Är urkass på att uppdatera nu,men det händer inte särskilt mycket här.Inte alls.

Jag trodde jag skulle få svar i början av den här v angående arbetsträningen men har fortfarande inte hört något.Tråkigt,för jag trodde jag skulle ha möte den här v för att börja arbetsträna nästa.

Af verkar inte särskilt stressade över att jag inte hittat nånstans att arbetsträna än,jag känner mej superstressad och vill bara ha det löst!JAG VILL JU KOMMA IGÅNG NUUUUU!

Pallar inte att gå hemma längre nu.

Rehaben med sjukgymnasten är pausad pga att jag inte visste vilka tider jag ska arbetsträna men jag får nog ringa imorrn och boka in tider ändå så får jag väl avboka om jag råkar börja arbetsträna.

Senast gjorde vi inte så mycket,jag hade tränat hemma och haft ont i 4 dar av det så nu går vi tillbaka till att jag ska träna där,dom första gångerna ska min sjukgymnast kolla så jag gör rätt och inte överanstränger mej.

Mina knän fortsätter bråka,svårt att simma,cykla och till och med gå uppför trappen här hemma.

Kroppen är inte med mej helt enkelt,jag har både provat träning och vila men den verkar inte vilja bli starkare.Innan op kände jag ändå att det gjorde skillnad,att jag blev starkare.

Så är det inte nu,känner mej konstant svag.

Har iallafall träffat underbara vänner senaste tiden,det är så jäkla skönt när man kan skratta åt eländet och det är folk som känner en så väl så det funkar....

...är det i huvet nu.

Mötet med Fk och Af gick bra,trevliga handläggare båda två och det underlättar ju.Vi gick igenom lite av min historia men inte alls så utförligt som jag räknat med.

Handläggaren på Af undrade om jag hade funderat något på vart jag ville arbetsträna,och det har jag ju gjort.(Sen att jag har ändrat mej typ 10 ggr är ju en annan femma).

Det är lite synd att dom inte informerat innan att jag kunde "fixa"platsen jag vill arbetsträna på själv,hade jag vetat det hade jag tagit tag i det tidigare men jag visste inte om dom skulle placera mej någonstans,om jag fick ha önskemål om var-eller om jag skulle lösa det själv.

Det visade sej väl att det sista alternativet var det vi gick på.

Men jag kom på i fredags att jag kanske hellre är på något ställe här där jag bor istället för att börja med att pendla och greja.Liiiiite pinsamt att Fk satte startdatum på arbetsträningen till nu på ons,så nu ringer jag runt som en tok för att fixa nånstans där jag börja arbetsträna om 2 DAGAR!!!

Jag brukar ha betydligt bättre framförhållning än såhär och tycker det är ganska jobbigt att vara ute i sista sekund och stressa på andra med snabba beslut.Hoppas att det löser sej på något sätt ändå.

Iallafall-arbetsträningen är ju något som Fk beslutar om.Man får inte sjukpenning under tiden,utan något som hette rehabiliteringspeng eller liknande.Samma summa som nu iallafall.

Man kan även få ersättning för resorna till och från arbetsträningen men det har jag inte fått hem papprena om än.

När det bestämts var jag ska arbetsträna måste arbetsplatsen utse en handledare som jag har som stöd och bollplank.Man ska oxå göra en utredning på min arbetsförmåga och den utredningen börjar ganska direkt när jag börjar arbetsträna och kan ta upp till några veckor att göra.Tanken för min del är att börja arbetsträna 2 tim/dag men om det inte funkar får jag lägga vilodagar mellan och försöka köra lite längre dom dagarna jag är där.

Fk kan bara besluta om arbetsträning 3 mån i taget så jag har arbetsträning fram till i mitten av april och sen får vi se vart jag står då.

Om jag behöver hjälpmedel under arbetsträningen står Fk eller Af för det(minns inte vem av dom).

Det är nog det hela som jag minns det nu.Handledaren på Af var noga med att understryka att vi gjorde det här IHOP-att vi samarbetar för att hitta en lösning för mej,det är ju skönt att höra :)

Som jag nämnt tidigare skulle en annan läkare än min ordinarie skriva mitt sjukintyg,vilket blev en jäkla röra.Jag kan inte utläsa om han menar att jag ska vara helt sjukskriven nu,eller om det är ok att börja arbetsträna.Det är ganska märkligt att man helt kan ändra innehållet i ett läkarintyg utan att ens prata med patienten det gäller?!?!Har försökt ringa både i fredags och idag,men det är slut på telefontider.

Nån annan som varit ute på sån här trevlig promenad? 

Jag får sån jäkla panik bara vid åsynen av is numera :(

Försöker ge mej ut iallafall,men är ju spänd i hela kroppen(och käkarna!)för jag är så rädd att halka...Ge mej vår nu!!! 

Har haft några skapliga dagar sen sist.Förutom när jag dammsuger,då får jag alltid idiotont oavsett om jag tar ett rum eller en våning.

I helgen provade jag att träna en halvtimme på crosstrainer för första gången,det gick ganska bra,lite ont efteråt.Mest irriterande att det blev pirrningar under högerknä av det,så jag fick inte fortsätta med det.Mina knän är ganska dåliga sen innan och det där kunde enligt sjukgymnasten tyda på överansträngning av knät så det får vänta tills jag tränat upp benen bättre.

Annars ser planen ut såhär: styrketräning 2 ggr/v,spinning 1g/v och simning 1g/v.Utöver det promenader om jag kan.Ska tillbaka till sjukgymnasten nästa v så det är inget program som är ristat i sten direkt.

Tyvärr är min läkare sjukskriven på obestämd tid så jag vet inte alls vem jag kommer ha istället.Inte för att något besök är planerat eller så,men läkarintyget går ut den här veckan,och senast någon annan ersatte honom sjukskrev den läkaren mej i 2 veckor.Det var i augusti och jag opererades i juni-den som skrev det läkarintyget är samma läkare som gjorde den andra op så han borde ju kanske anat att 2 v sjukskrivning inte skulle räcka?

Min ordinarie läkare är så himla bra så det är synd att han är sjuk-det skulle varit väldigt skönt att ha honom att prata med nu när det är utredning osv på gång.

Idag påmindes jag om den jäkla tröttheten,spelar visst ingen roll att jag i vanliga fall brukar klara mej på 6 timmars sömn,jag är visst aldrig pigg.Sjukgymnasten påminde om att när man har haft ont så här länge är det inte ovanligt att man är trött,och att det inte spelar så stor roll hur mycket extra man sover-smärtan suger massa energi.

Eftersom jag varit bättre den senaste v glömmer jag det och undrar när träningen ska ge resultat,när jag kroppen kommer kännas som att "den är med"igen.

När jag tänker efter skulle det inte förvåna mej om en himla massa energi gått åt till att oroa mej för om jag skulle halka på den kilometerlånga isgatan som var vägen till sjukgymnasten idag...

Som tur är fick jag skor med dobbar i julklapp-dom rädda mej idag!

2 dagar kvar till det där mötet då,börjar bli lite nervöst faktiskt.

Eventuellt har jag hittat ett ställe jag vill arbetsträna på,det skulle vara helt underbart om det blev så så håll tummarna för mej :)

Sådärja,då är det nytt år-nya tag.

Som man kunde läsa i förra inlägget led jag av en del nyårsångest,allt kändes rent ut sagt skit och jag såg ingen mening med att fortsätta kämpa.

Jag ville bara tillbaka till sängen,dra täcket över huvet och stanna där.Och gråta gråta gråta.

Det kommer såna där dagar-när man bara inte orkar längre,när man undrar om man nånsin kommer bli bra igen,när man undrar om man nånsin kommer bli LYCKLIG igen.

När man undrar om den personen man var innan man fick ont finns kvar,eller om man kommer känna sej grinig/gnällig för all framtid.Ibland blir jag förbannad för den där jävla smärtan har berövat mej så mycket.Andra dagar känns det som att det bara är att gilla läget.

Jag måste få bättre självkänsla.Det går inte att gå runt och känna sej såhär värdelös.I nästan alla sammanhang är jag nu osäker på mej själv,dels fysiskt vad jag klarar och inte inte utan att få ont.Men oxå psykiskt.Den andra op tog knäcken på mej ganska ordentligt.Dels mådde jag så dåligt under lång tid med att jag inte orkade med ljud,orkade inte träffa folk,den fysiska tröttheten var hundra gånger värre än efter första op.Men den gjorde mej oxå rädd.Rädd för att det inte är "klart"än,rädd för att få en ny infektion och opereras igen.Mer rädd för att inte bli bra än jag var inför första op.

I somras träffade jag en kompis som sa att det märktes att jag inte var som innan,att jag inte pratade eller skämtade så mycket som innan.Hon sa det inte på något elakt sätt,men det har ändå satt sej i skallen.Jag,som varit hur social som helst,drar mej nu för att träffa andra för att jag är rädd att inte duga längre.Jag vet inte vad man pratar om och känner mest"vad har jag att komma med?".

Den känslan suger.

Det är bara med min familj och min sambo som jag inte känner så.Jag vill inte leva så,jag vill inte tycka det är svårt,jobbigt eller nervöst att träffa kompisar.

Nästa vecka ska jag på möte med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.Vi ska gå igenom hur arbetsträning funkar,och kanske var jag ska göra den.

Jag hoppas att jag kan komma igång med det här nu,behöver komma hemifrån och träffa människor...Orkar inte gå hemma och grubbla på hur allt ska gå mer nu.

Som rehab idag provade jag att simma.Har haft simförbud ett tag när jag blev sämre,men idag klarade jag 1km bröstsim,så himla gött!Det är första gången jag simmat så mycket bröstsim sen op.Nästa v hoppas jag kunna komma igång med spinning.