Den dära sambon jag har åkte iväg i fredags för att segla under hela helgen så jag har varit ensam hemma.Lite roligt att folk frågar om det inte är tråkigt att han åker iväg-inte alls!(Jag är ju ensam hela dagarna så vad är nytt med det...?)

Jag är glad att han får komma iväg och träffa kompisar och göra nåt annat än att bara vara hemma med mej.Det låter kanske lite värre än vad det är-men han är så otroligt snäll och tålmodig-lyssnar på alla mina funderingar och kramar om när allt känns åt helvete.

Underbara fina,är så glad att jag har honom,och jag hoppas han har haft det bra :)

Idag var vi bjudna på kalas men jag fick skippa det.Det är en grej när man är med familjen att man kan ta upp en soffa för man måste ligga ner,men kändes lite jobbigt när det inte är ens egen familj...Hade gärna varit med men att sitta är det sämsta för mej.

Är så himla trött på att tacka nej,men det är ju inte mycket att göra åt saken.

Igår var jag hos syrran och ockuperade soffan ett antal timmar.Åkte inte hem förrän vid 24 och det är nog nytt rekord för mej efter operationerna-har varit så himla trött så himla länge.

Det är så kul att träffa dom,dom där busungarna är så himla söta så hjärtat smälter!

Vi skulle äta kräftor,och jag glömde dekoreringen jag lovat att ta med,så det blev en akut shoppingtur för att få till lite kräftstämning,här är resultatet:

Haha!Vi var bara två pers som åt :)

(Notera syrrans sambos pizza i vänsterhörnet ;))

Veckan som kommer är det full rulle(om allt går som det ska och ryggen pallar)och det är så himla skönt att veta att jag inte bara ska vara ensam hemma hela veckan...

Det har varit ganska tungt här dom senaste dagarna.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här-smärtan går att förklara för familj och vänner-vad man kan göra rent fysiskt eller vad man inte kan göra.

Men hur förklarar man hur jävla värdelös man känner sej?När man är så trött på att planera eller spekulera att man spyr på skiten?

Hur förklarar man hur jävla ledsen man är över att det inte är som innan-att man inte kan göra vad man vill längre?Att man inte kan leka hur man vill med sina syskonbarn?Att man inte längre klarar att gå i skogen och leta svamp?När att plocka ur diskmaskinen har blivit ett projekt som kräver vila efteråt för att man får ont,eller det där att starta en maskin med tvätt inte är så himla smart för man kan inte lyfta ut den sen...

Jag vet att jag ältat det där med att jag inte kan gå tillbaka till mitt jobb med en del av mina vänner ganska mycket-och ändå känns det som att jag inte får det ur mej tillräckligt.

För vad ska jag göra nu?Vem är jag nu?

Jag lägger,och har lagt,så mycket värdering i mitt jobb-att jag pluggat till något jag ville göra och tjänade ganska bra.Vad ska man göra när det blir helt tomt när man funderar på vad man ska hitta på istället?När man inte kommer på EN ENDA sak man hellre skulle göra.Och ja,kommer väl tjäna hälften av vad jag tjänar nu.Och joo-jag funderade en hel del på jobbet.Men det är en enorm skillnad på att välja själv när man vill sluta eller att tvingas sluta.

Det har varit en tuff tid på hemmafronten oxå.På nåt sätt är det ju helt naturligt att man ifrågasätter de relationer man har under en tuff period-det vore väl konstigt annars?!Man märker ju ganska tydligt vilka som finns nära och inte.

Men det sliter oxå så ini helvete när man tvivlar på allt som tidigare varit tryggt.

När man inte kan låta bli att undra hur länge den stackars underbara fina som man delar sitt liv med står ut-för vem står ut med nån som inte längre kan hjälpa till med ett skit?

Som gråter som en tok över allt som är och inte är.Över allt som kunde bli som inte verkar bli.Som för stunden inte orkar eller kan se framåt?

Som blir mer och mer knäckt av smärtan varje dag-men oxå av alla fajter man måste ta-är det inte Fk så är det sjukhuset,Apoteket som inte fixat medicinen man beställt,eller jobbet som inte hittar dom papper man behöver,eller försäkringsbolaget...eller...eller...eller...Tidig
are har jag känt mer gnista-det SKA bli bra.Men jag blir alltmer benägen att ligga kvar i sängen och tycka att det inte spelar nån roll längre att gå upp.

Ny skiktröntgen är beställd för att se om någon skruv hamnat fel pga infektionen.Jag frågade om jag inte borde ha mer ont då,och det borde jag-så förhoppningsvis är det lugnt.

Alla blodvärden ser bra ut,till och med väldigt bra så levern verkar palla 3 månader med antibiotika.

Nu är det bara 4 provtagningar kvar tills jag ska på återbesöket.

Smärtan är värre och dom två senaste veckorna har jag fått öka dosen smärtlindring.

Höger sida bråkar lite fortfarande,efter jag varit hos sjukgymnasten idag började det pirra på högersidan igen,från operationsområdet och ner i skinkan.Hoppas att det inte kommer fortsätta ner i lår och underben för då blir det ny op.Överhuvudtaget är jag lite sned-jag belastar inte högersidan lika mycket som vänster.Om jag tex ska torka fötterna efter jag duschat når jag till tårna på högerfoten men inte på vänsterfoten.Jag är rädd för att belasta och vrida och vi kom inte riktigt fram till om det beror på att jag har ont,eller om jag är RÄDD för att ha ont.

Jag har fegat med sjukgympan pga ökad smärta senaste tiden men jag ska köra varannan dag,och det är ok om jag har lite ont efteråt.Sååå,dags att gaska upp sej nu!

Tänk att det är så himla lätt att anklaga sej själv för allting.Varför?Det är ju inte så att jag har valt det här...

Sååå,äntligen har jag fått lite svar från sjukan.

Läkarintyget som skickades häromdagen stämde ju inte riktigt-tänk vad ett "Ja" eller "Nej"i en ruta kan göra stor skillnad på vad som händer...Förhoppningsvis får jag kontakt med min ordinarie läkare nästa v,det finns ett å annat frågetecken kvar efter den här v kan man väl säga...

Har haft kontakt med chefen på avdelningen och nu ska det mesta vara löst.Hon var sympatisk och det är ju alltid lättare att prata då :) Har dock inte fått en godtagbar förklaring till VARFÖR men jag orkar inte vara arg längre.

Igår pratade jag med både Fk och facket-känns lite lättare att andas när man rett ut en del frågetecken.Överklagan hänger fortfarande över mej som ett litet lokalt grått moln men jag gör vad jag kan,sen är det ju inte mer att göra.Facket gav en del svar som jag inte riktigt räknat med,men det var till min fördel så det var ju trevligt :)

Snart ska jag iväg på lunch med några kompisar.Det är en bit att köra så jag får åka in tidigare å lägga mej på soffan hos en av dom ett tag innan vi ska äta.

Hoppas ni får en trevlig helg!

Ja,alltså fortfarande DET DÄR LÄKARINTYGET.

Hur svårt ska det vara?!?!Jag sa till 2 v innan det gick ut,ringde 2 ggr samma v som det gick ut,ringde i måndags,ringde idag igen-och IDAG har dom löst det.WOW

Hela tiden när jag påmint om det har dom sagt att dom ska lösa det,men icke.

Fattar dom inte att jag får skit för det här?Det är ogiltig frånvaro från jobbet,och i värsta fall får jag varning för det och kan få sparken om det händer igen.Jag är så himla arg nu.

Jag borde få lägga energin på att bli bra,jag borde inte behöva slåss med både sjukhuset och Fk.

Jag är så jävla trött på att behöva påminna om allt hela tiden,att ingenting flyter på som dom säger att det ska.Jag är så himla trött på att vara arg och frustrerad över det här.

Jag är så sjukt jävla trött på den här situationen.

Igår hälsade jag på på jobbet.Jag gissar att deras intryck är att jag verkade pigg och glad,och att det var ok.Jag sa gång på gång "det är som det är"eller "det är sådär/inte så bra"för jag vill inte att dom ska veta hur det är.

Det är nån slags konstig stolthet där-att jag inte vill att dom ska veta hur dåligt jag mått,eller hur jobbigt det har varit.Och är fortfarande.För dom som jag tror bryr sej om mej lite mer än andra berättar jag.För dom som har tid att prata med mej berättar jag(jag vet att fler bryr sej men man hinner inte när man bara möts kort).

En del frågar hur det känns att inte kunna köra mer-vad ska jag svara på det?

Det känns SKIT!

Klart som FAN det känns skit!Men vad ska jag göra?Kroppen klarar det inte.

Det är inte så att jag kan välja om jag vill eller inte-min kropp kommer inte klara det jobbet mer.

På en del verkar det lite som att jag förväntas vara mer upprörd över det här,jag borde vara mer ledsen.

Tror dom seriöst att jag inte är det?Att jag inte har varit det?En del dagar har jag gråtit så det inte kan finnas några tårar kvar-men vad hjälper det?Det ändrar inte situationen om dom får se mej ledsen.

På något sätt försöker jag bara plocka ihop resterna av den som var jag och överleva allt det här tråkiga.

Jag SKA ta mej upp och fram igen,men det kanske inte blir på det sätt som man tror.

...som skulle förlängas.Som vi diskuterade i slutet av juli och dom då sa att dom skulle skriva.Det där läkarintyget som jag ringde och påminde om en extra gång i måndags...Det där läkarintyget som jag ringde igår igen för att påminna om...Det är inte skrivet.

Tydligen räcker det inte att påminna om det 3 ggr under två veckor innan det går ut.

Jag är skapligt förbannad kan man väl säga.Och undrar lite vad Fk ska hitta på nu?Jag är så fruktansvärt trött på att inte bara kunna fokusera på att bli bra-det är så många andra saker som kräver uppmärksamhet.Jag är så evigt tacksam att jag inte har en psykisk sjukdom(-även om det här oxå såklart påverkar den psykiska hälsan).

Rehaben går inget vidare.Jag har verkligen inga muskler kvar känns det som!Har promenerat och simmat under v så jag har inte latat mej,men blev rädd för rehaben eftersom jag fick ont av det.Känns det inte bättre om några dagar får jag väl ringa sjukgymnasten och fråga om jag verkligen ska köra med vikter.

Igår var det dags för kärftskiva-vi bokade in den när tjejjerna var å hälsade på mej på sjukhuset så jag har sett fram emot den ett tag nu :)

Det är ta mej fan underbart att hänga med dom där tjejjerna!Alltid massa prat och skratt.Det är inga konstigheter för dom att jag lägger mej på soffan direkt efter maten och sen ligger där resten av kvällen-dom tar med sej sitt vin och sätter sej hos mej.

Det är inte heller några konstigheter att jag inte dricker någon alkohol.Med dom känner jag att jag fortfarande är mej själv,att den gamla jag finns kvar nånstans därinne även om det sitter djupt ibland.

Med dom känner jag inte nån pinsam tystnad,eller förväntningar på mej att jag måste prata massa och underhålla.Det är så jäkla skönt!

Njae,det går inte så himla bra nu...

Jag var hos sjukgymnasten i måndags och fick nu fortsätta med samma övningar,men med mera vikt=ont igen.Känns som en svullnad i ryggen direkt.Jag har ont dagligen nu och det stör mej för jag tänkte att det skulle bli mindre smärta med tiden.

Jag har inte energin längre,jag orkar snart inte kämpa.Imorgon är sista dagen att överklaga Fk´s beslut,men jag får inte tag i min läkare.I måndags ringde jag därför sjukhuset för att få tag i nån annan som kunde hjälpa mej med överklagandet-men det är fortfarande ingen som har hört av sej.Brevet måste ju skickas idag!

Det här suger så himla mycket energi-jag önskar dom kunde ha min kropp för en dag och se hur det är att tappa balansen hundra ggr,att få ont för man gjorde en rörelse fel,att inte nå ner till sina fötter när man ska klä på sej,att käka antibiotikan som har såna biverkningar att jag blöder varje dag eftersom det kliar så mycket,eller tappar huden.Provtganingen varje vecka trots att man är livrädd för nålen.Men framförallt kan dom få prova på den här tröttheten som blir av att ha sövts ner två ggr på 3 veckor(kommer orken nånsin komma tillbaka?),pirrningarna i benen-och det ständiga grubblandet på hur det ska gå.Inte bara med jobb,utan den frågan man är sjukt trött på att ställa sej själv:

Kommer jag nånsin bli bra?

Har vart lite tungt här den senaste tiden.

Jag började fundera på det där med att jag har sökt nytt jobb,och började därför fundera på saker som "vem skulle anställa någon som har varit sjukskriven över ett år när det finns arbetslösa som är friska och kan börja jobba direkt?","Vad ska jag säga om jag kommer på interjuv och dom frågar när jag kan börja jobba?"eller "vad har jag att komma med på arbetsmarknaden idag?"Jag har iofs jobbat hela tiden sedan innan jag tog studenten,men ändå.

Sen blir jag,milt uttryckt,ganska ledsen när jag får höra att två personer på jobbet fått tjänst inne på kontoret,trots att jag ett antal ggr påpekat att dom ska höra av sej om det dyker upp något där eftersom jag inte kommer kunna köra tågen mer,och jag kommer inte heller kunna jobba ombord på tågen.

Skakningar och tunga lyft är inte längre en fungerande arbetsmiljö för mej.

Såklart är jag också orolig för hur det kommer bli framöver,jag är inställd på att jag inte kommer få någon annan tjänst på mitt jobb(även om jag fortfarande hoppas).Har ingen aning om hur det funkar med a-kassa eller nånting nu för tiden,men enligt löpsedlarna så verkar det ju sådär.

Sååå,min lösning har varit att om jag inte hittar ett jobb under hösten får jag väl börja plugga till våren.

Skitbra ju!Det är bara det att jag kommer inte på NÅNTING som jag vill plugga?!

Några tips på hur man knäcker den nöten???

Jag vill inte ha ett alltigenom gnälligt inlägg så vi avslutar med lite bättre saker.Jag har hämtat ut den sista antibiotikan,bara en månad kvar med det nu förhoppningsvis!

Sjukgympaövningarna som jag fick på Us senast funkar över förväntan,det känns redan skillnad att jag inte blir lika trött i ryggen när jag sitter osv.Underbart

Sen kan man ju inte klaga när man hittills den här v har träffat syrran med gulliga barn och badat med dom,dagen efter det sniffat söt liten bebis och idag hängt med en kompis och hennes unge som har charmat till sej mer och mer för varje gång man ses :)