Jag har nu fått inse att arbetsträningen blir tuffare än jag kanske tänkt mej.Ställningen blir inte den bästa när man ska blippa en streckkod på diverse olika ställen,automatiskt ställer man sej ju för att komma åt och det blir inte det bästa för ryggen.Måste komma ihåg att tänka på mej själv-det här är ju en arbetsprövning för att utreda arbetsförmågan,av gammal vana är det lätt att bita ihop och köra trots smärta men ska försöka lyssna bättre på kroppen nu så det inte blir sämre igen.Min målbild var innan jag började att jag skulle kunna komma upp i att jobba 100% igen,jag är inte lika säker på att det blir så längre.

Senare i veckan kommer förhoppningsvis en arbetsterapeut från Arbetsförmedlingen som ska se över om jag kan få mindre ont om jag har hjälpmedel på arbetsplatsen.

Jag försöker att inte få panik,för hittills har jag ju behövt vänja mej vid det mesta-det gör ont men släpper efter några dagar när kroppen inser att den inte är trasig igen.

Som cykligen till exempel-fatta att jag kan cykla(eller gå)till jobbet!Det här är första gången på över 10 år som jag inte har minst en halvtimme i resväg till jobbet och det känns så himla lyxigt!

Idag skulle jag ha simmat men det finns helt enkelt inte ork eller motivation just nu så det blir promend + styrketräning istället.

Pratade med sjukhuset förut,blodroverna visade inga konstiga värden(vad ovanligt....not).Det var ett som var lite förhöjt men inget anmärkningsvärt.Sååå,inga svar på den jävliga tröttheten eller mjölksyran där...Frågade oxå om annan smärtlindring men det får vi ta om 2 v när jag har telefontid för att få svar på röntgen och blodproverna.

That´s all for today folks!

Hej!

Den här v var det äntligen dags att börja med arbetsträningen.

Kan väl säga att det var en mjukstart eftersom flera saker inte var lösta för att jag skulle kunna börja direkt-men det var nog kanske tur det för allt är nytt och ovant ändå! :)

Har gått runt till massa olika byggnader och vart inne på flera olika ställen där jag sen ska jobba,det är hur stort som helst med över 3000 anställda och lilla jag ska alltså till varenda arbetsplats och inventera!

Nervöst är det innan man känner folk och vet lite hur jargongen är eller vad man ska säga.

Konstigt hur svårt det kan verka att komma in i en gemenskap såhär,det har ju gått på alla jobb hittills så det borde ju funka nu med men ändå blir jag nervös för vad man pratar om och inte,hur man skämtar eller inte osv.

Redan första dagen var jag tvungen att fråga min handledare om man inte hälsade på alla man mötte(så är det på järnvägen-man hälsar på ALLA).Så är det inte här.Man hälsar bara på dom man jobar/jobbat med eller känner på nåt annat sätt.Så där går vi i korridorer och möter människa efter människa som vi inte hälsar på.Känns jätteskumt.

Det är så himla skönt att äntligen vara på g,att äntligen gå hemifrån för att göra nåt istället för att träffa nån.Det där lät kanske inte så snällt,men ni förstår nog vad jag menar?

2 timmar/dag har jag börjat med och det har funkat bra.Inte jättemycket smärta,men musklerna i ryggen blir trötta och då känns det som det är svullet inne i ryggen.

Nästa v är det dags för skiktröntgen av ryggen(igen).Idag när jag var på Vårdcentralen frågade jag om dom kunde se om provtagningen var beställd oxå,och hon svarar "Jaaa,det är beställt till 18 mars"-eh va?!Jag hade inte hört nåt alls om det...Trodde jag skulle få hem kallelse men tydligen inte.Jag smet in direkt efter Medicinsk Yoga och lämnade blodprov,7 rör hej och hå!

Efter yogan är jag ganska trött och frusen,och får lättare ont i ryggen så idag gick det inte lika bra på jobbet.Nu blir det vila på soffan ett tag och hoppas att kroppen återhämtar sej bättre än förra v när det kändes som jag hade influensa i två dar och bara grät :P

Önskar trevlig helg!

Fy faen vad nervös jag var inför det där besöket på Us häromdan!

Jag har varit helt slut efteråt av all anspänning-det är skumt att jag stressar upp mej så mycket över det?!Hittills har det ju gått smärtfritt.HAHA

Nu,med lite perspektiv på saken tänker jag att det var nog bra att höra att det kan ta längre tid att bli bättre.Det var inte vad jag önskat,men det finns fortfarande hopp.

Igår pratade jag massa med min sjukgymnast,vilken klippa!Lyssnar tålmodigt på alla mina funderingar-jag är helt fascinerad att han inte tröttnar på allt ältande och alla grubblerier.

Jag har sett det här som lite av att träna inför ett lopp-att man lägger upp träningen mot ett specifikt mål och jobbar mot det.När man kört loppet och kommit i mål är det klart.

Min sjukgymnast fick mej igår att inse att det kanske inte blir så.För mitt mål var att bli lika bra,eller bättre,än innan.Men det är ju inte säkert att jag kommer dit.

När jag skriver det inser jag att det här har jag pratat/skrivit eller tänkt förut,men har glömt bort det längs vägen.

Jag menar inte att vara negativ och inte tro att det kan bli bra,men för min egen del behöver jag vänja mej vid att det kanske inte blir bättre.Eller det kanske inte blir bra.

Oavsett så kanske det inte riktigt blir som jag tänkt mej.

Så nu är frågan-ska man sätta upp delmål?Pricka av dom ett efter ett och se hur långt man kommer?Hur tänker ni andra?

Jag skrev en lista på saker jag vill klara att göra under 2015(tror det var vid nyår).

Jag var försiktig med den,det blev inte jättemånga fysiska utmaningar,kanske mer saker som jag vill göra för att JAG mår bra av det.Tex klara spinningpass,sätta frön,gå på basket osv.

Just dom tre sakerna har jag redan gjort/ska göra inom en snar framtid.För ett år sen var det helt otänkbart.

Det är så himla lätt att glömma att man faktiskt tagit sej en bit uppåt ändå.

Kram på er och hoppas ni får en trevlig helg.

Idag hände något härligt.

Jag bestämde mej för en promenad innan jag ska in till stan och luncha med en kompis.

Jag brukar alltid ha med mobilen och mäta med tex Runkeeper hur långt jag går,vilken hastighet jag har osv.

Idag bestämde jag mej för att lämna den hemma,och leva mer i nuet.Njuta av sol och fågelkvitter.(Tar ju upp och kollar mobilen så fort den piper till).

Längs vägen gick jag om en tant,vi hälsade på varann och bytte några ord sen gick jag vidare.När jag skulle vända hemåt skrattade hon och sa "kom igen,du kan 10 meter till-häng med!".

Så jag följde med,och för första gången på flera år hade jag nån annan än min sambo att prata med på promenaden :) (Jag flyttade hit för två år sen och känner knappt nån här,än mindre nån som går promenad dagtid).

Det var så himla trevligt med sällskap och hon var så härlig!Solen lyste,isen på sjön hade smält och vi såg blåsippor.Det här låter kanske inte så mycket för världen,men där och då för mej var det det.

Innan jag gick ut hade jag precis läst sms från en kompis som skriver om att jag måste tänka positivt,att jag inte ska fastna i negativa tankemönster,att jag ska hitta på roliga saker osv.Och jag ska nog erkänna att jag var lite sur på den här kompisen som skriver så,för jag har verkligen ingen energi.Och jag blev till och med lite provocerad av att jag ska "hitta på roliga saker"-jamen när man inte KAN gör så himla mycket då?!

Den surheten har släppt nu kan jag ju säga :) Det här gjorde min dag.

Besöket på sjukan igår gick sådär.Ny skiktröntgen (stavning?)beställd IGEN för att kolla att allt sitter som det ska och att benet läkt ihop(vilket ben?).

Nya provtagningar beställda oxå,för den trötthet jag upplever ska jag definitivt inte ha.

Läkaren konstaterade vid direkt fråga att jag "kanske inte är så bra som du borde vara vid det här laget".Det finns fortfarande hopp om att bli bättre,men han berättade också att den op jag gjorde inte alla gånger hjälper.(70% blir bättre sa han,läkaren som skrev in mej sa 80%).

Jag kan ju rabbla allt fram å tillbaka med statistik,men det är ju som det är med mej ändå.Ingen idé att analysera mer-gjort är gjort och nu får jag göra det bästa av det.

Han tror att det mesta är muskelsmärta,och eftersom dom gick in 2 gånger tar det längre tid innan musklerna återhämtar sej och läker ihop.

Jag fick lite direktiv om träningen-2 konditionspass/v och minst 2 styrketräningspass/v.

Ryggen klarar ännu inte all belastning så jag ska träna det runt som inte gör ont,och bygga upp så bra det går med tex bålträning.Däremot sa han att jag skulle låta bli saker som gör ont,min sjukgymnast har varit lite kluven i den frågan och vi har diskuterat om det bara är nån tröskel jag behöver komma över.Så är det alltså inte.Det kan ta 1-2 år till för mej att bli bättre.

Japp.Den där sista meningen får jag läsa hundra gånger till tror jag.

Men idag ska jag ha en bra dag.Solen fortsätter skina och vi ska prova en nyöppnad restaurang.

Hej bloggen...

Är fortsatt dålig på att uppdatera,men sanningen är att det stått still här.Det mesta har stått still.

Idag fick jag äntligen besked om att jag kanske kan börja arbetsträna den här veckan.Det har gått så lång tid att Arbetsförmedlingen har sagt att jag ska börja leta efter en annan arbetsplats att träna på för det går så lång tid utan besked.

Träning/rehab går fortfarande segt som sirap.Kan få mjölksyra bara av att resa mej från soffan,eller gå upp till övervåningen.Så orken när jag tränar är inte den bästa.Idag när jag simmade funderade jag väldigt många gånger på att ge upp och åka hem efter 4 längder(?!?!?!).Bet ihop och körde mer,men är så fruktansvärt trött på att ha noll energi.

Jag blir mer och mer känslig för ljus oxå,men framförallt för ljud.Det är märkligt att tickandet från klockan i köket kan vara så jobbigt att höra så jag börjar gråta.Japp,det låter inte ok,och det är det inte heller.

Idag blir det ännu ett besök på sjukan.Dom verkar hålla med om att jag inte riktigt mår som jag ska.

Jag hoppas att jag kommer få svar på vad denna enorma trötthet beror på,om smärtan kommer kunna minska eller om det här nu är ett konstant tillstånd,vad infektionen beror på och om benet kommer bli bättre.