Det är en märklig känsla att jag igår satt och kollade på bilder från när jag låg inne efter operationerna.Jag tänkte att jag har kommit ganska långt efter det-det där när jag hade 4 slangar fastsydda i ryggen.Att jag är på väg iallafall.Även om det inte går spikrakt uppåt direkt.

Imorse funderade jag på att be om att slippa frågorna om ryggen i helgen(fest på g :)).

Bara för att få känna mej som nån annan än den med ryggen hela tiden.

Bara för att vara bara mej.

Inte den som har ont,är långtidssjukskriven,som inte vet när eller om hon ska börja arbetsträna,som inte vet om hon kommer kunna jobba fulltid igen.

Inte vara den som måste ställa sej upp och röra på sej.Inte vara den som åker hem först för kroppen inte klarar.

Idag ringde sjukgymnasten från sjukhuset upp (igen).Japp,hon ringde faktiskt förra v!

Men idag med beskedet att hon inte kan ge några besked,och att det hon trodde skulle bli en telefontid med läkaren istället blir en besökstid för "reda ut en del saker".

Jag VET att jag borde vara jätteglad(eller iaf glad och tacksam)att dom tar det på allvar osv.

Men jag kan inte hjälpa tårarna som forsar nerför kinderna,och paniken i bröstet som bultar:

DET MÅSTE JU VARA NÅGOT FEL OM DOM VILL ATT JAG KOMMER DIT?!?!?

Så jag gråter.Och gråter.Min sambo tycker jag överreagerar,och det gör jag säkert.

Men jag vill verkligen inte tillbaka.

Man säger att ovissheten är det värsta-men VILL jag verkligen veta om det är såhär det kommer vara resten av mitt liv?

Har fortfarande inte hört nånting från stället jag ska arbetsträna på.

Börjar kännas lite segt.

Pratade med sjukhuset efter senaste inlägget,dom skulle boka in mej på telefontid med läkaren som gjorde 2:a operationen,för att diskutera smärtan,om det kommer bli bättre osv.

Även sjukgymnasten skulle kontakta mej,men det har ju inte hänt hittills trots att åtminstone tre personer sagt att dom ska säga till henne så det hoppas jag väl inte för mycket på.

Har haft ett samtal med min chef.Ibland funderar jag på att inte svara när han ringer,för det är aldrig några positiva besked.Tvärtom.Den här gången var det så att den tjänstledighet han lovat mej för att prova annat jobb,det visade sej att det var för mycket lovat.För när han tagit upp frågan fick han veta att HR inte ställde sej ett dugg positiva till att ge rehabfall tjänstledigt för att prova annat.(Dom skulle man antagligen göra sej av med så fort som möjligt.Min tolkning av det han inte sa).

Jag är så fruktansvärt trött på att det inte går att lita på nånting av vad som sägs,ingenting är förankrat-sen när det väl kommer till kritan har dom ALLTID lovat mer än dom kan hålla.

Jag borde inte ens vara förvånad längre.

Nog om det.Imorrn blir det lunch med en kompis,och på lördag smäller det!Då ska vi ha fest!

Typp 20 pers som kommer hit och jag undrar lite vad jag gett mej in på men det får lösa sej.

Jag SKA inte oroa mej så jäkla mycket för allting,nu ska vi bara ha sköjj och njuta!

Mötet gick ganska bra,vi gick igenom lite vad jag ska jobba med men det kommer väl mer info när jag börjar.Fick även se vart jag ska sitta när jag inte springer runt ute bland alla andra :) Kontorslandskap är jag inte van vid,men det ska nog gå bra.

Jag vet tyvärr fortfarande inte när jag ska börja för det är en del praktiska saker som ska lösas innan jag kan börja,men nu känns det mer ok-nu vet jag att det är på g "på riktigt"så jag tar det lite som att jag är ledig några dagar.(Tänk,att känna så istället för att man är sjuk!).

Efter mötet hade vi några kompisar här i ca 5 timmar.Jag hade ont i ryggen efter mötet(som varade i en timme-HUR ska man kunna jobba???).När dom var här försökte jag att växla mellan sittande/stående så jag inte skulle bli sämre,och tänkte att jag samtidigt skulle prova att belasta det bråkande benet lite mer eftersom jag inte gjort det på ett tag.Resultatet?Ett skakande ben och ont i ryggen i 3 dagar...Dom dagar man tänker att man är ok,att man nästan är bra behöver man ju bara prova att göra något annat än det man brukar(tex ha tyngden på det andra benet än det man brukar ha)så är man snart tillbaka i verkligheten igen :)

Jag har inte varit hos sjukgymnasten på nästan 2 v nu.Jag är helt opepp på det.Jag VET att jag borde,men det känns ju inte som det ger nånting?!Mina promenader och simning verkar ha ungefär samma effekt...Jag har iallafall ringt idag för att boka tid men han har inte ringt upp än.

Om ungefär en timme ska jag prata med sjukhuset.Fråga om det där jäkla benet som bara bråkar vid belastning.Fråga om varför jag tappar håret och har utslag.Fråga VAD infektionen berodde på(minns inte att dom dom sagt vad det berodde på?)för att se om jag kan få ekonomisk ersättning för inkomstbortfall m.m pga att det blev en operation till,som jag faktiskt fortfarande inte återhämtat mej ifrån.

Såja!

Idag är det då äntligen dags för möte med "jobbet"(kommer kalla det så i fortsättningen,för jag orkar inte skriva "stället jag arbetstränar på").

Mötet är med min handläggare på Arbetsförmedlingen och min handledare på jobbet,är skiiiiitnervös nu men det går väl bra?!

Man får väl säga att jag inte är i min bästa form,jag har tappat ungefär hälften av mitt hår under bara någon vecka,utslag över rygg och armar som varit i flera månader,och igår "tappade"jag det ena ögat så det bara hängde och jag inte hade samma känsla/kontroll i det som i andra ögat.

Utöver det denna jävla trötthet,jag fattar inte vad den kommer ifrån?

Jag menar-någon gång måste man väl bli piggare när man sover mer?Någon gång måste man väl bli starkare när man tränar?Icke i mitt fall.Tvärtom

Wish me luck today :)

Jag hade hoppats att jag hade glada nyheter nu,och det har jag-även om det inte är helt i hamn än.

Men ett samtal bort är min arbetsträning fixad,och om jag kan jobba har jag även sommarjobb :)

Gött som fan!

Min handläggare på af hade inte tid att ha möte förrän på fredag,så jag verkar inte komma igång den här v heller.Men men,huvudsaken är att det löst sej.

Mitt huvud är dock inte alls med mej-det är i samma läge som inför semestern:

jag tror att jag inte kommer ha ont alls,att jag kommer kunna trappa upp arbetstiden snabbt och lätt utan att ha någon som helst smärta.

Jag ska försöka ställa in mej på att det kommer göra ont.Och att jag kommer få bakslag.

För hittills är det ju inte en enda ny grej som funkat utan bakslag...

Det är lite skrämmande när jag tänker efter.

Jag borde ju veta att dom har lagt in i registret att jag är funktionshindrad/invalidiserad,och jag VET ju att dom nu ska utreda min arbets(o)förmåga-men det är som att huvet inte vill förstå.

Jag vill bara jobba och köra på som vanligt.Vara en i gänget.Inte vara besvärlig med smärta och sjukskrivning.

Ju mer jag skriver om det,desto mer inser jag att jag måste sänka förväntningarna på min arbetsförmåga.(och tänk om mitt huvud kunde fatta att det bara är ARBETSFÖRMÅGAN det handlar om-inte hela min person,hela min kropp eller hela mitt liv).

Herregud,om dom inom vården inte ens tror att jag ska kunna jobba eller jobba fulltid-varför tror då jag det?