...som skulle förlängas.Som vi diskuterade i slutet av juli och dom då sa att dom skulle skriva.Det där läkarintyget som jag ringde och påminde om en extra gång i måndags...Det där läkarintyget som jag ringde igår igen för att påminna om...Det är inte skrivet.

Tydligen räcker det inte att påminna om det 3 ggr under två veckor innan det går ut.

Jag är skapligt förbannad kan man väl säga.Och undrar lite vad Fk ska hitta på nu?Jag är så fruktansvärt trött på att inte bara kunna fokusera på att bli bra-det är så många andra saker som kräver uppmärksamhet.Jag är så evigt tacksam att jag inte har en psykisk sjukdom(-även om det här oxå såklart påverkar den psykiska hälsan).

Rehaben går inget vidare.Jag har verkligen inga muskler kvar känns det som!Har promenerat och simmat under v så jag har inte latat mej,men blev rädd för rehaben eftersom jag fick ont av det.Känns det inte bättre om några dagar får jag väl ringa sjukgymnasten och fråga om jag verkligen ska köra med vikter.

Igår var det dags för kärftskiva-vi bokade in den när tjejjerna var å hälsade på mej på sjukhuset så jag har sett fram emot den ett tag nu :)

Det är ta mej fan underbart att hänga med dom där tjejjerna!Alltid massa prat och skratt.Det är inga konstigheter för dom att jag lägger mej på soffan direkt efter maten och sen ligger där resten av kvällen-dom tar med sej sitt vin och sätter sej hos mej.

Det är inte heller några konstigheter att jag inte dricker någon alkohol.Med dom känner jag att jag fortfarande är mej själv,att den gamla jag finns kvar nånstans därinne även om det sitter djupt ibland.

Med dom känner jag inte nån pinsam tystnad,eller förväntningar på mej att jag måste prata massa och underhålla.Det är så jäkla skönt!

Njae,det går inte så himla bra nu...

Jag var hos sjukgymnasten i måndags och fick nu fortsätta med samma övningar,men med mera vikt=ont igen.Känns som en svullnad i ryggen direkt.Jag har ont dagligen nu och det stör mej för jag tänkte att det skulle bli mindre smärta med tiden.

Jag har inte energin längre,jag orkar snart inte kämpa.Imorgon är sista dagen att överklaga Fk´s beslut,men jag får inte tag i min läkare.I måndags ringde jag därför sjukhuset för att få tag i nån annan som kunde hjälpa mej med överklagandet-men det är fortfarande ingen som har hört av sej.Brevet måste ju skickas idag!

Det här suger så himla mycket energi-jag önskar dom kunde ha min kropp för en dag och se hur det är att tappa balansen hundra ggr,att få ont för man gjorde en rörelse fel,att inte nå ner till sina fötter när man ska klä på sej,att käka antibiotikan som har såna biverkningar att jag blöder varje dag eftersom det kliar så mycket,eller tappar huden.Provtganingen varje vecka trots att man är livrädd för nålen.Men framförallt kan dom få prova på den här tröttheten som blir av att ha sövts ner två ggr på 3 veckor(kommer orken nånsin komma tillbaka?),pirrningarna i benen-och det ständiga grubblandet på hur det ska gå.Inte bara med jobb,utan den frågan man är sjukt trött på att ställa sej själv:

Kommer jag nånsin bli bra?

Har vart lite tungt här den senaste tiden.

Jag började fundera på det där med att jag har sökt nytt jobb,och började därför fundera på saker som "vem skulle anställa någon som har varit sjukskriven över ett år när det finns arbetslösa som är friska och kan börja jobba direkt?","Vad ska jag säga om jag kommer på interjuv och dom frågar när jag kan börja jobba?"eller "vad har jag att komma med på arbetsmarknaden idag?"Jag har iofs jobbat hela tiden sedan innan jag tog studenten,men ändå.

Sen blir jag,milt uttryckt,ganska ledsen när jag får höra att två personer på jobbet fått tjänst inne på kontoret,trots att jag ett antal ggr påpekat att dom ska höra av sej om det dyker upp något där eftersom jag inte kommer kunna köra tågen mer,och jag kommer inte heller kunna jobba ombord på tågen.

Skakningar och tunga lyft är inte längre en fungerande arbetsmiljö för mej.

Såklart är jag också orolig för hur det kommer bli framöver,jag är inställd på att jag inte kommer få någon annan tjänst på mitt jobb(även om jag fortfarande hoppas).Har ingen aning om hur det funkar med a-kassa eller nånting nu för tiden,men enligt löpsedlarna så verkar det ju sådär.

Sååå,min lösning har varit att om jag inte hittar ett jobb under hösten får jag väl börja plugga till våren.

Skitbra ju!Det är bara det att jag kommer inte på NÅNTING som jag vill plugga?!

Några tips på hur man knäcker den nöten???

Jag vill inte ha ett alltigenom gnälligt inlägg så vi avslutar med lite bättre saker.Jag har hämtat ut den sista antibiotikan,bara en månad kvar med det nu förhoppningsvis!

Sjukgympaövningarna som jag fick på Us senast funkar över förväntan,det känns redan skillnad att jag inte blir lika trött i ryggen när jag sitter osv.Underbart

Sen kan man ju inte klaga när man hittills den här v har träffat syrran med gulliga barn och badat med dom,dagen efter det sniffat söt liten bebis och idag hängt med en kompis och hennes unge som har charmat till sej mer och mer för varje gång man ses :)

Imorgon ska vi på bröllop.

Då är det ett år sen(tror jag?!) en sprudlande glad och fantastiskt söt tjej berättade att dom skulle gifta sej den här sommaren,den här helgen.

Jag har längtat mycket till den här dagen,det ska bli så himla kul att få vara med på deras stora dag :) Jag har inte varit på bröllop på 10 år och jag är så himla nyfiken på hur dagen blir ;)

Jag tror det blir heeeeeelt fantastiskt.Såhär mycket har jag inte sett fram emot något på länge,jag är så himla glad för deras skull <3

Jag har funderat en del på hur jag ska lägga upp dagen för att kunna vara med så länge som möjligt-såhär ser planeringen ut:

-promenad

-vila

-frukost

-vila

-dusch

-vila

-göra sej iordning

-vila

-bilåkande 

-vila hos kompis

-bröllop

-vila hos kompis under tiden brudparet fotas

SEN DÅ?!?!Hur gör jag sen???Jag har ingen aning om vad det är för stolar,jag har ingen aning om hur stor möjlighet man har att resa sej upp,eller till och med gå en sväng för få igång ryggen?

Jag skulle så gärna vilja kunna vara med några timmar under middagen iallafall,och det gör lite ont i mitt hjärta att jag inte är på plats med tjejerna redan nu.Men jag vågar inte chansa på att sova i en säng som gör ryggen värre,eller att sitta å tjöta hela kvällen idag och inte kunna vara med imorrn.

Jag önskar att jag oxå kunde ta en skål imorrn,och om inte-att jag kunde köra bil så sambon kunde skåla.Men vi har pratat om det och bestämt att han ska köra hem oxå eftersom vi inte vet dels min dagsform på ryggen,men oxå den där tröttheten som kommer som ett slag i ansiktet-finns inte en chans att köra bil då.

Ska inte grubbla på det här mer nu ikväll,det löser sej säkert.

Huvudsaken är att jag kan vara med en stund iallafall.

Åååååååååh vad roligt det ska bli att vara med :)

Det här är en sån grej jag inte skulle missa för något-kosta hur jävla mycket smärta det vill.

Jag SKA vara med!

Jahopp,då har det alltså gått två månader sen jag gjorde op!Känns lite konstigt,som att det var mer nyligen-men det kan ju ha att göra med att jag fick göra en op till akut pga infektion...

Iallafall,om jag skriver att det går bra så brukar det komma ett bakslag,men jag vill ändå skriva lite glada nyheter här :)

Vi har varit på badhuset-OCH JAG KUNDE SIMMA!

Iofs får jag bara simma ryggsim,och jag vågade inte chansa på några superdupersträckor,men det blev iallafall 500 m med en paus mitt i.Jag är så himla glad över det här!Träning har jag saknat enormt mycket,och det kändes verkligen som en del av mej fattats när jag inte har kunnat göra det.

Jag testade även att köra bil,typ 3km bara men ändå.Det gick bra,jag var lite nervös innan eftersom jag inte kört på flera mån men det var lugnt.Hade inget ont alls då.

Så,om man ska försöka sej på en liten sammafattning så kan jag göra ganska mycket nu-jag kan stå,jag kan sitta,jag kan gå.Inga längre stunder iofs,det sämsta/jobbigaste är att sitta och ofta blir det vääääldigt ont efteråt.Jag längtar tills jag kan laga mat och baka mer,det är för mycket stående i nulägetJag kan klä på mej allting (inkl skor)själv,även om jag får sitta för att klä på mej på underkroppen + knyta skor.Jag har gått uppåt 40-50 min,men då har det gjort ont efteråt.Jag kan duscha själv men behöver hjälp med att torka fötterna.Jag har klarat mej helt utan toasitsen jag lånat av Vårdcentralen,förhöjningen til sängen är jag dock väldigt tacksam för!Och glidlakan,jag vet inte hur jag skulle klara mej utan det.(Joooo-jag skulle ha skitont).

Igår började jag äntligen med väldigt lite rehab,det är bara tre övningar-men man måste ju börja nånstans.Jag har trappat ner och slutat med all smärtlindring utom Alvedon.Får jag apont vilar jag hellre än tar tabletter,och det har hittills funkat för mej.(Jag vet att andra har mycket mer ont).

Ibland känns det som att jag är mer slut i huvet än i kroppen,jag får svårt att orka när det är mycket folk omkring,så att tex gå i affärer är ingen höjdare.Det är fortfarande så att orken tar slut på nån minut bara-och sen är den verkligen slut och jag kan inte koncentrera mej på något.Det är oxå något konstigt med tempen i min kropp,lite när som helst börjar jag svettas som en tok,utan att jag ansträngt mej eller att det är särskilt varmt.

Det här är vad jag kommit på nu men har säkert glömt massor så det kanske fylls på... :)

Vad tiden går snabbt nu,och ändå känns det som man står still på en å samma gång?!

Igår hade jag dubbelbesök,en kompis på lunch och sen kom brorsan med familj hit-en väldigt trevlig dag!

Kompisen har jag inte träffat sen mars eller april konstaterade vi lite generade,men nu kom jag på att jag träffade ju henne ihop med dom andra dagen innan steloperationen.Det var oxå kul att träffa brorsan med familj,deras barn är så söta! :)

Och det bästa-att jag orkade!Jag var till och med så ok efteråt så vi tog en kvällspromenad vid 22 tiden när det blivit lite svalt.

Jag känner mej fortsatt väldigt pigg,så idag har jag pratat med sjukgymnasten här i byn som jag hade innan operationen,det är han som ska hjälpa mej med rehab sen när jag är klar med sjukgymnasten på Us.("Klar med"?Vi ska träffas en gång till,totalt 2 ggr...)

Jag förklarade läget,att jag fått olika direktiv om hur mycket jag ska göra eller inte göra.Han var på ortopedens linje-att jag ska göra så mycket som jag kan så länge det inte gör ont.Såååå-jag fick typ 3 övningar jag ska försöka göra för att bla stärka upp bålen,jag kan prova på att promenera mer,och jag får till och med simma!Jag väntar ju dock på tillstånd att ens bada men det beskedet får jag nog på torsdag.Jag håller tummarna!Nu är det så varmt att jag längtar som en tok efter ett bad!

Sjukgymnasten hade inte tid att träffa mej innan sin semester så vi kommer inte ses förrän mitten av augusti-då har det gått 3 månader sen steloperationen.Jag hoppas verkligen att det inte påverkar återhämtningen att det tar sån tid innan jag kommer igång med rehab?!Men det är väldigt svårt att få tag i vårdpersonalen man vill träffa/fråga/prata med i semestertider!

Jag har försökt ringa Us för att fråga vad man ska räkna på när man beräknar tid efter saker man kan/borde/ska testa att göra.Tex "6v efter steloperation kan du/ska du...."

Jag vet inte om det räknas på första eller andra operationen?!Det är ju bara första op som var stelop,den andra var ju bara för att få bort infektion men dom var ju inne djupt...Men iofs så skruva eller borra dom inget?Gah,jag blir tokig på det här....

Nu över till positiva delen!

Det går framåt med promenader!Helt fantastiskt bra faktiskt.Har inte ont efteråt,mår bara illa ibland.Gissar att det är kroppens sätt att säga ifrån nu.Och äntligen har jag kommit på en positiv del av att äta antibiotikan-det är inga djur som vill äta upp mej längre!I vanliga fall får jag myggbett som en enkrona,blinningbett som en femkrona osv.Nu-ingenting!Två myggbett totalt,och dom kliade bara under en kväll istället för flera dygn!Att jag har konstant blodsmak/järnsmak i munnen är kanske inte lika positivt-men va fasen,man kan ju inte få allt här i livet ;)

Jag har förresten lekt lite huslig den senaste tiden,gjort flädersaft och häromdan var vi ute och letade kantareller :) Att plocka pallar jag dock inte i nuläget :/ 

En sak jag funderat på är-hur gör ni andra om ni solar?Solar ni ryggen alls eller låter ni bli?Vad täcker ni operationssåret med?Jag satte på ett förband igår för att kunna ligga på mage ett tag,men det lossnade för att jag var så svettig.

Har fått några tejp/stripes som är typ 1 cm breda från Vårdcentralen som jag skulle täcka såret med,men det känns lite lite?Jag är lite rädd att solen bränner igenom.Dessutom täcker ju inte det såren efter slangarna...

Japp,jag är fullständigt medveten om att det här är ett I-landsproblem men om ni har några tips tar jag tacksamt emot :)                

Bilden ovan är tagen vid stugan som jag haft hand om de senaste åren.Så många underbara minnen därifrån som jag tagit med mej.Jag har inte kunnat med att åka ut och se hur det ser ut nu,när allt är rivet och borta.Som om det inte har hänt om jag inte sett det med egna ögon.

Alla kräftskivor,midsommarafton,nyårsfirande,luciatåg(p

å en kräftskiva iofs:)),min ett-år-innan-30-årsfest.Alla bastukvällar,båtturer för att fiska,spontana grillkvällar,eldtunnan som man kunde sitta å titta på i timmar medan glöden falnar och ölen tar slut.Allt släpande nedför och uppför backen när man skulle ut.Vattenkrig.Huggormen som inte gav sej,eller den feta snoken.Vedhuggning.Trädgårdslandet som fick sej en omgång.Rabatten som alltid blommade helt fantastiskt fast det enda jag nånsin gjorde var att dra bort gamla döda växter.Gräsklippningen som tog en timme och alltid avslutades med bad för det var tungt att klippa i lutningen.Inoljning av utemöblerna som ingen gjort på evigheter.Jordkällaren som inte längre gick att öppna dörren till.Det döda plommonträdet.Eldstaden uppe på kullen som hade fantastisk utsikt över sjön.Pappa som räknade vagnar på godstågen som körde förbi.Smultronen på baksidan,mot tågspåret.Märri som hittade kantareller.Systersonen på filt som vägrade nudda gräsmattan med någon kroppsdel.

När jag börjar tänka på det var det alltid sol och bad och glatt därute.Men var jag alltid glad?Nää,jag svor när vi släpade ner packningen och luften stod stilla och 10 myggor attackerade samtidigt.När vi var tvungna att släpa hem packningen i spöregn kändes uppförsbacken oändlig.Jag var rädd för ormarna,framförallt när dom var i vattnet.Det blev ännu mer att släpa med när pumpen till dricksvattnet slutade funka,och den inte skulle lagas pga rivningen.Och med alkohol kommer onekligen en del tjafs som man nog hade sluppit annars,även om det var trevligt för det mesta var jag inte överlycklig åt att hela dagen efter gick åt till någons bakfylla.När grästrimmern slutade funka var det ett himla projekt att röja stigen så man kunde gå och se var man gick.Tömma dasset var inte det roligaste jag gjort heller.Det där nyåret som skulle firas därute fick ställas in-efter 14 timmars eldande hade vi fortfarande iskallt med frost på insidan av fönstrena.

Blinningarna som attackerade när man klippte gräset,eller getingbona i förråden-inget bra ställe att få en allergisk reaktion när man måste gå 1 km genom skogen för att komma till bilen.

Huvet vet,även om hjärtat inte vill förstå,att det är borta och aldrig kommer tillbaka.Jag kommer aldrig nånsin glömma tiden där-och jag väljer att hellre minnas dom bra sakerna.Dom mindre bra har tagit ett bra tag att fundera ut nu.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget,kanske är det bara svammel.

Men den senaste tiden har det varit väldigt lätt att tänka att det var bättre förr,att allt var så himla bra,att solen alltid sken,att jag alltid var gladare än jag är nu.Visst,livet var enklare förut-men kommer inte den insikten med tiden oavsett om man blir sjuk eller inte?Och om det inte hade blivit såhär-hade jag då fortsatt ställa upp för människor jag egentligen inte ville finnas där för?Som inte gav något tillbaka,som man bara existerade för när DOM behövde en?Följa med på fester som jag egentligen inte var så sugen på?

Jag är glad att jag inte festar så mycket längre(i nuläget inte alls)för min del kostar det mer än det smakar dom flesta ggr.Jag är glad att jag har slutat röka.Jag är glad att jag tänker mer på vad jag äter,även om jag har långt kvar till att göra dom bästa valen för att min kropp ska orka så bra som den kan.Jag är glad att jag uppskattar motion och träning som jag inte uppskattat det på flera år-även om jag inte kan träna nu så har jag det som mål att komma dit.

Idag är en bra dag.Idag är en dag när jag tror på framtiden-när jag tror att det kommer komma något väldigt bra ur det här.En dag när jag tror att jag fixar det-jag kommer ta mej tillbaka och jag kommer kunna jobba igen,även om det inte blir med det jag jobbar med nu.En dag när det känns spännande att snart lägga sej och med hjälp av plattan leta upp vad det finns för utbildningar,eller om det till och med finns något jobb jag kan vara intresserad av.En dag när det finns gott hopp om att jag om några månader kommer kunna börja träna på gymmet.Tänk att köra ett spinningpass ;)

En dag när den där Karibienkryssen kanske faktiskt kommer bli av det här årtiondet....

Sådärja,dagens provtagning på Vc klar-jag har en ny idol!Hon som tar proverna för andra ggn i rad lyckas ta utan att jag knappt märker det,så idag berömde jag henne som fan och sa att jag ville ha med henne till Us när jag var där så hon kunde lära dom där hur man tar på mej :)

Efter det ett besök på Apoteket-där dom numera känner igen mej ganska väl.Jaaaa,jag bor i en liten håla,men förutom det äter jag tydligen en väldigt ovanlig antibiotika eftersom den fick beställas hit,och när hon gjorde det sa hon att hon bara haft en kund tidigare som ätit den sorten.Jag låter bli att fråga varför hon kommer ihåg den,och hoppas att det inte beror på biverkningarna eller nåt annat mindre kul.

Tyvärr har jag en del biverkningar numer så idag fick jag ringa Infektionsavdelningen-jag har slutat läsa om biverkningarna då jag verkar få varenda biverkning som finns om jag vet om dom...

Så,min taktik nu är att berätta vad jag upplever så får vårdpersonalen säga om det kan bero på medicinen-vilket det nästan alltid gör.Så nu misstänker dom en svampinfektion-jippi.

Jag har mer än 2 mån kvar med den här antibiotikan och tänkte att man byter ut den om man får sådana biverkningar-men icke.Dom väljer (antagligen)att ge mej ännu en medicin-för att motverka svampen.

Tyckte först det lät väldigt skumt,men hon förklarade att den antibiotikan jag har är väldigt specifik mot dom bakterier dom har hittat i min kropp så den byter man inte gärna ut.

Antibiotikan kan påverka blodbilden(?)men det har den inte gjort i mitt fall(inte sen förra v iaf),och det är bra så hon trodde att jag kommer fortsätta med den här resten av kuren.

Jag skulle kunna skriva hur länge som helst om misstänkta biverkningar och vad dom gör med mej-men det vanligaste är trötthet,yr i huvet,svårt att koncentrera mej,svårt att sova,hungrig som fan,törstig/torr i munnen,feberkänsla/temperaturförändringar,uttorkade slemhinnor.Sen sätter det sej en hel del på humöret-det känns som att jag går omkring konstant lite omtöcknad,och väldigt gråtmild.Det behövs inte mycket alls för att jag ska tjuta nu för tiden....

Nog om det,nu ska jag försöka koncentrera mej på boken jag började på igår,så himla bra!

"Niceville"heter den,av Kathryn Stockett.Fick den av en kompis när jag låg inne men hade inte ro att läsa då,men nu så :)