Jaha då ska vi se...

Nu har jag börjat arbetsträna på ett annat stället.Jättespännande och de verkar väldigt trevliga alla jag hälsat på hittills.Tyvärr är jag själv inne i någon svacka.Eller,inte svacka-men jag tycker att det är svårt socialt.Alla man hälsar på eller presenteras för undrar ju vem man är,vad man gör där osv-ibland skulle det vara otroligt skönt att bara vara ny på ett jobb,då skulle de andra veta vilken typ av tjänst man har och vad som kan förväntas av mej osv.Nu vet varken jag,eller dem,det. Jag har svårt att ta första steget till att gå ut och sätta mej när det är fika eller lunch,jag tycker det är så himla jobbigt!Vilket är ovant-jag brukar inte ha några som helst problem att börja prata med andra oavsett om vi setts förut eller inte.Men nu är det som att jag på något sätt känner mej i underläge?Dels för att jag inte jobbar där,som alla andra gör-dom har ju en uppgift att utföra.Men också kanske just för att det är arbetsträning.Jaaa,ni hör ju själva-det här stackars huvet slåss med mycket nu.

På ett lite tragiskt sätt känner jag att det är skönt att det är ryggen det är fel på-de som kommer tillbaka efter andra diagnoser kan nog tycka att det är ännu knepigare med frågorna om varför man arbetstränar.

Jag har lite grann slagit knut på mej genom alldeles för höga förväntningar på mej själv,både vad det gäller den sociala anpassningen(säger man så?Jag har varit isolerad så länge så jag vet knappt hur man beter sej längre känns det som)men också om hur många timmar jag kan göra.

Jag har börjat pendla nu och har nästan 1 timme resa enkel väg med bussen-därför valde jag att jag börjar arbetsträna 4 timmar/dag nu för resorna sliter rätt bra också.

Det är ett litet pussel att ha koll på när bussarna går så man slipper vänta en timme(!)på nästa.

Ryggen krampar som fan,och Diklofenaken jag fick utskriven senast funkar inte-eller magen tål den inte.Måste fixa annan smärtlindring för att åtminstone slippa kramperna.

Nu kommer nervsmärtan oftare och jag känner av skruvarna nästan dagligen.

Jag ska försöka ha koll på mej själv så jag inte kör på för hårt nu.Det blir lätt så att jag engagerar mej för mycket,eller är kvar längre än jag tänkt mej.

Förra v pratade jag med min sjukgymnast-han ska sluta här i byn :( 

Synd för han är verkligen bra.Jag bad om hjälp med motivationen till att göra rehaben.Han frågade om vi skulle boka in några tider så jag kom dit och träna men jag avböjde.Samma problem kommer ju tillbaka så fort jag inte har tider bokade i så fall....Hans förslag blev då att eftersom jag promenerar mycket skulle jag lägga in rehabövningar under/efter promenaden.

Så,nu kör vi tex knäböj,utfall,armhävningar osv när vi är ute-perfekt!Känns så mycket bättre när man gör mer än "bara"promenad.Jag har nu 64 dagar kvar på min utmaning att gå 5 km/dag i 90 dagar-om jag minns rätt ligger jag skapligt i fas för att hålla det.

Känns som det här blev ett ganska rörigt inlägg,men mitt huvud orkar inte riktigt fokusera :)