Hej bloggen,och om det är nån mer som orkar läsa när det mer ofta än sällan står still här...

Jag får väl ta och  lufta lite tankar om den senaste tiden här...Det har hänt en del positiva saker,där jag arbetstränar nu verkar det som att de tycker att jag är bra-för häromdan sa chefen på en annan avdelning att om den avdelningen jag är på inte anställer mej så tänkte hon göra det för att jag var så bra :) Iofs "bara" timanställning(det är inte så bara i mina ögon,men jag vet hur jag brukade tänka...). Så himla härligt att höra!Det finns lite hopp nånstans långt där borta,det finns möjlighet att saker löser sej!Det finns en möjlighet att man ser förbi min jäkla rygg och allt den ställt till med,och faktiskt tycker att jag är bra ändå.Det känns så jäkla bra!

För ett tag sen fick jag veta att jag skulle få ersättning från Löf(Landstingen Ömsesidiga Försäkringsbolag,där man kan få ersättning för skador som orsakats av vården) för infektionen och vad den har ställt till med för mej.Jag har nu fått ett besked på hur mycket det rör sej om,men jag har inte fått hem papprena än och jag minns inte vilka poster som var för vad.Jag vet att skada och värk nämndes,och att jag var lite förvånad över storleken på den posten,för jag trodde att det skulle vara den största posten.

Iallafall,utbetalningen sätter igång en del tankar.Först enorm glädje över att det beviljas ersättning.Vid det här laget tvivlar jag ibland starkt på om det finns något skydd, eller något som underlättar när man varit sjukskriven så länge och behandlingen inte ger det resultat man trott eller hoppats på.Så,glädje och till viss del tacksamhet över att det kommer en ekonomisk ersättning,som inte täcker förlusten av inkomst mot om jag hade jobbat,men ändå kompenserar lite av det bortfall som blir.

En annan tanke är att jag nu alltså är,till en viss procent,klassad som invalidiserad.Och att största delen av den klassningen beror på infektionen jag fick.

Det borde inte komma som en överaskning,ibland är jag så jäkla handikappad att jag undrar hur jag INTE kan vara mer handikappad än så.

Men det kommer ändå alltid som en överaskning för mej att det faktiskt är andra än jag själv och mina nära och kära som anser att jag inte klarar allt som man borde.

Jag minns att det pratades om invalidisering när jag skrevs in på Af innan arbetsträningen började,och att jag var förvånad över det med.

Är det inte konstigt hur fasen huvet INTE kan koppla att man är så dålig när kroppen hela tiden signalerar det?Kanske är det något slags självförsvar för att man är så uppjagad eller skrämd av andras historier om hur Fk ska bete sej i olika lägen,så att man själv förnekar det,eller inte vågar tro att man ska bli trodd?

Många tankar som flyger nu....

Hej,hallå.

Inser att det gått över en månad sedan jag bloggat...Det är lite för mycket runt mej och med mej.

Dels ny arbetsträning,men också saker som är inplanerade sedan länge,men liksom blir för mycket när det väl är dags.

Utöver det ska högskoleprovet snart skrivas,jag började repetera lite på förra arbetsträningen när jag hade för lite att göra.Men den senaste tiden har det verkligen inte funnits någon ork alls.

Jag är helt slut i både huvud och kropp,och just nu förstår jag inte hur man får ihop livet med allt man vill göra i relation till vad som faktiskt är fysiskt möjligt.

De två senaste veckorna har jag haft ont varje dag.Varenda jävla dag.Sådär så man bara vill lägga sej i fosterställning och gråta ut smärtan.Kanske inte för att det gör SÅ ont,utan mer för att det inte blir någon paus från det onda.

När jag berättar att jag har haft si eller så ont si eller så länge följs det alltid av frågan om vad jag har gjort.Vad det är som är annorlunda.

Men jag ser inget direkt samband.Det är inget mönster som följs-smärtan verkar leva sitt eget liv och komma och gå som den vill.Näe,nu hårddrar jag delvis-det är klart att det finns saker som jag är medveten om gör det sämre,men det undviker jag i den mån jag kan.

För någon dag sedan började jag googla på steloperation,SRS osv.Man kan lätt bli nedslagen av det som går att läsa,det är statistik hit och dit,och den ganska relevanta frågan om man verkligen blir bättre av operation?Jag vill inte riktigt hänga upp mej på det där för mycket,för det var inte den muntraste läsningen.

Men den läsningen i kombination med att det inte går så bra just nu gör väl att man inte är mer än människa och undrar hur det kommer bli?

Jag minns inte om jag skrivit det,men min läkare tror inte att jag kommer kunna jobba heltid igen.

Nu har jag gett upp det här med att bita ihop och härda ut,idag tog jag en Panocod.

Det innebär att jag kommer krascha magen och vara trött,men det innebär också att jag (förhoppningsvis)kommer kunna sova en hel natt-det behöver jag nu.