Hoppsan,2 inlägg på samma vecka-det måste vara rekord? :P

Pratade med läkaren häromdagen, förlängde sjukskrivningen-och av nån anledning var det viktigt att det inte stod min förra yrkestitel i läkarintyget längre (gissar att det är för att jag nu är arbetslös?).Fan,jag glömmer att jag är arbetslös.Aja,det var ju inte det jag skulle snurra in mej i nu...

Diskuterade även en utredning av smärta som gjordes i höstas,som inte gett någon förklaring till den smärta jag har.Det som finns kvar är någon slags titthålsoperation för att utesluta ännu en sak som kan orsaka smärtan,men jag ställer mej tveksam till det.

Den läkaren jag träffade då undrade när jag skulle ta ut skruvarna-jag svarade "aldrig förhoppningsvis".Som jag upplevde det på det läkarbesöket tyckte han att det var skruvarna som bråkade,men i utlåtande till min ryggläkare lät det inte riktigt lika självklart.

Jag frågade min ryggläkare om att ta ut skruvarna,han sa att det är väldigt ovanligt att man gör det, och att även om man gör det är det inte säkert att det blir bättre.

Jag har ingen som helst lust med fler operationer,jag har mått för dåligt av dem för att känna att det är värt att ta fler risker.

Han frågade om jag provat någon korsett?Jag har provat en enkel variant,men det funkar inte riktigt när jag sitter-men kanske när jag går eller ligger ner.Han frågade även om sjukgymnastik och jag förklarade att sjukgymnastiken varken gjort till eller från i smärtan-så nu tränar jag på egen hand,

Lite mer smärtlindring utskriven och sen var det klart.

Eller,just det-om ungefär en månad kommer vi ha ett avslutande samtal.

Jag hade för ont för att orka bry mej där och då.

Jag har haft för ont för länge nu för att orka reagera.

Men det kommer stunder när mitt huvud vaknar,och jag tänker "blir det inte bättre än såhär?Finns det inget mer att göra nu?"

Den största delen av mej är högst medveten om att det inte kommer bli bättre; att jag har lärt mej,och kommer att få lära mej,att det är som det är.

Den trötta,krassa delen av mej säger att hela livet är som det är-och det blir vad man gör det till.

Jag vet inte om jag börjar bli depp eller vad det är-men jag orkar inte oroa ihjäl mej över allt som händer längre.Förhoppningsvis blir livet lite enklare om man inte behöver grubbla över varenda liten detalj som man ändå inte kan styra över.

Tanken slår mej iofs att det knappast inte kan bli sämre än vad det är-men det är en lögn.

Jag lever och andas,och jag har fantastiska människor runt mej.

Jag provar korsetten igen,jag ska snart göra dagens träning-och i helgen ska jag träffa underbara vänner,oavsett hur ont jag har.

Jaa,ni förstår nog....

Jag hade 2 smärtfria dagar iallafall :)

Förra veckan kom så ett litet bryt.Inte som någon överaskning egentligen,men ändå tråkigt när man känner att allt allt ALLT går åt h-e och inget går ens väg.

Jag ska fortsätta försöka trots att förutsättningarna inte är optimala på något sätt på arbetsträningen nu,jag försöker så gott jag kan att vara en bra kollega och medarbetare men det blev lite för mycket motvind förra veckan.Och jag tycker det är skitjobbigt att jag visade det,men om det inte känns bra måste man kunna väcka frågan om hur man kan göra istället?

Brytet berodde inte bara på det,jag hade också,för första gången sen jag blev sjuk,bestämt mej för att träna 3 pass på en vecka."Ordentliga pass"eller vad man ska kalla det,sånt som jag gjorde innan jag fick lära mej allt med pilatesboll,gummiband eller den egan kroppen osv.(Det kan vara träning nog-jag vet!)

Jag tycker det är skitsvårt att veta hur mycket man ska pusha sej själv till olika saker,jag förstår ju att jag hamnat i någon slags bekvämlighetszon nu-eftersom både fysisk träning och social träning eller vad man ska kalla det,tar så mycket mer energi nu än förut.

Jag känner inte igen mej själv och det skrämmer mej lite,även om det är fullt rimligt att man inte orkar som innan....

Jag saknar lite jävlar anamma och kämpaglöd,vill inte lägga mej platt för motstånd,men jag är så otroligt trött på att kämpa.

Jaha,då ska vi lägga ännu ett år till handlingarna :)

Det har varit ett jobbigt år på flera sätt,med en rygg som inte jobbat med mej så mycket som jag velat,fler bakslag än jag räknat med har kommit.

Men jag har rest mej varje gång.Och jag bryter inte helt ihop varenda gång det händer längre,även om jag fortfarande blir orolig när det händer.

Det ÄR fruktansvärt jäkla skittråkigt att jag aldrig kommer kunna köra tåg igen,jag försöker bita ihop och inte tänka på det så mycket-men jag vet inte om det är rätt taktik.

Ibland provar jag en taktik som är lite snällare mot mej själv,nämligen att försöka tänka att det är helt ok att vara ledsen över de saker jag inte längre kan göra.

Någonstans måste man få släppa ut de känslor som uppstår,och åtminstone inför sej själv borde man kunna vara helt uppriktig med hur det känns.(Jag tycker det kan vara svårt inför andra,vill inte "klaga"utan försöker mer se det positivt).

Det är en himla massa trevliga saker som har hänt också,resa till Gotland med hela familjens familjer,ett besök vid Höganäs,jag cyklade ett motionslopp och jag har kommit igång rätt regelbundet med spinning nu.Vi hade middag med en himla massa vänner på alla hjärtans dag,och vi anordnade en insamling till Barncancerfonden som gick över förväntan.

Min sambo la trall på garagetaket så nu får man säga att vi har en rätt sjysst uteplats :)

Vi hittade en himla massa kantareller också!

Jag har kommit igång med arbetsträning,vilket har varit väldigt bra.Jag höll på att bli tokig av att gå ensam hemma och inte ha något att göra.

Jag har mycket kvar att jobba med och jobba på.

Jag vill bli bättre på arbetsträningen(eller jobb-vad jag än gör),alltså-huvet är fortfarande inte med mej så jag har svårt att koncentrera mej längre stunder.Det måste gå att träna upp?!

Jag vill vara mindre orolig,och mindre kontrollerande.Allt som har hänt både med operation och med mitt förra jobb gör att jag dubbelkollar ALLT som andra gör,eller säger att dom ska göra,och det funkar inte att leva så.Det tar för mycket energi.

Under kommande år hoppas jag att jag får ett jobb.Att jag slipper vara beroende av Fk eller Af.

Att jag slipper ringa sjukhuset tre ggr varenda gång läkarintyget går ut för att påminna om att det ska förlängas(och sen ringa 2 ggr till för att det ska skickas också...)

Jag hoppas på svettiga träningspass så det känns sådär jäkla gött i kroppen när man kört slut på sej själv,jag satsar på samma lopp som förra året-den här gången med bättre tid och mindre hjälp :)

Jag satsar även på ett annat lopp som ska bli så otroligt spännande att se hur det går-det är MTB men som jag förstått det inte ut i skogen på stenar och rötter(det hade jag inte vågat pga ryggen).Det ska vara på stigar eller grusvägar och naturen runt verkar heeeelt fantastisk.

Jag tänker mej mycket tid i skogen,till fots eller på cykel-men det är där jag trivs och det är där jag fyller på med energi.

Jag hoppas på mycket skratt och att umgås med mina vänner,jag börjar inse rätt bra nu vilka som verkligen räknas in där,och dom som finns betyderså himla mycket!Vill också umgås mer med familj och deras familjer <3 Syskonbarn kan vara det bästa som finns! :)

Jag hoppas att vi får möjlighet att resa,och att vi renoverar huset lite grann.

Och jag tror inte det behöver nämnas-men jag tror och hoppas att världens bästa sambo finns kvar vid min sida,för fy fan vad han är bra!

GOTT NYTT ÅR!

Vaknade med ap-skit-smärta idag,jag blir alltid sämre om jag ligger kvar i sängen när jag har ont så jag gick upp.Kände också att det är en dag som inte kommer funka utan smärtlindring,så det var bara att hugga in...

Är på rätt pissigt humör över lag.Hade möte med Af förra v,anledningen till mötet var att jag mailat min handläggare några frågor.Han tyckte det var bra att ta ett möte.Jag var tveksam,eftersom han somnade på vårat senaste möte.

Det här mötet somnade han inte,men han hade två telefoner med sej som turades om att ringa-och han var dessutom tvungen att gå ifrån mötet för att kolla efter en bil som kanske stod parkerad utanför.(?!?!?!)

De frågor jag ställt borde rimligtvis tagit MAX 15 min att besvara,men jag var där i över 1,5 timme!

Till slut sa jag att han kanske kunde vidarekoppla telefonen och hänvisa till möte,men det kunde han inte.Jag var rätt frustrerad när jag gick därifrån.

Sen har den där frustrationen liksom inte velat släppa mej.Jag är fruktansvärt trött och less på möten med min nuvarande arbetsgivare,som helt uppenbart inte är intresserad av att vara min abretsgivare i framtiden.Möten med Af som det ovan ger inte heller så himla mycket info om vi säger så.Utöver det kontakt med Fk,försäkringsbolag osv-och samtidigt ska jag arbetsträna så mycket jag kan och vara på topp för att försöka vara så bra så de vill anställa mej där jag arbetstränar.

Snart är det dags att ta kontakt med a-kassan eftersom jag blir utförsäkrad,om jag förstått rätt börjar man med 7 dagars karens innan man kan börja stämpla=jag får inga pengar för 7 dagar trots att jag ju egentligen inte ens är arbetslös utan "bara" varit sjuksriven i 2,5 år.

Det jag försökte reda ut med Af var om jag ska göra 3 månaders arbetslivsintroduktion (arbetsträning i mitt fall) eller om jag lika gärna kan börja jobba på den % jag klarar?

Jag vet ju vart mina begränsningar går,det har ju utretts i snart ett år-men det verkar inte som att man har något att vinna på att börja jobba,tvärtom. De verkar vilja att man ska gå igenom alla processer och program. Jag trodde de ville att man skulle ut och jobba så fort som möjligt...

Jag verkar inte få något besked på om jag kan få en anställning än,men det finns hjälp att få från Af ("anställning med lönebidrag"tror jag det hette) när jag nämnde det för chefen sa han att det underlättade en hel del. Samtidigt är jag rädd att bli utnyttjad,att det går bra att ha mej som arbetstränande då jag inte kostar så mycket,men om det sen skulle bli aktuellt få nobben för att det inte finns något jobb....Jag tror inte det är så där jag är,men det är för mycket oklarheter för mej nu. Vilket inte skulle oroa mej,om det inte vore så att en tredjedel av mina a-kassedagar går åt till den där arbetslivsintroduktionen.

Det är så jäkla mycket jag oroar mej för hur det ska gå,allt ifrån om jag kommer få ersättning från a-kassan, till när jag kommer bli uppsagd.Eller om jag kommer få ett jobb.

Om jag inte får det-vad gör jag då?Vad ska jag plugga?

Och hur stor skillnad blir det ekonomiskt att bli arbetslös och stämpla,mot hur det är med sjukpenning?

Vet ni vad det bästa kommer bli när allt det här är klart?

Att få bestämma själv!Att inte vara beroende av att vara tillgänglig för så många personer på olika myndigheter eller andra ställen,att bara sköta sej själv!

Och att kunna ta ledigt :)

Japp,jag vet att jag låter sniken-men när man jobbar har man rätt till semester. Nu kommer det gå över ett år som jag går rehabgrej hos Fk,och sen arbetslivsintroduktion hos Af-man får inte ta ledit från något av det.

En resa till varmare och soligare ställ brukar göra susen såhär års,och jag saknar som fan att inte kunna boka in någonting sånt alls.Jag vet, det är ett friskhetstecken-och jag är ok så pass att jag vill jobba istället för att hålla på med det här-men i nuläget förlorar jag för mycket på det.

(sjuka värld...)

Om jag hade kunnat hade jag sprungit av mej ilska och frustration,eller boxat på sandsäck kanske.Inget av det funkar så jag får helt sonika skriva av mej här istället.

Jag kan inte skriva detaljer om vad som händer med/på mitt jobb just nu-men vi kanske kan sammanfatta det som att dom har börjat spela riktigt fult nu.

Det är tvära kast,inga besked-för att i nästa stund vara ställda krav som inte är rimliga att få ihop.

Kanske hoppas dom att jag ska tröttna och säga upp mej för att slippa allt tjafs.

Den här helgen har varit fullt upptagen med födelsedagsfirande,dop och bröllop och födelsedagsfirande igen.

Det var under andra födelsedagsfirandet jag blev förvånad,och jag kan inte riktigt sluta tänka på det här:

Fick en kommentar om att det är SÅN TUR att jag har en så förstående sambo som ta hand om mej och stöttar.

Vi pausar här,så jag bara får förtydliga-HAN ÄR BÄST.

Den bästa jag vet i hela världen,och jag vet inte hur många gånger jag tänkt (och sagt till honom)att jag är så glad att jag har honom.

Sen säger personen att "Jaaa,det är ju inte alla som orkar...Jag hade nog inte klarat det..."

Som att han är en superhjälte som "står ut" med mej?Som att hela jag(inte bara min rygg)måste tas om hand hela tiden,varje dag?(Så är det ju givetvis inte).

Jag ångrar nu att jag inte svarade något i stil med "Jaaa,jag har märkt det-eftersom du inte hälsat på mej en enda gång under tiden jag varit sjukskriven".

Men jag inser att det är såhär det är.Det är tydligen såhär en del av mina vänner ser det-att jag är någon man måste ta hand om,någon man måste lägga extra energi på för att orka umgås med.

Att jag är en börda.

Det måste finnas något bättre än det här.Det måste finnas både arbetsplatser och kompisar som man blir accepterad av för den man är-inte utfryst för att man inte kan leva som förut.

Jag är usel på att skriva nu,fast jag kanske skulle behöva.

Faktum är att det inte går så bra för mej nu.

Arbetsträningen fungerar inte som tänkt och jag behöver hitta något annat,men vet inte hur eller vad eller var.Har ringt runt en del,men inte fått någon plats att arbetsträna på.

Det känns lite segt,jag har ungefär 3 månader kvar att arbetsträna,dom senaste veckorna har jag inte haft så mycket att göra,mest suttit av tiden känns det som.

Det var inte så jag tänkte mej det här.

Har haft skitont sedan helgen,det ger sej inte trots att jag arbetstränat mindre antal timmar och försökt varva vila med promenad/simning.

Jag mår inte bra.Jag är så fruktansvärt trött och less på det här.Det känns som att jag inte känner mej själv längre,jag vet inte vem jag är eller vad jag tycker.

Det känns som att det mesta jag gör är för andra,för att försöka kunna passa in nånstans.

För att kunna bli nån.Den logiska delen av mej förstår ju att det bara är huvudet som spökar-men jag känner mej så himla värdelös.

Det är ovissheten som stör.Att inte ens kunna veta om det är någon idé att söka en utbildning,för jag vet inte om jag klarar att plugga.

Och om jag pluggar,säg 3 år,och sen inte kan jobba med det jag pluggat till då pga den jäkla ryggen?Det finns inga garantier på något,jag vet det,men jag har blivit så jäkla osäker på allt så jag vågar inte chansa på någonting.

Igår var jag på Vårdcentralen för att göra lite tester.Kom överens om att blodprov skulle tas för att kolla en allergi-men jag ändrade mej och behövde inte göra testet.

Inte för att det inte behövdes,utan för att jag fick sån panik över ännu ett blodprov.Så jag pratade mej ur det,för att jag fortfarande får panik vid tanken på att dom kan hitta något fel på mej.

Hur sjukt är inte det?

Hej igen.

Jag är tillbaka hemma efter några dagar söderut.Det är galet att klaga över hur mycket tid man har,för då kanske man inte gör rätt saker med sin tid?

Men,rastlösheten kom krypande.Kanske för att det känns som att hösten redan är här.Kanske för att jag inte orkar leva i dåtid-jag vill leva nu och framåt.

Kanske för att jag har svårt att njuta av en semester "hemma".Jag har jättesvårt att inte planera varje dag-men tränar på att ta det som det kommer.

Livet har stått på paus så himla länge nu,och en del dagar förbannar jag allt jag inte kan göra längre.

Andra dagar är ok,jag börjar i stora drag ha en skiss på vad som kommer hända och lite olika scenarier.

I nuläget ser det ut som följer:

Jag fortsätter arbetsträna tills arbetsförmågan är utredd.När den är utredd hoppas jag innerligt att jag får ett jobb(förhoppningsvis där jag arbetstränar).

Sista slantarna från nuvarande arbete ska läggas undan för att ha en buffert för studier senare.

Om jag inte får jobb är planen att börja plugga för att få ett skapligt resultat på Högskoleprovet,för att öka chanserna att komma in på en utbildning under nästa år.

Ibland känns den här planen helt ok,den är realistisk och bra.

Ibland känns den tråkig och lite feg,som att äventyret väntar om man bara vågar.

Kanske är jag fegare än jag tror.

Jag försöker förstå vem jag är nu,vad jag vill och inte vill.Men det snurrar ganska bra i huvet,och jag inser att det är inte bara ryggen som inte mådde bra.

Jag har insett att jag har ett mycket större kontrollbehov än jag nånsin trott.(Eller så har det vuxit till sej längs vägen....)

Spontaniteten är borta-men det kanske inte är så konstigt när knappt något gått att planera på över 2 år utan reservation för "om ryggen klarar det".

Jag förvånas fortfarande över att människor som jag inte träffat på jättelänge inte frågar hur det är med mej.Jag tror att det kommer en dag när jag är glad för det.

Jag förvånas fortfarande hur man kan glömmas bort,och hur man inte längre blir tillfrågad om att vara med.Jag tror att jag kommer vara glad för det också en dag.

Om jag fick önska något just nu skulle det nog vara lite mer självförtroende.Lite mer jävlar anamma.Lite tro på att det kommer lösa sej!

I helgen som var provade jag att leva som en vanlig människa,eller lite mer som innan iallafall.

Vilket i mitt fall innebar att vi var på allsång/konsert i fredags,att jag var på fest(iofs nykter)i lördags och att jag spenderade hela söndagen hejande på de som cyklade Halvvättern.

Tanken slog mej någon gång under lördagen att det kunde bli för mycket,men tyckte det kändes skapligt ändå.

Igår funkade det inte längre.Ryggen började bråka,och det enda jag ville göra var att lägga mej ner och hålla för öronen och gråta.

Jag blir tokig på det här-det kan inte vara ok och något man ska leva med att man blir så himla ljudkänslig?!Och det går fort,från att jag känner att jag är lite sliten,till att jag måste vara ensam där det inte finns några störande ljud.Ensam-som att jag inte ens orkar höra någon annan andas.

För det är så det är-jag pallar inte att höra något från någon/något annan/annat.

När jag skriver ner det här känns det konstigt,för inte fasen kan det där vara fysiskt-det måste sitta i huvet?Eller?

Idag var jag på behandling hos en ny person på Kinopraktik.Hade provat metoden förut,men inte samma utövare som nu.

Jag vet att det kommer låta flummigt,och var och en väljer själv vad man tror på,men jag söker hjälp den vägen för att få igång nerverna igen,för att få huvet och olika delar av kroppen att kommunicera med varann igen,vilket är svårt.

Hon gjorde något som kallas nervbalans,där hon står och håller emot en arm och ett ben på mej,och när hon trycker neråt,uppåt,utåt eller inåt ska jag trycka motsatt håll så mycket jag kan.

Jag var livrädd för att provocera ryggen,vilket jag gör så fort jag lyfter ett ben i princip.Och det gjorde jäkligt ont,ryggen blev ordentligt provocerad av de olika testerna.Men sen hittar hon punkter där hon gnuggar eller masserar,sen provar vi samma rörelse igen-och då kunde jag hålla emot mycket bättre.

Hon sa att jag är stark,styrkan i musklerna är det inget fel på,det är kommunikationen i kroppen som inte funkar.Det är skönt att höra,för jag har varit less ganska många gånger på att träningen inte verkar ge det resultat jag vill.

Efteråt kunde jag knappt gå,kändes som jag kört ett stenhårt träningspass och det brann i benen när jag skulle gå uppför trappen därifrån.Ryggen gjorde skitont.

Ska se hur kroppen reagerar på det här,och om det känns ok ska jag komma tillbaka om 2 v.

Eftersom det var första gången jag gick hos henne pratade vi en del både innan och efter.

Hon sa att nästa gång ska vi ta den psykiska delen,att jag ska prata om operationen för hon trodde det fanns en del att bearbeta där.

Jag insåg då att jag är rädd för att prata om det.Jag har skrivit en del om det här,men jag har långt ifrån skrivit om alla tankar som gnagt.Inför familj och vänner försöker jag "vara stark" och inte prata om det.Med min sambo har jag pratat en del,men kanske inte ens för honom har jag berättat hur rädd jag är,men framförallt hur rädd jag har varit.

Det är så mycket outrett och så många svar jag aldrig kommer få.Den känslan av maktlöshet och hopplöshet när dom la in mej direkt tre veckor efter första op är svår att beskriva.

Rädslan över att aldrig kunna stödja på benet som inte funkade efter första op,och som fortfarande inte är bra.

Slangarna som syddes fast i ryggen efter andra operationen,satan så ont!Smärtan efter andra op var så mycket värre än efter första.Dom där jäkla slangarna lossnade ju under första natten,så dom fick byta lakan eftersom det blev översvämning av blod och vad det nu var dom sköljde med.Doktorn som kom dagen efter och sydde fast dom igen-utan bedövning.Och utan att prata med mej över huvudtaget,det var viktigare att förklara för sköterskan än för mej...

Antibiotikan och de andra medicinerna,under nästan 4 månader.Som gjorde att jag tappade både hud och hår,och den där stackars magen vad den har fått ta hand om :(

Blodprov varje vecka.Varenda jävla vecka i flera månader.Jag som hatar blodprov.

Jag vet att det finns många,väldigt många,som är sjukare än så.Som aldrig blir bra,eller som har en längre väg till bra.

Kanske hade jag haft lättare att acceptera det om jag fått någon förklaring till VARFÖR jag fick infektionen...

Kanske hade jag haft lättare att hantera allt om det inte var olika besked varenda gång jag pratar med dom på sjukhuset.Den ständiga frågan från mej är,såklart,om jag kommer bli bättre,eller om jag kommer bli helt bra.Ena gången svarar dom en sak,nästa gång något helt annat.

Jag har fått en kallelse till en ny telefontid med doktorn som jag pratat med dom senaste gångerna.Jag har ingen aning om varför,och blir fundersam direkt när jag får kallelsen.Vad jag vet skulle vi höras i augusti igen,och så fort jag får någon sån här kallelse blir jag liten och livrädd att det är något skit igen.

Rent logiskt förstår jag ju att det inte är något farligt(sannolikt inte iaf)men min rädsla är inte logisk.