Jepp,det är den taktiken jag kör på :)

Igår körde jag årets första lopp-och det gick BRA!Mycket bättre än jag trodde innan,då jag haft mycket ont i veckan som varit...

Om jag säger att jag får betala priset idag så kan ni ju tänka er ungefär hur rörlig jag är idag,och kanske hur ont jag har.(Ta det x 10 för säkerhets skull...)

Men skitsamma,jag VALDE att köra. Jag VISSTE att det skulle kosta.Mycket

Och det gör det, men jag kan inte vara annat än nöjd ändå-för jag klarade det och jag gjorde något jag älskar.

Kommer med glädjande rapportering!

När jag gick multimodal rehabilitering var ju en av grejerna där medicinsk yoga.

Då fick jag så satans ont av det att jag inte kunde röra mej på resten av dagen, eller ibland även dagen efter.

Jag tyckte ändå att det var en skön "avkoppling"som fick mej att andas bättre, och att släppa tankar och grubblerier för en stund.

Jag gick de 8 veckorna på mmr och förra våren ringde jag vårdcentralen och frågade om jag kunde få gå det igen, vilket jag fick.

Sen dess har jag haft i bakhuvudet att jag skulle vilja prova mer, men det har inte blivit av.

Förrän nu.

För några veckor sen gick jag och en kompis på Yoga där vi tränar.

Kändes helt ok, var avkopplande och så-men ändå inte riktigt den där känslan jag mindes.

Idag provade jag igen-och det var så himla bra!

Jag kan absolut inte göra alla rörelser, men det kändes ändå så bra!

Även fast det ibland gjorde så ont att jag nästan grät var det en skön känsla och det kändes som att min kropp mådde väldigt bra av den stunden.

Hurra hurra hurra för att dagens instruktör har ett pass som jag kommer kunna gå på varje vecka om jag planerar ordentligt :)

Och hurra hurra hurra för att på kvällens promenad tog jag längre steg än jag brukar-det kändes som att något som brukar hålla emot i ryggen (eller hållningen?)liksom lossnat?

Det har nu gått 2 år sedan steloperationen.2 år av slit och en himla massa kämpande för att komma tillbaka.2 år sedan min bästa vän försvann.

Det är märkligt, och mäktigt, att se och inse vem eller vilka som finns med en i onda eller goda tider.

Så har det gått över en månad sedan jag skrev senast...

Det rullar på här, vi renoverar kök (med vi menar jag att jag står för mat/fika då min rygg inte klarar särskilt mycket annat inom renovering).

Jobbet rullar på, det är mycket mer att göra nu än under arbetsträningen, vilket är bra.

Men jag har fortfarande svårt att acceptera att jag "aldrig hinner klart".

Egentligen är det ju bra- annars har jag inget jobb imorgon ;)

Har varit på utbildning igår och idag, det funkar inte alls-blir för långa dagar och då har det inte ens varit 8-timmars dagar...

Ibland tänker jag att jag kanske skulle försöka, att det nog kan gå.

Men jag blir brutalt påmind om att jag inte klarar det och får spendera resten av dagen vilandes i soffa eller säng då jag varken kan stå eller sitta.

Jag har tränat rätt mycket och målinriktat för att nå ett av mina mål.

Jag ger inte upp än men det ser inte så ljust ut att klara det i nuläget då kroppen säger ifrån ordentligt i flera dagar efter för långa eller många träningspass.

Det är fruktansvärt tråkigt, men jag kan inte hänga upp mej på det- jag har kommit betydligt mycket längre än jag trodde var möjligt.

Det känns som att det mesta löser sej hörni-på ett eller annat sätt är jag ok eller till och med bra.

Förut var varenda dag jag var tvungen att ta smärtlindring ett nederlag för mej, så är det inte nu.

Jag har fått lära mej acceptera att det går upp och ner och att jag för det mesta inte kan påverka smärtan särskilt mycket.

Jag kan sakna att leva så bekymmerslöst som innan, men jag har också blivit mer tacksam för det jag har och det jag kan göra.

Hoppas ni alla har det bra!