Hej svej!

Igår testade vi att cykla för första gången i år-gah!

Jag skulle verkligen behöva träna på racern då det första loppet jag ska köra är på det,men det går inte när det fortfarande är så mycket grus på cykelvägarna/vägarna.

Så,vi tog MTB och skippade skogen (för mycket snö och lera för min smak=halkrisk)och körde ca 3 mil på cykelväg.Kändes skitbra,jag hade nog kunnat köra mer.

Idag är jag glad att vi inte gjorde det för kroppen är inte rikitgt med mej, och jag har ont i halsen.

Men det är gött att vara på g,och det kändes som att all träning inne gett en rätt skaplig grundfysik ändå.

Igår kväll satt jag och kollade filmer från MTB-loppet vi ska köra-och jag måste säga att det ser heeeeelt fantastiskt ut!Hoppas att vi har tur med ryggen och med vädret så kommer det bli kanon!

I övrigt rullar det på,har haft mycket att göra på arbetsträningen vilket gör att dagarna går lite snabbare :) Har den senaste tiden testat hur det är med dygnet-runt-linser,men mina ögon verkar lite för känsliga,får se vad optikern säger i veckan när jag ska på återbesök.

Igår bakade jag en kaka på bland annat banan och bönor,hade för mej att det var mycket godare men minns inte vad jag använde för recept senast.

Aja,kakan får väl funka som mellis på bussen hem imorrn efter träningen :)

Imorrn ska jag prova ett corepass,det ska bli kul att se vad man gör?!

Har hittat en kompis och en kollega som kör på samma gym som mej,det är så mycket roligare att gå ihop med någon tycker jag!

Nu är det dags att koka veckans sylt till gröten på jobbet-hoppas ni haft en bra helg och att solen lyst lite extra :)

Hej igen,

det går bra nu. Eller bättre iallafall.

Smärtorna som bråkat i min rygg under ca 3 veckors tid har lugnat sej och äntligen backat.

Det är en hårfin balansgång på vad som funkar och inte, och jag märker att det är svårt för utomstående att förstå att ena dagen kan jag göra så, andra inte.(Inte så konstigt att de inte förstår kanske).

Jag försöker träna, målet är 3-4 pass i veckan, men det är väldigt sällan jag når det målet, jag får ofta ont och får ställa in ett pass eller två.

Jag försöker hitta den berömda balansen där med-är det bättre att vila eller behöver jag bara en knuff över någon slags tröskel för att klara fler pass?

Jag litar mer och mer på min egen magkänsla, det kanske inte är realistiska mål läkaren satt upp för mej?Jag är lycklig över att träna det jag kan iallafall, innan op fanns ingen möjlighet alls till spinning, styrketräning eller till och med box och skidor som jag nu provat på.

Då funkade bara simning och promenader, ibland inte ens det.

Igår var vi på bio.Såg "How to be single", det blev rätt många skratt xD

Men också en tanke om lycka och tacksamhet, jag kunde se en hel bio utan att det började krypa,eller tappa känseln, i någon av benen. Jag fick inte mer ont i ryggen än jag hade innan vi satte oss där. 

Nu ska jag laga mat, japp kl 7.30 en söndagmorgon har man väl inget bättre för sej? ;)

Vi ska på kalas under dagen och sen träna, så för att få till någon mat mellan 12-19 behövs det en låda...Känns lite konstigt att komma till kalas med matlåda,men vi har en del restid osv så det är inte mycket att välja på :)

Hoppas ni haft en trevlig helg!

Hoppsan,2 inlägg på samma vecka-det måste vara rekord? :P

Pratade med läkaren häromdagen, förlängde sjukskrivningen-och av nån anledning var det viktigt att det inte stod min förra yrkestitel i läkarintyget längre (gissar att det är för att jag nu är arbetslös?).Fan,jag glömmer att jag är arbetslös.Aja,det var ju inte det jag skulle snurra in mej i nu...

Diskuterade även en utredning av smärta som gjordes i höstas,som inte gett någon förklaring till den smärta jag har.Det som finns kvar är någon slags titthålsoperation för att utesluta ännu en sak som kan orsaka smärtan,men jag ställer mej tveksam till det.

Den läkaren jag träffade då undrade när jag skulle ta ut skruvarna-jag svarade "aldrig förhoppningsvis".Som jag upplevde det på det läkarbesöket tyckte han att det var skruvarna som bråkade,men i utlåtande till min ryggläkare lät det inte riktigt lika självklart.

Jag frågade min ryggläkare om att ta ut skruvarna,han sa att det är väldigt ovanligt att man gör det, och att även om man gör det är det inte säkert att det blir bättre.

Jag har ingen som helst lust med fler operationer,jag har mått för dåligt av dem för att känna att det är värt att ta fler risker.

Han frågade om jag provat någon korsett?Jag har provat en enkel variant,men det funkar inte riktigt när jag sitter-men kanske när jag går eller ligger ner.Han frågade även om sjukgymnastik och jag förklarade att sjukgymnastiken varken gjort till eller från i smärtan-så nu tränar jag på egen hand,

Lite mer smärtlindring utskriven och sen var det klart.

Eller,just det-om ungefär en månad kommer vi ha ett avslutande samtal.

Jag hade för ont för att orka bry mej där och då.

Jag har haft för ont för länge nu för att orka reagera.

Men det kommer stunder när mitt huvud vaknar,och jag tänker "blir det inte bättre än såhär?Finns det inget mer att göra nu?"

Den största delen av mej är högst medveten om att det inte kommer bli bättre; att jag har lärt mej,och kommer att få lära mej,att det är som det är.

Den trötta,krassa delen av mej säger att hela livet är som det är-och det blir vad man gör det till.

Jag vet inte om jag börjar bli depp eller vad det är-men jag orkar inte oroa ihjäl mej över allt som händer längre.Förhoppningsvis blir livet lite enklare om man inte behöver grubbla över varenda liten detalj som man ändå inte kan styra över.

Tanken slår mej iofs att det knappast inte kan bli sämre än vad det är-men det är en lögn.

Jag lever och andas,och jag har fantastiska människor runt mej.

Jag provar korsetten igen,jag ska snart göra dagens träning-och i helgen ska jag träffa underbara vänner,oavsett hur ont jag har.

Håhåjaja,vad dålig jag är på att skriva här...

Kanske för att det går segt?Kanske för att det fick bli morfin häromdan för att klara smärtan som då bråkat under en längre tid än på länge?

Kanske för att det inte går så bra som jag vill.

Jag har satt mina mål för året,och jag fortsätter kämpa med träning och arbetsträning.

Kroppen svarar inte alltid som jag vill eller förväntar mej,men jag hoppas att jag ändå stegvis blir bättre.

Jag har stora förhoppningar om att klara mer cykling än på flera år nu,vi får se hur det blir med den saken.

Arbetsträningen går sådär,i nuläget klarar jag egentligen inte alla timmar jag gör,så mer fritid går åt till återhämtning,eller snarare vila en krampande rygg där inte ens 45 min i massagestolen gör att kramperna släpper längre.Stämningen där är inte riktigt på topp heller om jag ska vara ärlig men det löser sej väl.

Som alltid efter en längre tids värre smärta blir jag både nojjig och sur eller lättretad.

Fan,det skulle vara så mycket bättre än såhär!

Men jag HAR kommit långt,kanske så långt jag kan(?).

Jag kommer inte ge upp,jag kommer igen. En annan dag :)