Det går inte så himla bra nu.

Det har snart gått en v sen jag blev betydligt mycket sämre än jag varit på flera veckor,eller månader-man tappar lätt tidsuppfattningen när man har varit dålig såhär länge.

Sjukgymnasten satte stopp för fortsatt rehab idag,avbokade nästa besök och vi bestämde att jag ringer dagen innan nästkommande besök och avbokar om jag fortfarande inte är bättre.

Om det inte är bättre då tyckte han även att jag skulle ringa Us.

Jag har sen i måndags känt mej otroligt trött i hela kroppen,saker som inte brukar vara jobbiga gör mej helt slut,svettig och anfådd.

Smärtan har varit konstant sedan i fredags och vila verkar inte hjälpa.Jag vill inte ta smärtstillande eftersom det är febernedsättande och jag vill ha koll på om det blir feber.Idag såg jag att jag har en bula nedtill runt ärret,blir livrädd direkt och tänker att infektionen är tillbaka-men det kan ju vara så att jag bara blivit lite tjock :P

Det skrämmer mej att sjukgymnasten (och hans kollega)ser bekymrade ut.Samtidigt vet jag med mej att jag lätt skrämmer upp mej själv eftersom jag absolut inte vill hamna i samma situation igen(infektion med ny operation).

Har lugnat mej lite sen senaste inlägget :)

Har nu haft så ont sen i fredags så jag har fått låta bli en del saker,och vilat mer än vanligt.Jag fick ont under sjukgympan i fredags när vi kastade medicinboll så får väl skippa det ett tag till...

Gött då att jag hade kvällen uppbokad med barnvaktning och lördagen spenderades i Linköping för att bland annat pärla för Ung cancer.

I fredags ringde läkaren som opererade mej första gången,det var dags att få svar på lite frågor,som tex vad jag kan tänkas jobba med.Eller snarare:vad jag INTE ska jobba med.Han tror att F-kassan kommer göra en utredning på vad jag kan jobba med,men skrev ändå med i läkarintyget att jag inte klarar tunga lyft eller statiskt jobb-att jag behöver växla position(sittande/stående).

En annan fråga jag hade var om intyg på steloperationen när man ska ut och resa och gå igenom metalldetektor,något sådant skriver dom tydligen inte ut längre för "vem som helst kan förfalska ett papper".Såå,det blir att visa upp ärret och hoppas dom godkänner det ;)

Jag är fortsatt sjukskriven en bit in i januari och sen är planen att jag ska börja arbetsträna.

Jag vet inte om jag gör rätt men jag försöker göra saker trots smärtan nu.Kanske är det dags att dra i bromsen igen,får se vad sjukgymnasten säger imorrn.Smärtan nu är sådan som var innan jag blev liggande läääänge,så jag skriver inte mer nu utan får väl lägga mej och vila istället.

Skrik.Gråt.Slita sitt hår.Börja röka igen.Ut å rensa skallen några timmar.Supa ner sej.Tröstäta

Jag vet inte hur många gånger jag ska reagera som jag gör på det här-det är ju inte direkt nån nyhet för mej (eller nån annan)att jag inte kommer tillbaka till mitt jobb.

Ändå innebär varje besök på jobbet några återkommande punkter:

*Jag vill köra.Jag vill axa upp till 160 km/h med kilometerlång utsikt.Jag vill ha "mitt kontor" så jag ser naturens skiftningar,jag vill ha friheten att jobba utan att någon lägger sej i så länge man sköter sej.

*Jag påminns om att jag har underbara kollegor(och blir lessen för att jag inte kommer tillhöra den gemenskapen igen).

*Minst två kollegor konstaterar att jag verkar "ganska ok ändå,eller mycket gladare än jag trodde".

Eh?Vad skulle jag göra?Gråta och skrika där?

*Jag påminns om att jag inte kommer få någon annan tjänst på mitt nuvarande företag.

*Dom frågar för hundrade gången om jag inte kommer köra igen,jag svarar "nej,det kommer jag inte"för hundrade gången.

*Jag får en himla massa ångest och panik över vad jag ska göra istället,går hem och googlar både jobb och utbildningar och får ännu mer panik för att jag inte kommer på nåt jag vill göra.

*Jag sätter på deppig musik och tycker synd om mej själv och gråter.

Det känns som jag är på väg mot ett stup.För varje möte med jobbet,eller för varje gång läkarintyget går ut kommer jag ett steg närmare det där stupet.Det där tillfället när jag kommer knuffas ut i ovissheten ("falla fritt" eller "prova mina vingar"hade jag kallat det om jag hade orkat tänka positivt).Orden fastnar i halsen,tårarna bränner bakom ögonen.

Jag vill faktiskt inte alls vara mej just nu.

Spar plats åt nåt annat,

och låt det vara tomt

för när man ser att det blöder

det är först då det gör ont.

Är så himla glad!

Det går så bra nu,en del av mej vågar inte riktigt tro att det är sant...Den delen säger att det kommer skita sej igen,att det kommer bli sämre igen.

Därför har jag blivit lite feg.Vågar inte prova allt,även fast jag tänkt att jag inte skulle fega är det klart man är rädd när man haft så mycket smärta under så lång tid.

Som tur är har jag en bra sjukgymnast,han frågar vid varje ny övning hur det känns,om jag får ont.Det jag får ont av avvaktar vi med.

Idag blev jag så himla glad för han har insett att jag vill/behöver lite mer utmaning så han sa till mej att köra knäböj när magen/bålen/armarna behövde pausa.

Knäböj har inte gått så bra för mej,få så satans ont av det.Idag fick jag ställa hälarna på träbitar så dom kom upp lite-och hux flux kunde jag göra ordentlig börjningar utan att knäna stack ut för långt!

Provade även att kasta/ta emot en medicinboll som vägde 3 kg.Jag var livrädd.Han skulle kasta bollen på sidan om mej och jag skulle spänna magen och vrida överkroppen+böja knäna när jag tog emot.Det funkade!Fick inte ont :) Jag är öm nu men inte ont!

Fick även prova att stå med både armar och knän på pilatesboll och försöka hitta balansen genom att spänna magen-förra gången gick det inte alls så bra med balansen-men idag funka det.Det är så himla härligt att det går framåt!Jag får även fortsätta köra spinning 1 gång/v men bröstsim får jag vänta nån månad med.

Vet ni vad det konstiga är?Att det känns KONSTIGT att berätta när det går så här bra.Jag menar-målet är ju att jag ska bli bra igen så varför är det så konstigt att man är på väg dit?

Jag tror att det är en rädsla för att inte bli trodd,att det ska börja snackas om att man inte är så sjuk om man kan träna eller göra det ena eller det andra.Är inte det sjukt?!

För det första är det ju inte jag som gör bedömningen på hur länge jag ska vara sjukskriven,och för det andra är jag fortfarande begränsad på flera sätt i min vardag.

Imorrn ska jag på möte med min chef.Håll en tumme eller två för att det ska finnas något jag kan jobba med på företaget så jag slipper bli uppsagd :(

Jahopp,bilskrället gick sönder så förra v lämnades den in för att fixas-nu låter det inte som att jag kör rally längre ;)

Idag kom jag äntligen iväg till tandhygienist(eller vad det nu heter?)-har dragit mej för det ganska länge...När dom skulle söva mej för första operationen sa jag att dom kanske kunde passa på att dra ut visdomständerna när jag ändå sov och ändå skulle få ordentligt smärtlindring efteråt.Narkossköterskan skrattade och sa att han nog inte fixade det...

Iallafall,jag hade inte hål som jag trodde-så himla skönt!Hon lyckades även skrapa bort missfärgningarna efter anitbiotikan(jag har sett typ 20 år äldre ut på tänderna efter antibiotikan).Så nu är jag himla glad och nöjd :D

Idag var första gången jag körde spinning.Var ganska nervös innan faktiskt.Hade såklart frågat sjukgymnasten om det var ok att testa,han sa att jag inte fick kötta för mycket,och att jag skulle försöka att inte vicka så mycket i sidled när jag stod upp.Inga problem sa jag-jag har kört en hel del innan och haft full kontroll på höfterna och hållit dom skapligt stilla och jobbat mer med benen.

Hehe.Det funkade inte likadant nu.Selektivt minne är ju fascinerande för i mitt huvud var jag ju inte sämre än dom sista 12 milen jag cykla innan det sket sej-i mitt huvud har simning,promenader och sjukgympa gjort att jag inte skulle ha det så tufft på ett spinningpass.

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA.

Jag har ju varken kondis eller muskler kvar!Det är inte särskilt många v sen jag tappade känseln i högerbenet senast-jag är så sjukt optimistisk på min egen förmåga att det blir naivt...

Har nog aldrig svettats så mycket på ett pass heller,handduken jag hade med räckte inte :P

Ryggen då?Joo,det kändes som en tegelsten i storlek ungefär,det är väl nån svullnad som blir när jag anstränger mej.MEN-jag hade inte ont.Jag var livrädd för smärtan,men den kom inte.

Ok,när jag kom hem är det klart det kändes,jag kommer nog ha ont inatt när jag vänder mej-men jag behövde inte avbryta och jag kunde gå hem efteråt :)

Var ganska missnöjd när jag gick därifrån eftersom jag inte var så stark som jag trodde-men nu när det gått några timmar är jag väldigt nöjd med att det gick!Jag fick äntligen träna och svettas och koncentrera mej på något annat för en stund.

Gammal,men klok.  

När man börjar bli så pass bra fysiskt som jag är nu,så tänker jag att jag är på g-att om några veckor eller månader kanske man kan ha ett möte för att prata igenom hur man ska göra sen.

Sen,när jag ska börja jobba igen.

Det är bara det att jag har ju ingen aning om nånting?!

Min chef ringde förut.Mitt företag har vunnit anbudet och har uppdrag i 10 år till(om ingen part väljer att bryta avtalet igen,vilket hänt förut).

Han frågade om det är realisiskt att jag ska pendla över 10 mil/dan 5 dar/vecka.Jag svarade att jag inte kan svara på det i nuläget-för vad ska jag svara på det???

Om jag svarar att det inte kommer gå blir jag antagligen uppsagd,och jag är inte där än.Jag vill inte dit rättare sagt.Jag får panik.Ångest.Börjar gråta.

Jag förstår väl innerst inne att det inte blir bra.Att lägga tre timmar om dan på att pendla är inte det bästa för mej.Men det är fan vad rädd jag är för att hamna i den där arbetslösheten som låter så kall och ensam.

Grejen är väl oxå att jag vill ha nåt slags kvitto på att jag KAN jobba igen,för om jag blir uppsagd och sen börjar jobba nån annanstans och det DÅ visar sej att jag inte kan jobba alls-ja då har jag hellre kvar sjukpenninggrundande inkomsten,försäkringar m.m som jag har genom jobbet nu.

Från att ha känt mej skaplig för att det går bra med rehab m.m blev jag ganska deppig nu,för vem är man när man inte kan,eller inte vet vad man kan?

Det är så frustrerande att INTE VETA.

Ska försöka tänka såhär istället :)

Hade skrivit på ett inlägg här men det tappade jag visst bort.

Styrketräningen har gått över förväntan-jag svävar på moln här :)

Cykling som uppvärmning-jag höll bättre tempo än jag räknat med att göra efter så många månaders uppehåll-så himla gött!

Efter det några bålövningar-där har jag ju en hel del att jobba på så att säga,hehe.Känns som största delen av träningen gick ut på att träna bål och så kommer det nog se ut ett tag.

Avslutade med ben och där var jag starkare än jag trodde(och starkare än innan op-gissar att simning och promenader gjort sitt ;)).

Imorgon är det dags igen och då ska jag gå dit för att köra 10-15 min cykling innan vi kör igång.Om det känns ok ska jag öka cyklingen under nästa v och sen kanske jag får köra ett spinningpass-SOM JAG HAR LÄNGTAT!

Ikväll bestämde jag mej för en promenad.Tänkte att jag skulle hinna klart innan det blev mörkt,men så blev det inte.Då kom jag på den briljanta idén att gå in på elljusspåret istället-det var bara det att minst varannan lampa var ju trasig?!?!På ett ställe var 5 lampor i rad trasiga så jag såg inte ens var nästa lampa var.Kände mej ganska ensam i mörkret kan jag ju säga.

Bra träning blev det i dubbel bemärkelse-dels på mörkerseendet,men oxå mentalt.Jag brukar undvika att gå på ställen som är jobbiga-jag brukar titta ut den smidigaste vägen att gå,med minst stenar/gropar eller vad det nu är som gör det ojämnt-och av gammal vana så brukar jag undvika höjdskillnader i möjligaste mån.Nu hade jag inget val :P 

Får se vad kroppen säger om det.

Jag vet att jag sagt och tänkt det förut-men det känns som att det verkligen är på väg att vända nu.Jag hoppas att jag har kommit över på andra sidan-sidan där det blir bättre och bättre men jag vågar inte ropa hej än med tanke på tidigare bakslag.

Idag var det dags att träffa sjukgymnasten igen.Det har gått ganska lång tid sen senaste besöket-dels pga att han blev sjuk och dels för återbesöket på sjukan(visste ju inte vad röntgen skulle visa).

Idag har vi gått igenom min bråkande hand och höft.Handen (fingrar som domnar)fick jag en övning jag skulle göra när den domnar-antagligen beror det inte på att nån nål sattes fel under första op som jag trodde,utan det beror på vinkeln när jag ligger och läser osv.Skönt det!Sen att jag aldrig haft problem med just det innan op är ju en annan femma ;) (har ju alltid legat så).

Efter en hel del böjande och stretchande av höften tycker sjukgymnasten att vi inte behövde lägga så stor energi på den heller.Jag var "normalt rörlig" där,jag är inte lika rörlig som innan op(enl mej själv) men han menar att det kommer nog ge sej med tiden när jag börjar träna mer osv.Det är iallafall inget som ställer till det så mycket i nuläget att vi ska göra något åt det.Det är liiiite störigt att inte kunna stretcha tex rumpan men det ska nog lösa sej så småningom :)

Han frågade hur mycket jag tränar nu,jag svarade simning 3ggr/v,promenader övriga dagar och sjukgymnastik dagligen(nästan).

Resultatet av simningen är dock inte det önskade,och min kropp återhämtar sej inte som jag vill(är toktrött dagligen,och blir därför aldrig sugen på att träna.Känns som jag inte bygger upp nåt).

Så nu över till det roliga:

Jag ska börja styrketräna nästa vecka! :) :) :)

Ihop med sjukgymnasten,så han har koll på att jag har rätt teknik.Vi pratade en del om hjärnspöken oxå,och att jag är så rädd för att få ondare att jag inte vågar försöka en del saker.

Det känns helt fantastiskt och väldigt lyxigt att få börja med det här,och ha med någon som vet vad jag behöver fokusera på.

Sååå,ingen simning eller sjukgymnastik under några v,bara promenader + styrketräningen.

Ska bli så himla kul att se hur det här går!