När man börjar bli så pass bra fysiskt som jag är nu,så tänker jag att jag är på g-att om några veckor eller månader kanske man kan ha ett möte för att prata igenom hur man ska göra sen.

Sen,när jag ska börja jobba igen.

Det är bara det att jag har ju ingen aning om nånting?!

Min chef ringde förut.Mitt företag har vunnit anbudet och har uppdrag i 10 år till(om ingen part väljer att bryta avtalet igen,vilket hänt förut).

Han frågade om det är realisiskt att jag ska pendla över 10 mil/dan 5 dar/vecka.Jag svarade att jag inte kan svara på det i nuläget-för vad ska jag svara på det???

Om jag svarar att det inte kommer gå blir jag antagligen uppsagd,och jag är inte där än.Jag vill inte dit rättare sagt.Jag får panik.Ångest.Börjar gråta.

Jag förstår väl innerst inne att det inte blir bra.Att lägga tre timmar om dan på att pendla är inte det bästa för mej.Men det är fan vad rädd jag är för att hamna i den där arbetslösheten som låter så kall och ensam.

Grejen är väl oxå att jag vill ha nåt slags kvitto på att jag KAN jobba igen,för om jag blir uppsagd och sen börjar jobba nån annanstans och det DÅ visar sej att jag inte kan jobba alls-ja då har jag hellre kvar sjukpenninggrundande inkomsten,försäkringar m.m som jag har genom jobbet nu.

Från att ha känt mej skaplig för att det går bra med rehab m.m blev jag ganska deppig nu,för vem är man när man inte kan,eller inte vet vad man kan?

Det är så frustrerande att INTE VETA.

Ska försöka tänka såhär istället :)