några kompisar här i ca 5 timmar.Jag hade ont i ryggen efter mötet(som varade i en timme-HUR ska man kunna jobba???).När dom var här försökte jag att växla mellan sittande/stående så jag inte skulle bli sämre,och tänkte att jag samtidigt skulle prova att belasta det bråkande benet lite mer eftersom jag inte gjort det på ett tag.Resultatet?Ett skakande ben och ont i ryggen i 3 dagar...Dom dagar man tänker att man är ok,att man nästan är bra behöver man ju bara prova att göra något annat än det man brukar(tex ha tyngden på det andra benet än det man brukar ha)så är man snart tillbaka i verkligheten igen :)

 

Jag har inte varit hos sjukgymnasten på nästan 2 v nu.Jag är helt opepp på det.Jag VET att jag borde,men det känns ju inte som det ger nånting?!Mina promenader och simning verkar ha ungefär samma effekt...Jag har iallafall ringt idag för att boka tid men han har inte ringt upp än.

 

Om ungefär en timme ska jag prata med sjukhuset.Fråga om det där jäkla benet som bara bråkar vid belastning.Fråga om varför jag tappar håret och har utslag.Fråga VAD infektionen berodde på(minns inte att dom dom sagt vad det berodde på?)för att se om jag kan få ekonomisk ersättning för inkomstbortfall m.m pga att det blev en operation till,som jag faktiskt fortfarande inte återhämtat mej ifrån.

Av L - 14 november 2014 07:14

Äntligen har svaret från Infektionsavdelningen kommit-sista blodprovet ser bra ut och allt är ok :)

Helt sjukt att det gått ett halvår sen jag fick infektionen.När jag blev sämre för några v sen började jag fundera på om infektionen var tillbaka,i dom mörkaste stunderna låg jag redan på operationsbordet och dom tog ut skruvarna igen.Därför är det jäkligt gött nu att bara fokusera på rehab och vila :)  

 

Den här veckan har varit bra,så himla skönt att smärta/svullnad har minskat.Rehaben funkade men nu är det en veckas vila från det och jag är ordinerad kortare promenader än vad jag vill.

Hoppas det hjälper för jag saknar mina långa promenader.

 

Har träffat flera kompisar den senaste tiden,betyder så himla mycket med sällskap!

Ibland,eller ganska ofta faktiskt,känns det som att jag bara pratar om ryggen,klart man måste få prata om hur man har det-och det är ju en väldigt stor del av mitt liv nu.Men fan,ibland vill jag bara glömma allt om den där jäkla ryggen och leva lite!

Skapa flashcards