Det har varit ganska tungt här dom senaste dagarna.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här-smärtan går att förklara för familj och vänner-vad man kan göra rent fysiskt eller vad man inte kan göra.

Men hur förklarar man hur jävla värdelös man känner sej?När man är så trött på att planera eller spekulera att man spyr på skiten?

Hur förklarar man hur jävla ledsen man är över att det inte är som innan-att man inte kan göra vad man vill längre?Att man inte kan leka hur man vill med sina syskonbarn?Att man inte längre klarar att gå i skogen och leta svamp?När att plocka ur diskmaskinen har blivit ett projekt som kräver vila efteråt för att man får ont,eller det där att starta en maskin med tvätt inte är så himla smart för man kan inte lyfta ut den sen...

Jag vet att jag ältat det där med att jag inte kan gå tillbaka till mitt jobb med en del av mina vänner ganska mycket-och ändå känns det som att jag inte får det ur mej tillräckligt.

För vad ska jag göra nu?Vem är jag nu?

Jag lägger,och har lagt,så mycket värdering i mitt jobb-att jag pluggat till något jag ville göra och tjänade ganska bra.Vad ska man göra när det blir helt tomt när man funderar på vad man ska hitta på istället?När man inte kommer på EN ENDA sak man hellre skulle göra.Och ja,kommer väl tjäna hälften av vad jag tjänar nu.Och joo-jag funderade en hel del på jobbet.Men det är en enorm skillnad på att välja själv när man vill sluta eller att tvingas sluta.

Det har varit en tuff tid på hemmafronten oxå.På nåt sätt är det ju helt naturligt att man ifrågasätter de relationer man har under en tuff period-det vore väl konstigt annars?!Man märker ju ganska tydligt vilka som finns nära och inte.

Men det sliter oxå så ini helvete när man tvivlar på allt som tidigare varit tryggt.

När man inte kan låta bli att undra hur länge den stackars underbara fina som man delar sitt liv med står ut-för vem står ut med nån som inte längre kan hjälpa till med ett skit?

Som gråter som en tok över allt som är och inte är.Över allt som kunde bli som inte verkar bli.Som för stunden inte orkar eller kan se framåt?

Som blir mer och mer knäckt av smärtan varje dag-men oxå av alla fajter man måste ta-är det inte Fk så är det sjukhuset,Apoteket som inte fixat medicinen man beställt,eller jobbet som inte hittar dom papper man behöver,eller försäkringsbolaget...eller...eller...eller...Tidig
are har jag känt mer gnista-det SKA bli bra.Men jag blir alltmer benägen att ligga kvar i sängen och tycka att det inte spelar nån roll längre att gå upp.

Ny skiktröntgen är beställd för att se om någon skruv hamnat fel pga infektionen.Jag frågade om jag inte borde ha mer ont då,och det borde jag-så förhoppningsvis är det lugnt.

Alla blodvärden ser bra ut,till och med väldigt bra så levern verkar palla 3 månader med antibiotika.

Nu är det bara 4 provtagningar kvar tills jag ska på återbesöket.

Smärtan är värre och dom två senaste veckorna har jag fått öka dosen smärtlindring.

Höger sida bråkar lite fortfarande,efter jag varit hos sjukgymnasten idag började det pirra på högersidan igen,från operationsområdet och ner i skinkan.Hoppas att det inte kommer fortsätta ner i lår och underben för då blir det ny op.Överhuvudtaget är jag lite sned-jag belastar inte högersidan lika mycket som vänster.Om jag tex ska torka fötterna efter jag duschat når jag till tårna på högerfoten men inte på vänsterfoten.Jag är rädd för att belasta och vrida och vi kom inte riktigt fram till om det beror på att jag har ont,eller om jag är RÄDD för att ha ont.

Jag har fegat med sjukgympan pga ökad smärta senaste tiden men jag ska köra varannan dag,och det är ok om jag har lite ont efteråt.Sååå,dags att gaska upp sej nu!

Tänk att det är så himla lätt att anklaga sej själv för allting.Varför?Det är ju inte så att jag har valt det här...

 

Emma

28 augusti 2014 21:05

Wow vilket inlägg! Det är PRECIS så jag känner mig just nu också. Det gör mig så fruktansvärt ledsen att inte kunna göra självklara saker, och att inte bli inbjuden när en del gör roliga saker. De tar bara för givet att jag inte kan följa med. Men det där med att bli tillfrågad betyder ju väldigt mycket. Vet du, jag undrar om jag skulle kunna få citera dig lite från ditt inlägg till min blogg? Jag känner att jag försöker beskriva hur jag mår för nära och kära, men jag tror det skulle kunna få fler att förstå om de ser att andra har exakt samma tankar som jag. Och om det är okej med dig så länkar jag gärna till din blogg också. Om det inte känns okej så citerar jag dig självklart inte. Det rörde mig till tårar att läsa och känna igen mig. Kram!

http://vagenfram.wordpress.com

L

29 augusti 2014 06:08

Tack!Skönt att få ur sej lite hur man känner och tänker.Absolut får du det!Länka å citera så mycket du vill :)
Ja,det är fruktansvärt tråkigt att inte kunna göra saker som var självklara innan.En del undrar varför man inte är lika glad eller pratsam längre,men ibland biter man ju helt enkelt hellre ihop än bryter ihop för det känns som världen ska rasa om man börjar prata om hur det känns en dålig dag...Kram kram

 

SaraEmma

28 augusti 2014 22:50

Åh... jag är helt gråtfärdig och har gåshud efter att ha läst ditt inlägg! Jag kunde lika gärna ha skrivit det själv... Känner igen ALLT! Du beskriver det så bra. Skulle vilja skriva ut det och lägga fram så mina nära och kära "råkar" läsa det... ;) Jag tror inte det går att föreställa sig hur påverkad man blir av det här, på hundra olika sätt, fysiskt, psykiskt, socialt, mentalt, hela ens identitet...
Utan er två, Liza och Emma, hade jag inte klarat det här, ibland känns ni som de enda i hela världen som alltid förstår och vet hur det är. Kram på er!!!!

http://ryggresan.bloggplatsen.se

L

29 augusti 2014 06:14

Åh,det är alltid så skönt med er som vet hur det är!Utan era kommentarer hade det varit ännu tuffare.Skriv ut och sprid som du vill-gör vad som behövs för att folk ska förstå :)
Ja,det är f-n vad svårt det kan vara att antingen få ur sej hur det känns-eller att folk ska förstå hur det känns.Jag vet inte riktigt var "det felar"eftersom man känner sej ganska ensam i det här ibland.
Det ÄR nog svårt att föreställa sej för andra hur det är-jag har kommit på att jag inte funnits där för en del vänner tex när de varit sjuka eller opererats-helt enkelt för jag TRODDE att man ville vara själv-men så är det ju inte!Jag kan ju bara beklaga att jag inte förstod bättre...Kramar

 

Emma

30 augusti 2014 12:12

Tack Liza för att jag får citera och länka ditt inlägg på min blogg. Jag var lite tveksam om jag skulle våga fråga :) Jag är också så himla glad att vi har varandra att dela med oss till när ingen annan förstår. Kram på er!

http://vagenfram.wordpress.com

L

31 augusti 2014 13:00

Haha,nä absolut inga konstigheter-om det kan hjälpa nån annan att förstå så kör på ;) Jaaaa,betyder enormt mycket mer än man tror!Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hörni, det verkar som att det är dags. Dags att få ett slags avslut.   Det har gått 2,5 år sedan senaste operationen av ryggen.Och visst, det har blivit mycket bättre än det var då, och bättre än det var innan steloperationen. Men det verkar ...

Som ni märker hänger jag inte här så ofta...   Om man ska gå direkt på en ryggrapport så är den skaplig, i torsdags var första (och hittills enda) smärtfria dagen på nästan 3 månader. Jag tror inte att jag har så mycket mindre ont nu, men jag h...

Hej! Vad fort sommar och semester gick, men relativt snart har vi semester igen så jag ska inte klaga :)   Har lite saker jag vill ta upp i dagens inlägg,så nu kör vi.   -Semestern var utmärkt, hann och orkade med ungefär vad jag hade hoppa...

  Dags för en liten rapportering om hur det går för mej nu :) Jag kom in på utbildningen jag sökte till hösten!Såå himla nöjd. Nu vet jag att jag kommer in på utbildningar jag är intresserad av-jag skrev högskoleprovet i höstas för att öka chan...

Nu har det gått 2 veckor sedan jag cyklade. Det har varit två veckor med smärta varje dag.Inte sån där smärta som gör att man måste ligga ner, mer molande i bakgrunden för att hugga till ibland. Men den har funnits där hela tiden.   Min sjukskr...