Kanske har jag kommit på vad som blir fel för mej.Inför läkarbesök/återbesök är jag ganska nervös och vilar mer än jag brukar (inför resan till sjukhuset+att jag då vet att jag ska sitta mer än vanligt).

Efter läkarbesöken är jag så glad/lättad att det gått bra och att det inte gjort så ont(glömmer då att jag vilat extra=därför jag inte har ont)så då lägger jag in en extra växel.

För det gick ju bra på läkarbesöket och då kan jag plötsligt göra allt,eller???

Jag glömmer väldigt snabbt att han faktiskt sa att rehaben och återhämtningen kommer ta extra tid för mej eftersom jag opererades 2 ggr.Hur fan kan jag glömma så snabbt?!

Och kanske,kanske,kanske tänker jag lite grann just nu att jag borde ju lära mej nån gång...

Igår skulle jag testa att gå 2 promenader.Den första(innan frukost)var på ca 4,5 km.Det är inga konstigheter.Sen åkte jag in till stan och luncha med syrran,då började smärtan komma krypande.

Där och då tänkte jag mej inte alls för-jag körde på taktiken att "mer motion tar bort smärtan"-

så jag åkte till Vrinneviskogen iallafall och började gå.Efter 2 km hade jag så ont att jag insåg att det inte kommer funka,jag kommer inte ta mej runt på den slingan jag hade börjat gå.

Efter en stund hittar jag en kortare slinga och går in på den istället,vi kan ju säga att det var skitsamma för det blev en alldeles för lång promenad iallafall.

Att sen ta sej in i bilen var ett jäkla projekt,tårarna brände bakom ögonlocken-dels för smärtan men oxå för att min kropp inte pallar det jag vill.I den där älskade skogen gick jag flera mil i veckan förut och nu funkade inte ens en kortare variant.

Eftermiddagen och kvällen spenderades liggande på soffan,stilla-då varenda rörelse högg i ryggen.När jag skulle gå ut till köket fick jag knappt fötterna över tröskeln.Smärtlindringen hjälpte inte särskilt mycket och under natten har jag väl vaknat varenda gång jag rört mej.

Idag blir det inte mycket gjort,men det får vara okej.Jag måste ju prova ibland för att se hur långt jag kommit(en del har åsikter på att jag tar i för mycket-men hur ska jag veta vad jag klarar om jag inte provar?).

Och,om vi ska se det positivt-så går det ju himla mycket bättre nu.Jag har inte så här ont VARJE DAG,eller VARJE NATT.Kanske är det så att jag får leva med den här smärtan resten av livet,och då är det väl bara att vänja sej och gilla läget...(Tänk vad tankesättet ändrats ändå-förut fick jag PANIK vid såna här smärtsamma tillfällen.Nu försöker jag ta det lugnt och tänker/hoppas att det går över,om inte idag så dagen efter...)Jag är medveten om att läget skulle kännas helt annorlunda om jag inte var sjukskriven,nu kan jag ju ta dagen som den kommer och bara vila.

Det är inte menat som skryt eller nåt-jag vet att det finns dom som har det betydligt mycket jobbigare med smärtan än vad jag har,och det är ett helt annat läge.

Bloggen handlar dock om mej så det får vara ok att jag skriver om...just det-mej! ;)