Jaa,ni förstår nog....

Jag hade 2 smärtfria dagar iallafall :)

Förra veckan kom så ett litet bryt.Inte som någon överaskning egentligen,men ändå tråkigt när man känner att allt allt ALLT går åt h-e och inget går ens väg.

Jag ska fortsätta försöka trots att förutsättningarna inte är optimala på något sätt på arbetsträningen nu,jag försöker så gott jag kan att vara en bra kollega och medarbetare men det blev lite för mycket motvind förra veckan.Och jag tycker det är skitjobbigt att jag visade det,men om det inte känns bra måste man kunna väcka frågan om hur man kan göra istället?

Brytet berodde inte bara på det,jag hade också,för första gången sen jag blev sjuk,bestämt mej för att träna 3 pass på en vecka."Ordentliga pass"eller vad man ska kalla det,sånt som jag gjorde innan jag fick lära mej allt med pilatesboll,gummiband eller den egan kroppen osv.(Det kan vara träning nog-jag vet!)

Jag tycker det är skitsvårt att veta hur mycket man ska pusha sej själv till olika saker,jag förstår ju att jag hamnat i någon slags bekvämlighetszon nu-eftersom både fysisk träning och social träning eller vad man ska kalla det,tar så mycket mer energi nu än förut.

Jag känner inte igen mej själv och det skrämmer mej lite,även om det är fullt rimligt att man inte orkar som innan....

Jag saknar lite jävlar anamma och kämpaglöd,vill inte lägga mej platt för motstånd,men jag är så otroligt trött på att kämpa.

...men jag kan inte riktigt låta bli:

Hörni!

JAG HAR EN SMÄRTFRI DAG!!!

Igår hade jag ett litet helvete att hantera huggsmärtorna som jag tror kommer av nerver vid skruvarna när jag ansträngt ryggen mycket(någon som vet?Kan det stämma?).

Och vet ni vad-även fast jag är ledsen och besviken över att ha blivit uppsagd pga av ryggen så vet jag att det kommer bli så himla mycket bättre framöver.

Det är mycket kvar att lösa och man kan grubbla ihjäl sej på HUR det ska lösas om man är lagd åt det hållet(japp,det är jag)

men just här och just nu är livet bra.