Det har varit ganska tungt här dom senaste dagarna.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här-smärtan går att förklara för familj och vänner-vad man kan göra rent fysiskt eller vad man inte kan göra.

Men hur förklarar man hur jävla värdelös man känner sej?När man är så trött på att planera eller spekulera att man spyr på skiten?

Hur förklarar man hur jävla ledsen man är över att det inte är som innan-att man inte kan göra vad man vill längre?Att man inte kan leka hur man vill med sina syskonbarn?Att man inte längre klarar att gå i skogen och leta svamp?När att plocka ur diskmaskinen har blivit ett projekt som kräver vila efteråt för att man får ont,eller det där att starta en maskin med tvätt inte är så himla smart för man kan inte lyfta ut den sen...

Jag vet att jag ältat det där med att jag inte kan gå tillbaka till mitt jobb med en del av mina vänner ganska mycket-och ändå känns det som att jag inte får det ur mej tillräckligt.

För vad ska jag göra nu?Vem är jag nu?

Jag lägger,och har lagt,så mycket värdering i mitt jobb-att jag pluggat till något jag ville göra och tjänade ganska bra.Vad ska man göra när det blir helt tomt när man funderar på vad man ska hitta på istället?När man inte kommer på EN ENDA sak man hellre skulle göra.Och ja,kommer väl tjäna hälften av vad jag tjänar nu.Och joo-jag funderade en hel del på jobbet.Men det är en enorm skillnad på att välja själv när man vill sluta eller att tvingas sluta.

Det har varit en tuff tid på hemmafronten oxå.På nåt sätt är det ju helt naturligt att man ifrågasätter de relationer man har under en tuff period-det vore väl konstigt annars?!Man märker ju ganska tydligt vilka som finns nära och inte.

Men det sliter oxå så ini helvete när man tvivlar på allt som tidigare varit tryggt.

När man inte kan låta bli att undra hur länge den stackars underbara fina som man delar sitt liv med står ut-för vem står ut med nån som inte längre kan hjälpa till med ett skit?

Som gråter som en tok över allt som är och inte är.Över allt som kunde bli som inte verkar bli.Som för stunden inte orkar eller kan se framåt?

Som blir mer och mer knäckt av smärtan varje dag-men oxå av alla fajter man måste ta-är det inte Fk så är det sjukhuset,Apoteket som inte fixat medicinen man beställt,eller jobbet som inte hittar dom papper man behöver,eller försäkringsbolaget...eller...eller...eller...Tidig
are har jag känt mer gnista-det SKA bli bra.Men jag blir alltmer benägen att ligga kvar i sängen och tycka att det inte spelar nån roll längre att gå upp.

Ny skiktröntgen är beställd för att se om någon skruv hamnat fel pga infektionen.Jag frågade om jag inte borde ha mer ont då,och det borde jag-så förhoppningsvis är det lugnt.

Alla blodvärden ser bra ut,till och med väldigt bra så levern verkar palla 3 månader med antibiotika.

Nu är det bara 4 provtagningar kvar tills jag ska på återbesöket.

Smärtan är värre och dom två senaste veckorna har jag fått öka dosen smärtlindring.

Höger sida bråkar lite fortfarande,efter jag varit hos sjukgymnasten idag började det pirra på högersidan igen,från operationsområdet och ner i skinkan.Hoppas att det inte kommer fortsätta ner i lår och underben för då blir det ny op.Överhuvudtaget är jag lite sned-jag belastar inte högersidan lika mycket som vänster.Om jag tex ska torka fötterna efter jag duschat når jag till tårna på högerfoten men inte på vänsterfoten.Jag är rädd för att belasta och vrida och vi kom inte riktigt fram till om det beror på att jag har ont,eller om jag är RÄDD för att ha ont.

Jag har fegat med sjukgympan pga ökad smärta senaste tiden men jag ska köra varannan dag,och det är ok om jag har lite ont efteråt.Sååå,dags att gaska upp sej nu!

Tänk att det är så himla lätt att anklaga sej själv för allting.Varför?Det är ju inte så att jag har valt det här...