Skrik.Gråt.Slita sitt hår.Börja röka igen.Ut å rensa skallen några timmar.Supa ner sej.Tröstäta

Jag vet inte hur många gånger jag ska reagera som jag gör på det här-det är ju inte direkt nån nyhet för mej (eller nån annan)att jag inte kommer tillbaka till mitt jobb.

Ändå innebär varje besök på jobbet några återkommande punkter:

*Jag vill köra.Jag vill axa upp till 160 km/h med kilometerlång utsikt.Jag vill ha "mitt kontor" så jag ser naturens skiftningar,jag vill ha friheten att jobba utan att någon lägger sej i så länge man sköter sej.

*Jag påminns om att jag har underbara kollegor(och blir lessen för att jag inte kommer tillhöra den gemenskapen igen).

*Minst två kollegor konstaterar att jag verkar "ganska ok ändå,eller mycket gladare än jag trodde".

Eh?Vad skulle jag göra?Gråta och skrika där?

*Jag påminns om att jag inte kommer få någon annan tjänst på mitt nuvarande företag.

*Dom frågar för hundrade gången om jag inte kommer köra igen,jag svarar "nej,det kommer jag inte"för hundrade gången.

*Jag får en himla massa ångest och panik över vad jag ska göra istället,går hem och googlar både jobb och utbildningar och får ännu mer panik för att jag inte kommer på nåt jag vill göra.

*Jag sätter på deppig musik och tycker synd om mej själv och gråter.

Det känns som jag är på väg mot ett stup.För varje möte med jobbet,eller för varje gång läkarintyget går ut kommer jag ett steg närmare det där stupet.Det där tillfället när jag kommer knuffas ut i ovissheten ("falla fritt" eller "prova mina vingar"hade jag kallat det om jag hade orkat tänka positivt).Orden fastnar i halsen,tårarna bränner bakom ögonen.

Jag vill faktiskt inte alls vara mej just nu.

Spar plats åt nåt annat,

och låt det vara tomt

för när man ser att det blöder

det är först då det gör ont.