Skrik.Gråt.Slita sitt hår.Börja röka igen.Ut å rensa skallen några timmar.Supa ner sej.Tröstäta

Jag vet inte hur många gånger jag ska reagera som jag gör på det här-det är ju inte direkt nån nyhet för mej (eller nån annan)att jag inte kommer tillbaka till mitt jobb.

Ändå innebär varje besök på jobbet några återkommande punkter:

*Jag vill köra.Jag vill axa upp till 160 km/h med kilometerlång utsikt.Jag vill ha "mitt kontor" så jag ser naturens skiftningar,jag vill ha friheten att jobba utan att någon lägger sej i så länge man sköter sej.

*Jag påminns om att jag har underbara kollegor(och blir lessen för att jag inte kommer tillhöra den gemenskapen igen).

*Minst två kollegor konstaterar att jag verkar "ganska ok ändå,eller mycket gladare än jag trodde".

Eh?Vad skulle jag göra?Gråta och skrika där?

*Jag påminns om att jag inte kommer få någon annan tjänst på mitt nuvarande företag.

*Dom frågar för hundrade gången om jag inte kommer köra igen,jag svarar "nej,det kommer jag inte"för hundrade gången.

*Jag får en himla massa ångest och panik över vad jag ska göra istället,går hem och googlar både jobb och utbildningar och får ännu mer panik för att jag inte kommer på nåt jag vill göra.

*Jag sätter på deppig musik och tycker synd om mej själv och gråter.

Det känns som jag är på väg mot ett stup.För varje möte med jobbet,eller för varje gång läkarintyget går ut kommer jag ett steg närmare det där stupet.Det där tillfället när jag kommer knuffas ut i ovissheten ("falla fritt" eller "prova mina vingar"hade jag kallat det om jag hade orkat tänka positivt).Orden fastnar i halsen,tårarna bränner bakom ögonen.

Jag vill faktiskt inte alls vara mej just nu.

Spar plats åt nåt annat,

och låt det vara tomt

för när man ser att det blöder

det är först då det gör ont.

 

SaraEmma

25 oktober 2014 23:20

Men va jobbigt :( Usch jag förstår precis hur du känner dig... Jag har inte kommit lika långt, det är inte definitivt för mig att jag inte kommer klara mitt jobb, men det känns ju som det lutar starkt mot det... Jag var med mina kollegor, världens bästa, på en aw hemma hos en av dom, och det var sååå mysigt. Men jag var mest ledsen sen för jag känner ju att jag kanske inte kommer tillhöra dom igen :(
Och vad ska man göra istället?! När man har utbildat sig till det man ville jobba med?
Så himla tufft är det! Många kramar!

http://ryggresan.bloggplatsen.se

 

L

27 oktober 2014 07:27

Jaaa,fy fan för det här :( jag tjuter varenda gång jag varit på jobbet.så länge jag är hemma är det ok,men när jag kommer dit påminns jag så mycket om att jag inte kommer tillbaka...jag hoppas du blir så bra att du slipper tvingas byta Sara!
Ja,vad ska man göra istället?!det är den ständiga frågan-jag trodde jag hittat nåt som passa för ett tag sen men insåg sen att det inte blir bra.kramar

http://www.inmyplace.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hörni, det verkar som att det är dags. Dags att få ett slags avslut.   Det har gått 2,5 år sedan senaste operationen av ryggen.Och visst, det har blivit mycket bättre än det var då, och bättre än det var innan steloperationen. Men det verkar ...

Som ni märker hänger jag inte här så ofta...   Om man ska gå direkt på en ryggrapport så är den skaplig, i torsdags var första (och hittills enda) smärtfria dagen på nästan 3 månader. Jag tror inte att jag har så mycket mindre ont nu, men jag h...

Hej! Vad fort sommar och semester gick, men relativt snart har vi semester igen så jag ska inte klaga :)   Har lite saker jag vill ta upp i dagens inlägg,så nu kör vi.   -Semestern var utmärkt, hann och orkade med ungefär vad jag hade hoppa...

  Dags för en liten rapportering om hur det går för mej nu :) Jag kom in på utbildningen jag sökte till hösten!Såå himla nöjd. Nu vet jag att jag kommer in på utbildningar jag är intresserad av-jag skrev högskoleprovet i höstas för att öka chan...

Nu har det gått 2 veckor sedan jag cyklade. Det har varit två veckor med smärta varje dag.Inte sån där smärta som gör att man måste ligga ner, mer molande i bakgrunden för att hugga till ibland. Men den har funnits där hela tiden.   Min sjukskr...