Hej svej!

Igår testade vi att cykla för första gången i år-gah!

Jag skulle verkligen behöva träna på racern då det första loppet jag ska köra är på det,men det går inte när det fortfarande är så mycket grus på cykelvägarna/vägarna.

Så,vi tog MTB och skippade skogen (för mycket snö och lera för min smak=halkrisk)och körde ca 3 mil på cykelväg.Kändes skitbra,jag hade nog kunnat köra mer.

Idag är jag glad att vi inte gjorde det för kroppen är inte rikitgt med mej, och jag har ont i halsen.

Men det är gött att vara på g,och det kändes som att all träning inne gett en rätt skaplig grundfysik ändå.

Igår kväll satt jag och kollade filmer från MTB-loppet vi ska köra-och jag måste säga att det ser heeeeelt fantastiskt ut!Hoppas att vi har tur med ryggen och med vädret så kommer det bli kanon!

I övrigt rullar det på,har haft mycket att göra på arbetsträningen vilket gör att dagarna går lite snabbare :) Har den senaste tiden testat hur det är med dygnet-runt-linser,men mina ögon verkar lite för känsliga,får se vad optikern säger i veckan när jag ska på återbesök.

Igår bakade jag en kaka på bland annat banan och bönor,hade för mej att det var mycket godare men minns inte vad jag använde för recept senast.

Aja,kakan får väl funka som mellis på bussen hem imorrn efter träningen :)

Imorrn ska jag prova ett corepass,det ska bli kul att se vad man gör?!

Har hittat en kompis och en kollega som kör på samma gym som mej,det är så mycket roligare att gå ihop med någon tycker jag!

Nu är det dags att koka veckans sylt till gröten på jobbet-hoppas ni haft en bra helg och att solen lyst lite extra :)

Hej igen,

det går bra nu. Eller bättre iallafall.

Smärtorna som bråkat i min rygg under ca 3 veckors tid har lugnat sej och äntligen backat.

Det är en hårfin balansgång på vad som funkar och inte, och jag märker att det är svårt för utomstående att förstå att ena dagen kan jag göra så, andra inte.(Inte så konstigt att de inte förstår kanske).

Jag försöker träna, målet är 3-4 pass i veckan, men det är väldigt sällan jag når det målet, jag får ofta ont och får ställa in ett pass eller två.

Jag försöker hitta den berömda balansen där med-är det bättre att vila eller behöver jag bara en knuff över någon slags tröskel för att klara fler pass?

Jag litar mer och mer på min egen magkänsla, det kanske inte är realistiska mål läkaren satt upp för mej?Jag är lycklig över att träna det jag kan iallafall, innan op fanns ingen möjlighet alls till spinning, styrketräning eller till och med box och skidor som jag nu provat på.

Då funkade bara simning och promenader, ibland inte ens det.

Igår var vi på bio.Såg "How to be single", det blev rätt många skratt xD

Men också en tanke om lycka och tacksamhet, jag kunde se en hel bio utan att det började krypa,eller tappa känseln, i någon av benen. Jag fick inte mer ont i ryggen än jag hade innan vi satte oss där. 

Nu ska jag laga mat, japp kl 7.30 en söndagmorgon har man väl inget bättre för sej? ;)

Vi ska på kalas under dagen och sen träna, så för att få till någon mat mellan 12-19 behövs det en låda...Känns lite konstigt att komma till kalas med matlåda,men vi har en del restid osv så det är inte mycket att välja på :)

Hoppas ni haft en trevlig helg!

Jaha då ska vi se...

Nu har jag börjat arbetsträna på ett annat stället.Jättespännande och de verkar väldigt trevliga alla jag hälsat på hittills.Tyvärr är jag själv inne i någon svacka.Eller,inte svacka-men jag tycker att det är svårt socialt.Alla man hälsar på eller presenteras för undrar ju vem man är,vad man gör där osv-ibland skulle det vara otroligt skönt att bara vara ny på ett jobb,då skulle de andra veta vilken typ av tjänst man har och vad som kan förväntas av mej osv.Nu vet varken jag,eller dem,det. Jag har svårt att ta första steget till att gå ut och sätta mej när det är fika eller lunch,jag tycker det är så himla jobbigt!Vilket är ovant-jag brukar inte ha några som helst problem att börja prata med andra oavsett om vi setts förut eller inte.Men nu är det som att jag på något sätt känner mej i underläge?Dels för att jag inte jobbar där,som alla andra gör-dom har ju en uppgift att utföra.Men också kanske just för att det är arbetsträning.Jaaa,ni hör ju själva-det här stackars huvet slåss med mycket nu.

På ett lite tragiskt sätt känner jag att det är skönt att det är ryggen det är fel på-de som kommer tillbaka efter andra diagnoser kan nog tycka att det är ännu knepigare med frågorna om varför man arbetstränar.

Jag har lite grann slagit knut på mej genom alldeles för höga förväntningar på mej själv,både vad det gäller den sociala anpassningen(säger man så?Jag har varit isolerad så länge så jag vet knappt hur man beter sej längre känns det som)men också om hur många timmar jag kan göra.

Jag har börjat pendla nu och har nästan 1 timme resa enkel väg med bussen-därför valde jag att jag börjar arbetsträna 4 timmar/dag nu för resorna sliter rätt bra också.

Det är ett litet pussel att ha koll på när bussarna går så man slipper vänta en timme(!)på nästa.

Ryggen krampar som fan,och Diklofenaken jag fick utskriven senast funkar inte-eller magen tål den inte.Måste fixa annan smärtlindring för att åtminstone slippa kramperna.

Nu kommer nervsmärtan oftare och jag känner av skruvarna nästan dagligen.

Jag ska försöka ha koll på mej själv så jag inte kör på för hårt nu.Det blir lätt så att jag engagerar mej för mycket,eller är kvar längre än jag tänkt mej.

Förra v pratade jag med min sjukgymnast-han ska sluta här i byn :( 

Synd för han är verkligen bra.Jag bad om hjälp med motivationen till att göra rehaben.Han frågade om vi skulle boka in några tider så jag kom dit och träna men jag avböjde.Samma problem kommer ju tillbaka så fort jag inte har tider bokade i så fall....Hans förslag blev då att eftersom jag promenerar mycket skulle jag lägga in rehabövningar under/efter promenaden.

Så,nu kör vi tex knäböj,utfall,armhävningar osv när vi är ute-perfekt!Känns så mycket bättre när man gör mer än "bara"promenad.Jag har nu 64 dagar kvar på min utmaning att gå 5 km/dag i 90 dagar-om jag minns rätt ligger jag skapligt i fas för att hålla det.

Känns som det här blev ett ganska rörigt inlägg,men mitt huvud orkar inte riktigt fokusera :)

Igår skulle jag börjat arbetsträna igen efter ledigheten,men har varit sjuk sen i torsdags så det blev inget med det.Skitsegt.Var pepp på att komma igång igen,men det är väl inte så himla mycket att göra åt saken när man inte mår bra.Imorrn ska jag förhoppningsvis dit iallafall,ska försöka några timmar.

Försökt ringa Försäkringskassan flera gånger igår för att sjukanmäla mej,men det var så många som ringde(eller få som jobbade)så jag kom inte ens med i nån kö.

Försökt idag med,men ingen som svarar.

I övrigt fortsätter jag att jobba med insamlingen till Barncancerfonden,och försöker få folk att ställa upp i Walk of Hope,men hittills är det inte så många som anmält sej.Det är dock en del som säger att dom ska komma så får väl hoppas dom anmäler sej :)

Jag borde borde borde verkligen ringa sjukgymnasten för att få en spark i arslet och komma igång med träning igen,men skyller på att jag är sjuk så det inte är nån idé :O

Det konstiga är att jag varken haft mer eller mindre ont nu när jag inte tränat under jättelång tid-jag trodde det liksom skulle märkas direkt?

Avslutar med en bild på "min"stuga.Så jävla sorgligt att den inte finns kvar.Nu planerar jag årets  kräftskiva,som vi brukade ha därute,och det är så himla tråkigt att inte kunna vara där mer.

För ett tag sen gick vi ner och kollade hur det såg ut,jag har ju hört från gamla kollegor som fortfarande kör förbi att verkligen ALLT är borta,men det var svårt att tänka sej hur det skulle se ut.

Då ska vi se :)

Som jag kanske redan nämnt är jag lite ledig från arbetsträningen nu.

Är iväg med föräldrar och syskon med familjer så det är full rulle om man vill det-om inte smiter man bort till sitt rum/hus.

Vi har badat i havet och tittat på olika sevärdheter. 

Ätit god mat och firat brorsan som fyllt år.Suttit vid havet och sett solnedgången. 

Kort sagt har vi det bra.Behövde komma hemifrån och pausa från renoveringen vi började med förra v.Jaaa, ni kan ju lista ut hur mycket jag har gjort? :P

Går promenad varje dag men pausar från allt annat. Har fått för ont av simningen den senaste tiden.

Jag har bestämt mej för att ringa sjukan och be om att få tillbaka min första läkare, hoppas det funkar.

Har oxå bestämt mej för att be sjukgymnasten om hjälp med mer specifik träning,jag är för rädd för smärtan.

Det finns så mycket jag vill prova.Efter flera v smärta har jag idag äntligen haft en smärtfri dag.

Jag börjar ändå mer och mer vänja mej vid (och acceptera? ) att det är så här det är.

Jag gråter inte floder vid en dålig dag längre, inte varje gång iallafall.

Jag har en del orosmoment kvar vad gäller arbetsförmåga, och framtida jobb och sånt.

Men just nu försöker jag leva som jag vill-njuta av ledighet och sällskap och ta dagen som den kommer.

Tar en liten paus från bloggandet nu så hörs vi om ett tag igen. 

I helgen som var provade jag att leva som en vanlig människa,eller lite mer som innan iallafall.

Vilket i mitt fall innebar att vi var på allsång/konsert i fredags,att jag var på fest(iofs nykter)i lördags och att jag spenderade hela söndagen hejande på de som cyklade Halvvättern.

Tanken slog mej någon gång under lördagen att det kunde bli för mycket,men tyckte det kändes skapligt ändå.

Igår funkade det inte längre.Ryggen började bråka,och det enda jag ville göra var att lägga mej ner och hålla för öronen och gråta.

Jag blir tokig på det här-det kan inte vara ok och något man ska leva med att man blir så himla ljudkänslig?!Och det går fort,från att jag känner att jag är lite sliten,till att jag måste vara ensam där det inte finns några störande ljud.Ensam-som att jag inte ens orkar höra någon annan andas.

För det är så det är-jag pallar inte att höra något från någon/något annan/annat.

När jag skriver ner det här känns det konstigt,för inte fasen kan det där vara fysiskt-det måste sitta i huvet?Eller?

Idag var jag på behandling hos en ny person på Kinopraktik.Hade provat metoden förut,men inte samma utövare som nu.

Jag vet att det kommer låta flummigt,och var och en väljer själv vad man tror på,men jag söker hjälp den vägen för att få igång nerverna igen,för att få huvet och olika delar av kroppen att kommunicera med varann igen,vilket är svårt.

Hon gjorde något som kallas nervbalans,där hon står och håller emot en arm och ett ben på mej,och när hon trycker neråt,uppåt,utåt eller inåt ska jag trycka motsatt håll så mycket jag kan.

Jag var livrädd för att provocera ryggen,vilket jag gör så fort jag lyfter ett ben i princip.Och det gjorde jäkligt ont,ryggen blev ordentligt provocerad av de olika testerna.Men sen hittar hon punkter där hon gnuggar eller masserar,sen provar vi samma rörelse igen-och då kunde jag hålla emot mycket bättre.

Hon sa att jag är stark,styrkan i musklerna är det inget fel på,det är kommunikationen i kroppen som inte funkar.Det är skönt att höra,för jag har varit less ganska många gånger på att träningen inte verkar ge det resultat jag vill.

Efteråt kunde jag knappt gå,kändes som jag kört ett stenhårt träningspass och det brann i benen när jag skulle gå uppför trappen därifrån.Ryggen gjorde skitont.

Ska se hur kroppen reagerar på det här,och om det känns ok ska jag komma tillbaka om 2 v.

Eftersom det var första gången jag gick hos henne pratade vi en del både innan och efter.

Hon sa att nästa gång ska vi ta den psykiska delen,att jag ska prata om operationen för hon trodde det fanns en del att bearbeta där.

Jag insåg då att jag är rädd för att prata om det.Jag har skrivit en del om det här,men jag har långt ifrån skrivit om alla tankar som gnagt.Inför familj och vänner försöker jag "vara stark" och inte prata om det.Med min sambo har jag pratat en del,men kanske inte ens för honom har jag berättat hur rädd jag är,men framförallt hur rädd jag har varit.

Det är så mycket outrett och så många svar jag aldrig kommer få.Den känslan av maktlöshet och hopplöshet när dom la in mej direkt tre veckor efter första op är svår att beskriva.

Rädslan över att aldrig kunna stödja på benet som inte funkade efter första op,och som fortfarande inte är bra.

Slangarna som syddes fast i ryggen efter andra operationen,satan så ont!Smärtan efter andra op var så mycket värre än efter första.Dom där jäkla slangarna lossnade ju under första natten,så dom fick byta lakan eftersom det blev översvämning av blod och vad det nu var dom sköljde med.Doktorn som kom dagen efter och sydde fast dom igen-utan bedövning.Och utan att prata med mej över huvudtaget,det var viktigare att förklara för sköterskan än för mej...

Antibiotikan och de andra medicinerna,under nästan 4 månader.Som gjorde att jag tappade både hud och hår,och den där stackars magen vad den har fått ta hand om :(

Blodprov varje vecka.Varenda jävla vecka i flera månader.Jag som hatar blodprov.

Jag vet att det finns många,väldigt många,som är sjukare än så.Som aldrig blir bra,eller som har en längre väg till bra.

Kanske hade jag haft lättare att acceptera det om jag fått någon förklaring till VARFÖR jag fick infektionen...

Kanske hade jag haft lättare att hantera allt om det inte var olika besked varenda gång jag pratar med dom på sjukhuset.Den ständiga frågan från mej är,såklart,om jag kommer bli bättre,eller om jag kommer bli helt bra.Ena gången svarar dom en sak,nästa gång något helt annat.

Jag har fått en kallelse till en ny telefontid med doktorn som jag pratat med dom senaste gångerna.Jag har ingen aning om varför,och blir fundersam direkt när jag får kallelsen.Vad jag vet skulle vi höras i augusti igen,och så fort jag får någon sån här kallelse blir jag liten och livrädd att det är något skit igen.

Rent logiskt förstår jag ju att det inte är något farligt(sannolikt inte iaf)men min rädsla är inte logisk.

Jaha,då ska vi se...

Om ni inte orkar med lite pessism såhär en torsdagseftermiddag kanske det är bäst att inte läsa så himla mycket mer :)

Kanske att man ska spalta upp det som stör mej såhär:

*Min kropp.Vi har stora samarbetssvårigheter just nu.Jag gör allt jag kan med vila,smärtlindring,rehab/träning-försöker få någon slags balans eller något som funkar.Men nä. 

Den där mjölksyran tar snart knäcken på mej helt-det skulle vara skönt att kunna ta sej uppför trappan till arbetsträningen utan att behöva stanna iallafall.

*Jobbet jag hade löfte om finns inte längre.Jag kanske måste leta nytt ställe att arbetsträna på snart då jag snart inte har några arbetsuppgifter kvar.

*Min nuvarande chef ringde för att påpeka att jag borde vara solidarisk med mina kollegor nu när det är övertalighet-han anser att jag ska säga upp mej så dom inte behöver säga upp någon annan.

(Själv förstår jag inte riktigt problemet-jag kostar dom absolut ingenting i nuläget,kan dom inte bara sätta in en vikarie för mej så slipper nån gå?Jag kommer ju ändå bli uppsagd senare).

*Landstinget-tydligen är det helt j-a omöjligt att få ett kvitto på att man betalat 1100:- i receptionen på vårdcentralen(upp till högkostnadsskyddet).

*Facket.Flera gånger har jag frågat vilken hjälp man kan få om man är sjukskriven en längre tid.

IDAG-efter nästan exakt 2 års sjukskrivning får jag veta att det finns ersättning man kan söka för tex träning,rehab,massage,resor till och från sjukhus osv.

Jag vet-det är ju jättebra!MEN det skulle varit så himla mycket bättre att veta för ett år sen eller två så man hade sparat kvitton och haft bättre koll.

*Försäkringskassans information har varit lite....knapphändig.Vilket i mitt fall betyder att jag inte alls får arbetsträna i ett år som de sagt från början.Den här månaden har de oxå glömt att betala min ersättning + att de ändrat ersättningsform för mej så jag antagligen inte får ut något på sjukförsäkringen längre. 

*Arbetsförmedlingen.Hur svårt ska det vara att få hit en matta som jag skulle fått den 16 april?

*Jag är så otroligt trött på att jaga information hela tiden,att försöka få tag i den ena eller den andra för att få rätt stöd och hjälp.Det skulle vara så himla skönt om man bara fick fokusera fullt på att bli bra istället.

Vi sätter nog punkt här,för vem fan orkar höra på mer gnäll?

Nu har tiden försvunnit sådär snabbt igen.

Det är fullt upp med att arbetsträna 4 timmar/dag som jag gör nu,känns som att jag inte hinner så mycket annat(hur stressad var jag när jag jobbade?!).Men då tränade jag inte så mycket som nu.Nu SKA det in minst 4 pass/v.Imorgon ska jag till vårdcentralen och förhoppningsvis lägga om det där trasiga fingret för sista gången...Har haft lite träningpaus från styrka och simning pga av det,gjorde för ont att hålla i vikterna och jag får inte blöta ner plåstret eller vad det är.

Spinningen har jag dock kört,men den förra v var sista gången för terminen på det,så nu blir det att köra på ett annat ställe,eller helt enkelt köra ute.

I helgen hämtade jag hem racern som syrran lånat eftersom jag inte kunnat cykla på den på typ 2 år.Den var snyggare än jag mindes :)

Och betydligt roligare att cykla på!Körde 1,5 mil i söndags-vilken frihetskänsla!Jag började direkt drömma om åtminstone Tjejvättern (målet när jag vaknade efter första op var Halvvättern i år).Jag hade helt glömt vilken känsla det är i kroppen när man rullar fram med bra fart och starka ben.Min sambo lät kanske inte helt medhållande när jag direkt efter cykelturen sa att jag ville köra Tjejvättern...Vi får se,jag skulle kunna göra som vanligt-ner med huvet och köra och nöta så länge det går,och lite till.Men förhoppningsvis vet jag bättre än så nu.

Jag är lite rädd för att inte veta var gränsen går,hur mycket det är ok att ta ut sej,eller vad som är för mycket och framkallar smärta.Men det är ju bara jag som kan testa mej fram,finns inga facit nu.Senast jag var hos sjukgymnasten kändes det lite konstigt,som att det var sista gången.Jag fick med mej övningar att göra hemma och/eller på gymmet och han skulle ringa om 1 mån.

Jag förstår att jag på ett sätt inte behöver gå dit,jag har så många övningar nu att jag borde klara mej,jg vet vad jag ska göra.Ändå känns det lite nervöst och ensamt.

Smärtlindringen som jag skrev om i förra inlägget har fortsatt funkat skapligt.Förutom att jag blir så satans trött.Jag vet inte om jag blir trött av tabletten i sej,eller av att kroppen äntligen slipper smärtan och kan slappna av?Som mest har jag somnat 4 ggr på en dag,och då är det yvärr inte bara när jag ligger hemma på soffan det händer,utan även på Yogan och arbetsträningen.

På Valborg lät jag bli att ta något eftersom jag vile dricka öl till maten,de två dagarna efter det tror jag att jag bara tog 1/dag istället för 3/dag,för det kändes bra och jag hade inte lika ont.

I söndags fick jag trappa upp igen till full dos,samma igår och idag klarade jag bara 1,5 tim på arbetsträningen.Sen började det pirra i både rygg och ben,och ryggen gjorde jätteont så jag fick gå hem.

Så,får väl ta soffan tills kramperna släpper och sen en promenad för att få igång cirkulationen.

Igår träffade jag en kompis som har kommit att betyda mer under tiden jag har varit dålig.Hon är en av inte så många som kommer och hälsar på eller ses regelbundet.Jag tror inte hon förstår hur mycket det betyder.Blir alltid glad av att träffa henne,och känner mej bättre till mods när jag fått babbla av mej,och fått höra om annat än min egen bubbla :)

Igår sa jag iaf att jag ville bli som förut igen,att jag ville vara pigg och glad och prata om nåt annat än hur min kropp å knopp mår.Hon sa att jag nog inte kommer bli densamma igen,och att det är nog bättre att inte bli det.

Jag tror aldrig jag kommer bli densamma igen,det är för ytligt på nåt sätt.Jag vet inte hur jag ska förklara-men att shoppa och festa kommer nog inte vara mina intressen igen.Absolut inte i samma mängd som förut iallafall.