Hörni, det verkar som att det är dags.

Dags att få ett slags avslut.

Det har gått 2,5 år sedan senaste operationen av ryggen.Och visst, det har blivit mycket bättre än det var då, och bättre än det var innan steloperationen.

Men det verkar som att vi nått vägs ände, F-kassan har nu begärt in läkarutlåtande på permanent nedsatt arbetsförmåga.

Jag är fortfarande lite överaskad,trodde inte att de var inne på det spåret eftersom det inte nämnts på flera månader.

Men hux flux får man en ny handläggare och vindarna vänder...

Hela den här karusellen (sjukskrivningen) har gjort mej rätt luttrad, jag är fullständigt medveten om att det inte blivit godkänt än(...).Så ta det med en nypa salt.

Det är kluvna känslor över det här, dels lättnad över att "de tror på mej" (jag tror ni som varit sjukskrivna länge förstår vad jag menar?)men också lite orolig över hur det tex blir att söka jobb på deltid(finns det ens jobb på deltid längre,förutom timanställningar?).

Det skulle ta bort en del stress från mej att veta att det är under längre tid (vet inte hur ofta besluten omprövas?) istället för att hamna hos olika läkare på vårdcentralen som inte är insatta i mina problem, och som,ibland,formulerar läkarintygen så att man nekas sjukersättning.

Kanske blir det här slutet på min rygghistoria. Iallafall för nu.

Det finns inte så mycket mer att berätta om det längre,läget är rätt stabilt på samma ställe och jag vill leva mer ute i världen än vid skärmen.

Har ni frågor-fråga på!

//L

Hej!

Vad fort sommar och semester gick, men relativt snart har vi semester igen så jag ska inte klaga :)

Har lite saker jag vill ta upp i dagens inlägg,så nu kör vi.

-Semestern var utmärkt, hann och orkade med ungefär vad jag hade hoppats och tänkt mej. Vi har åkt en del och bilresor är inte min bästa gren, numera får jag svårt att gå efter jag suttit i bilen länge, och ont i benen.

Vi har solat,badat och hängt med kompisar,lövly!Jag får såklart planera en del, ta med filt att ligga på när andra sitter på marken, ta med solstol där andra står hela tiden osv.

Men jag får det att funka och det är huvudsaken.

-Vi har kört årets tredje och sista cykellopp.Mitt sista,både för i år och på mtb.Det går helt enkelt inte,jag får för ont.Blir jag bättre än jag varit efter det loppet, så att jag kan cykla ordentligt igen, blir det i fortsättningen landsväg där man sitter still på ett helt annat sätt.

Jag har, eller hade, planer på vad nästa mål i träningen skulle bli, men det går inte.Jag får backa och hitta annat, min kropp klarar inte det mitt huvud vill och tänker sej.

För mej är det här rätt stort-att inse mina begränsningar och faktiskt ta hänsyn till dom.

Kanske håller jag på att bli vuxen?Eller så är jag bara så djävulskt trött på smärta :P

Dessutom vet jag inte om såna där mål om att köra vissa lopp är bra för mej, det är bra som morot för träningen men jag är grymt dålig på att njuta där och då,när man är där och kör loppet. Jag drar upp axlarna och trycker ner hakan och kör-men kul?Näe.Om inte annat ser man det på bilderna från loppen-jag ler inte på en enda bild haha.

-Den där vidriga jävla skitcancern gjorde entré i livet igen.Försöker finnas där och stötta,men är så jävla maktlös.Inget jag säger eller gör gör ju någon skillnad.Ja,förutom eventuell känsla av ensamhet som jag kanske bryter ibland.Fy fan.

-Jag har varit på första läkarbesöket utanför US Linköpings ryggklinik på flera år.

Jag förstår ju att dom skriver ut mej, det finns inga planer på fler åtgärder, men läkaren på vc är ju inte riktigt lika insatt....

Jag vet inte om jag nämnt honom i bloggen tidigare, men hans bemötande för 3 år sen när ryggen rasade ihop var minst sagt märkligt.Och otrevligt.

Därför har jag vid flera tillfällen försökt byta läkare,men det går inte (?) för då skulle det bli så ojämn fördelning mellan läkarna,dagens ursäkt!Vet inte om någon pratat med honom om hans bemötande som jag nämnde för vc när jag försökte byta läkare,för nu var han väldigt engagerad och lyhörd.Eller, jag har ju inte sett läkarintyget än-eller fått beviljat av FK så vi får väl se men det blev bättre än jag trodde.Sjukskriven på 25% i några månader till, men han var duktig på att säga att jag kommer ju bli bättre,det vänder nu (jaså?just idag?).Jag tillåter mej att vara skeptisk eftersom jag lever med min smärta varenda dag.Jag nämner den inte varje dag, inte ens för min sambo, men tro mej-den är med mej varenda dag.Vareviga jävla dag.

Nu till dagens fråga:

Oavsett, eller nästan oavsett, vad jag gör känns det som frågan "ska/kan du verkligen göra det där med din rygg?" dyker upp,fler med samma erfarenhet?

Jag är trött på den.Jag vet ungefär vad jag får mer ont av, ibland blir jag överaskad-ibland inte.

Det hade väl varit en grej om frågan ställdes som att det var av omtanke, men nu känns det mer som förvåning eller ifrågasättande.

Å andra sidan är det samma sak åt andra hållet; "Va?Får du ont av DET?".

Det är liksom svårt att förklara för dom som inte vet hur det känns att jag kan gå flera km i ett motionsspår,men att gå på stan i bara 10 min kan göra att jag får ont resten av dagen.

Om operationen gått bra, om det blivit ett lyckat resultat-då hade det väl inte varit så?Eller?

Det är så jäkla frustrerande att jag mådde så mycket bättre efter första op, och att jag hade mindre ont efter den än efter infektionen.

Hoppsan,2 inlägg på samma vecka-det måste vara rekord? :P

Pratade med läkaren häromdagen, förlängde sjukskrivningen-och av nån anledning var det viktigt att det inte stod min förra yrkestitel i läkarintyget längre (gissar att det är för att jag nu är arbetslös?).Fan,jag glömmer att jag är arbetslös.Aja,det var ju inte det jag skulle snurra in mej i nu...

Diskuterade även en utredning av smärta som gjordes i höstas,som inte gett någon förklaring till den smärta jag har.Det som finns kvar är någon slags titthålsoperation för att utesluta ännu en sak som kan orsaka smärtan,men jag ställer mej tveksam till det.

Den läkaren jag träffade då undrade när jag skulle ta ut skruvarna-jag svarade "aldrig förhoppningsvis".Som jag upplevde det på det läkarbesöket tyckte han att det var skruvarna som bråkade,men i utlåtande till min ryggläkare lät det inte riktigt lika självklart.

Jag frågade min ryggläkare om att ta ut skruvarna,han sa att det är väldigt ovanligt att man gör det, och att även om man gör det är det inte säkert att det blir bättre.

Jag har ingen som helst lust med fler operationer,jag har mått för dåligt av dem för att känna att det är värt att ta fler risker.

Han frågade om jag provat någon korsett?Jag har provat en enkel variant,men det funkar inte riktigt när jag sitter-men kanske när jag går eller ligger ner.Han frågade även om sjukgymnastik och jag förklarade att sjukgymnastiken varken gjort till eller från i smärtan-så nu tränar jag på egen hand,

Lite mer smärtlindring utskriven och sen var det klart.

Eller,just det-om ungefär en månad kommer vi ha ett avslutande samtal.

Jag hade för ont för att orka bry mej där och då.

Jag har haft för ont för länge nu för att orka reagera.

Men det kommer stunder när mitt huvud vaknar,och jag tänker "blir det inte bättre än såhär?Finns det inget mer att göra nu?"

Den största delen av mej är högst medveten om att det inte kommer bli bättre; att jag har lärt mej,och kommer att få lära mej,att det är som det är.

Den trötta,krassa delen av mej säger att hela livet är som det är-och det blir vad man gör det till.

Jag vet inte om jag börjar bli depp eller vad det är-men jag orkar inte oroa ihjäl mej över allt som händer längre.Förhoppningsvis blir livet lite enklare om man inte behöver grubbla över varenda liten detalj som man ändå inte kan styra över.

Tanken slår mej iofs att det knappast inte kan bli sämre än vad det är-men det är en lögn.

Jag lever och andas,och jag har fantastiska människor runt mej.

Jag provar korsetten igen,jag ska snart göra dagens träning-och i helgen ska jag träffa underbara vänner,oavsett hur ont jag har.

Vaknade med ap-skit-smärta idag,jag blir alltid sämre om jag ligger kvar i sängen när jag har ont så jag gick upp.Kände också att det är en dag som inte kommer funka utan smärtlindring,så det var bara att hugga in...

Är på rätt pissigt humör över lag.Hade möte med Af förra v,anledningen till mötet var att jag mailat min handläggare några frågor.Han tyckte det var bra att ta ett möte.Jag var tveksam,eftersom han somnade på vårat senaste möte.

Det här mötet somnade han inte,men han hade två telefoner med sej som turades om att ringa-och han var dessutom tvungen att gå ifrån mötet för att kolla efter en bil som kanske stod parkerad utanför.(?!?!?!)

De frågor jag ställt borde rimligtvis tagit MAX 15 min att besvara,men jag var där i över 1,5 timme!

Till slut sa jag att han kanske kunde vidarekoppla telefonen och hänvisa till möte,men det kunde han inte.Jag var rätt frustrerad när jag gick därifrån.

Sen har den där frustrationen liksom inte velat släppa mej.Jag är fruktansvärt trött och less på möten med min nuvarande arbetsgivare,som helt uppenbart inte är intresserad av att vara min abretsgivare i framtiden.Möten med Af som det ovan ger inte heller så himla mycket info om vi säger så.Utöver det kontakt med Fk,försäkringsbolag osv-och samtidigt ska jag arbetsträna så mycket jag kan och vara på topp för att försöka vara så bra så de vill anställa mej där jag arbetstränar.

Snart är det dags att ta kontakt med a-kassan eftersom jag blir utförsäkrad,om jag förstått rätt börjar man med 7 dagars karens innan man kan börja stämpla=jag får inga pengar för 7 dagar trots att jag ju egentligen inte ens är arbetslös utan "bara" varit sjuksriven i 2,5 år.

Det jag försökte reda ut med Af var om jag ska göra 3 månaders arbetslivsintroduktion (arbetsträning i mitt fall) eller om jag lika gärna kan börja jobba på den % jag klarar?

Jag vet ju vart mina begränsningar går,det har ju utretts i snart ett år-men det verkar inte som att man har något att vinna på att börja jobba,tvärtom. De verkar vilja att man ska gå igenom alla processer och program. Jag trodde de ville att man skulle ut och jobba så fort som möjligt...

Jag verkar inte få något besked på om jag kan få en anställning än,men det finns hjälp att få från Af ("anställning med lönebidrag"tror jag det hette) när jag nämnde det för chefen sa han att det underlättade en hel del. Samtidigt är jag rädd att bli utnyttjad,att det går bra att ha mej som arbetstränande då jag inte kostar så mycket,men om det sen skulle bli aktuellt få nobben för att det inte finns något jobb....Jag tror inte det är så där jag är,men det är för mycket oklarheter för mej nu. Vilket inte skulle oroa mej,om det inte vore så att en tredjedel av mina a-kassedagar går åt till den där arbetslivsintroduktionen.

Det är så jäkla mycket jag oroar mej för hur det ska gå,allt ifrån om jag kommer få ersättning från a-kassan, till när jag kommer bli uppsagd.Eller om jag kommer få ett jobb.

Om jag inte får det-vad gör jag då?Vad ska jag plugga?

Och hur stor skillnad blir det ekonomiskt att bli arbetslös och stämpla,mot hur det är med sjukpenning?

Vet ni vad det bästa kommer bli när allt det här är klart?

Att få bestämma själv!Att inte vara beroende av att vara tillgänglig för så många personer på olika myndigheter eller andra ställen,att bara sköta sej själv!

Och att kunna ta ledigt :)

Japp,jag vet att jag låter sniken-men när man jobbar har man rätt till semester. Nu kommer det gå över ett år som jag går rehabgrej hos Fk,och sen arbetslivsintroduktion hos Af-man får inte ta ledit från något av det.

En resa till varmare och soligare ställ brukar göra susen såhär års,och jag saknar som fan att inte kunna boka in någonting sånt alls.Jag vet, det är ett friskhetstecken-och jag är ok så pass att jag vill jobba istället för att hålla på med det här-men i nuläget förlorar jag för mycket på det.

(sjuka värld...)

Det rullar på för mej rätt bra nu.

Har haft ett par dåliga och jobbiga veckor med mycket smärta och ingen ork,orken är det fortfarande sådär med-men smärtan har lättat lite även om det fortfarande dagligen krampar i ryggen.

Förra helgen hade jag lovat att hjälpa till på en tävling med att stå i nån slags kiosk och sälja fika och godis.

Det gick inte så himla bra kan vi väl sammanfatta det som.Efter någon timme fick jag be om avbyte och resten av tiden fick min sambo täcka upp för den tid jag lovat att vara där eftersom jag inte längre kunde stå.Fick pressa undan tårarna för att inte bryta ihop där och då.

Vi hade bokat hotell eftersom jag anade att det kunde bli såhär,så vi gick tidigare från tävlingen för att lägga mej och då grät jag av smärtan.

Det är (fortfarande) inte ett dugg ok att försöka leva med det här...Jag vet att jag måste acceptera,och anpassa mej, efter hur livet ser ut nu-men det kommer nog aldrig kännas ok ändå.

På arbetsträningen går det lite upp och ner-fortfarande för lite att göra för att dagarna ska gå snabbt,men en del dagar är helt ok. Kanske kanske finns det en lösning för mej på sikt,men försöker hålla alla dörrar öppna och ha lite is i magen.

Ibland,eller ganska ofta,oroar jag mej rätt mycket för hur det kommer gå och vad jag ska göra nu.Det skulle vara så himla skönt att veta att det finns något,att jag kommer klara mej även efter jag är uppsagd.

Man kan oroa ihjäl sej över om man kommer få sjukpenning så länge som man behöver.Sen när man blir utförsäkrad kan man ju alltid roa sej med att oroa sej för varifrån man ska få pengar då?

I mitt fall blir det a-kassa om jag förstått det rätt,vilket känns skumt eftersom jag inte ens står till arbetsmarknadens förfogande då-så mina a-kassedagar tickar iväg trots att jag inte ens kan börja söka jobb... 

Det är helt sjukt att säga såhär-men det kommer bli grymt skönt sen när man kan jobba,och bara behöver fokusera på det och inte tio andra saker.

Nu SKA jag ner och göra lite rehabövningar-alldeles för längesen och jag måste få in bålträning för att klara cyklingen bättre.

Hej bloggen,och om det är nån mer som orkar läsa när det mer ofta än sällan står still här...

Jag får väl ta och  lufta lite tankar om den senaste tiden här...Det har hänt en del positiva saker,där jag arbetstränar nu verkar det som att de tycker att jag är bra-för häromdan sa chefen på en annan avdelning att om den avdelningen jag är på inte anställer mej så tänkte hon göra det för att jag var så bra :) Iofs "bara" timanställning(det är inte så bara i mina ögon,men jag vet hur jag brukade tänka...). Så himla härligt att höra!Det finns lite hopp nånstans långt där borta,det finns möjlighet att saker löser sej!Det finns en möjlighet att man ser förbi min jäkla rygg och allt den ställt till med,och faktiskt tycker att jag är bra ändå.Det känns så jäkla bra!

För ett tag sen fick jag veta att jag skulle få ersättning från Löf(Landstingen Ömsesidiga Försäkringsbolag,där man kan få ersättning för skador som orsakats av vården) för infektionen och vad den har ställt till med för mej.Jag har nu fått ett besked på hur mycket det rör sej om,men jag har inte fått hem papprena än och jag minns inte vilka poster som var för vad.Jag vet att skada och värk nämndes,och att jag var lite förvånad över storleken på den posten,för jag trodde att det skulle vara den största posten.

Iallafall,utbetalningen sätter igång en del tankar.Först enorm glädje över att det beviljas ersättning.Vid det här laget tvivlar jag ibland starkt på om det finns något skydd, eller något som underlättar när man varit sjukskriven så länge och behandlingen inte ger det resultat man trott eller hoppats på.Så,glädje och till viss del tacksamhet över att det kommer en ekonomisk ersättning,som inte täcker förlusten av inkomst mot om jag hade jobbat,men ändå kompenserar lite av det bortfall som blir.

En annan tanke är att jag nu alltså är,till en viss procent,klassad som invalidiserad.Och att största delen av den klassningen beror på infektionen jag fick.

Det borde inte komma som en överaskning,ibland är jag så jäkla handikappad att jag undrar hur jag INTE kan vara mer handikappad än så.

Men det kommer ändå alltid som en överaskning för mej att det faktiskt är andra än jag själv och mina nära och kära som anser att jag inte klarar allt som man borde.

Jag minns att det pratades om invalidisering när jag skrevs in på Af innan arbetsträningen började,och att jag var förvånad över det med.

Är det inte konstigt hur fasen huvet INTE kan koppla att man är så dålig när kroppen hela tiden signalerar det?Kanske är det något slags självförsvar för att man är så uppjagad eller skrämd av andras historier om hur Fk ska bete sej i olika lägen,så att man själv förnekar det,eller inte vågar tro att man ska bli trodd?

Många tankar som flyger nu....

Jaha då ska vi se...

Nu har jag börjat arbetsträna på ett annat stället.Jättespännande och de verkar väldigt trevliga alla jag hälsat på hittills.Tyvärr är jag själv inne i någon svacka.Eller,inte svacka-men jag tycker att det är svårt socialt.Alla man hälsar på eller presenteras för undrar ju vem man är,vad man gör där osv-ibland skulle det vara otroligt skönt att bara vara ny på ett jobb,då skulle de andra veta vilken typ av tjänst man har och vad som kan förväntas av mej osv.Nu vet varken jag,eller dem,det. Jag har svårt att ta första steget till att gå ut och sätta mej när det är fika eller lunch,jag tycker det är så himla jobbigt!Vilket är ovant-jag brukar inte ha några som helst problem att börja prata med andra oavsett om vi setts förut eller inte.Men nu är det som att jag på något sätt känner mej i underläge?Dels för att jag inte jobbar där,som alla andra gör-dom har ju en uppgift att utföra.Men också kanske just för att det är arbetsträning.Jaaa,ni hör ju själva-det här stackars huvet slåss med mycket nu.

På ett lite tragiskt sätt känner jag att det är skönt att det är ryggen det är fel på-de som kommer tillbaka efter andra diagnoser kan nog tycka att det är ännu knepigare med frågorna om varför man arbetstränar.

Jag har lite grann slagit knut på mej genom alldeles för höga förväntningar på mej själv,både vad det gäller den sociala anpassningen(säger man så?Jag har varit isolerad så länge så jag vet knappt hur man beter sej längre känns det som)men också om hur många timmar jag kan göra.

Jag har börjat pendla nu och har nästan 1 timme resa enkel väg med bussen-därför valde jag att jag börjar arbetsträna 4 timmar/dag nu för resorna sliter rätt bra också.

Det är ett litet pussel att ha koll på när bussarna går så man slipper vänta en timme(!)på nästa.

Ryggen krampar som fan,och Diklofenaken jag fick utskriven senast funkar inte-eller magen tål den inte.Måste fixa annan smärtlindring för att åtminstone slippa kramperna.

Nu kommer nervsmärtan oftare och jag känner av skruvarna nästan dagligen.

Jag ska försöka ha koll på mej själv så jag inte kör på för hårt nu.Det blir lätt så att jag engagerar mej för mycket,eller är kvar längre än jag tänkt mej.

Förra v pratade jag med min sjukgymnast-han ska sluta här i byn :( 

Synd för han är verkligen bra.Jag bad om hjälp med motivationen till att göra rehaben.Han frågade om vi skulle boka in några tider så jag kom dit och träna men jag avböjde.Samma problem kommer ju tillbaka så fort jag inte har tider bokade i så fall....Hans förslag blev då att eftersom jag promenerar mycket skulle jag lägga in rehabövningar under/efter promenaden.

Så,nu kör vi tex knäböj,utfall,armhävningar osv när vi är ute-perfekt!Känns så mycket bättre när man gör mer än "bara"promenad.Jag har nu 64 dagar kvar på min utmaning att gå 5 km/dag i 90 dagar-om jag minns rätt ligger jag skapligt i fas för att hålla det.

Känns som det här blev ett ganska rörigt inlägg,men mitt huvud orkar inte riktigt fokusera :)

Då ska vi se :)

Som jag kanske redan nämnt är jag lite ledig från arbetsträningen nu.

Är iväg med föräldrar och syskon med familjer så det är full rulle om man vill det-om inte smiter man bort till sitt rum/hus.

Vi har badat i havet och tittat på olika sevärdheter. 

Ätit god mat och firat brorsan som fyllt år.Suttit vid havet och sett solnedgången. 

Kort sagt har vi det bra.Behövde komma hemifrån och pausa från renoveringen vi började med förra v.Jaaa, ni kan ju lista ut hur mycket jag har gjort? :P

Går promenad varje dag men pausar från allt annat. Har fått för ont av simningen den senaste tiden.

Jag har bestämt mej för att ringa sjukan och be om att få tillbaka min första läkare, hoppas det funkar.

Har oxå bestämt mej för att be sjukgymnasten om hjälp med mer specifik träning,jag är för rädd för smärtan.

Det finns så mycket jag vill prova.Efter flera v smärta har jag idag äntligen haft en smärtfri dag.

Jag börjar ändå mer och mer vänja mej vid (och acceptera? ) att det är så här det är.

Jag gråter inte floder vid en dålig dag längre, inte varje gång iallafall.

Jag har en del orosmoment kvar vad gäller arbetsförmåga, och framtida jobb och sånt.

Men just nu försöker jag leva som jag vill-njuta av ledighet och sällskap och ta dagen som den kommer.

Tar en liten paus från bloggandet nu så hörs vi om ett tag igen.