Har haft några skapliga dagar sen sist.Förutom när jag dammsuger,då får jag alltid idiotont oavsett om jag tar ett rum eller en våning.

I helgen provade jag att träna en halvtimme på crosstrainer för första gången,det gick ganska bra,lite ont efteråt.Mest irriterande att det blev pirrningar under högerknä av det,så jag fick inte fortsätta med det.Mina knän är ganska dåliga sen innan och det där kunde enligt sjukgymnasten tyda på överansträngning av knät så det får vänta tills jag tränat upp benen bättre.

Annars ser planen ut såhär: styrketräning 2 ggr/v,spinning 1g/v och simning 1g/v.Utöver det promenader om jag kan.Ska tillbaka till sjukgymnasten nästa v så det är inget program som är ristat i sten direkt.

Tyvärr är min läkare sjukskriven på obestämd tid så jag vet inte alls vem jag kommer ha istället.Inte för att något besök är planerat eller så,men läkarintyget går ut den här veckan,och senast någon annan ersatte honom sjukskrev den läkaren mej i 2 veckor.Det var i augusti och jag opererades i juni-den som skrev det läkarintyget är samma läkare som gjorde den andra op så han borde ju kanske anat att 2 v sjukskrivning inte skulle räcka?

Min ordinarie läkare är så himla bra så det är synd att han är sjuk-det skulle varit väldigt skönt att ha honom att prata med nu när det är utredning osv på gång.

Idag påmindes jag om den jäkla tröttheten,spelar visst ingen roll att jag i vanliga fall brukar klara mej på 6 timmars sömn,jag är visst aldrig pigg.Sjukgymnasten påminde om att när man har haft ont så här länge är det inte ovanligt att man är trött,och att det inte spelar så stor roll hur mycket extra man sover-smärtan suger massa energi.

Eftersom jag varit bättre den senaste v glömmer jag det och undrar när träningen ska ge resultat,när jag kroppen kommer kännas som att "den är med"igen.

När jag tänker efter skulle det inte förvåna mej om en himla massa energi gått åt till att oroa mej för om jag skulle halka på den kilometerlånga isgatan som var vägen till sjukgymnasten idag...

Som tur är fick jag skor med dobbar i julklapp-dom rädda mej idag!

2 dagar kvar till det där mötet då,börjar bli lite nervöst faktiskt.

Eventuellt har jag hittat ett ställe jag vill arbetsträna på,det skulle vara helt underbart om det blev så så håll tummarna för mej :)

Sådärja,då är det nytt år-nya tag.

Som man kunde läsa i förra inlägget led jag av en del nyårsångest,allt kändes rent ut sagt skit och jag såg ingen mening med att fortsätta kämpa.

Jag ville bara tillbaka till sängen,dra täcket över huvet och stanna där.Och gråta gråta gråta.

Det kommer såna där dagar-när man bara inte orkar längre,när man undrar om man nånsin kommer bli bra igen,när man undrar om man nånsin kommer bli LYCKLIG igen.

När man undrar om den personen man var innan man fick ont finns kvar,eller om man kommer känna sej grinig/gnällig för all framtid.Ibland blir jag förbannad för den där jävla smärtan har berövat mej så mycket.Andra dagar känns det som att det bara är att gilla läget.

Jag måste få bättre självkänsla.Det går inte att gå runt och känna sej såhär värdelös.I nästan alla sammanhang är jag nu osäker på mej själv,dels fysiskt vad jag klarar och inte inte utan att få ont.Men oxå psykiskt.Den andra op tog knäcken på mej ganska ordentligt.Dels mådde jag så dåligt under lång tid med att jag inte orkade med ljud,orkade inte träffa folk,den fysiska tröttheten var hundra gånger värre än efter första op.Men den gjorde mej oxå rädd.Rädd för att det inte är "klart"än,rädd för att få en ny infektion och opereras igen.Mer rädd för att inte bli bra än jag var inför första op.

I somras träffade jag en kompis som sa att det märktes att jag inte var som innan,att jag inte pratade eller skämtade så mycket som innan.Hon sa det inte på något elakt sätt,men det har ändå satt sej i skallen.Jag,som varit hur social som helst,drar mej nu för att träffa andra för att jag är rädd att inte duga längre.Jag vet inte vad man pratar om och känner mest"vad har jag att komma med?".

Den känslan suger.

Det är bara med min familj och min sambo som jag inte känner så.Jag vill inte leva så,jag vill inte tycka det är svårt,jobbigt eller nervöst att träffa kompisar.

Nästa vecka ska jag på möte med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.Vi ska gå igenom hur arbetsträning funkar,och kanske var jag ska göra den.

Jag hoppas att jag kan komma igång med det här nu,behöver komma hemifrån och träffa människor...Orkar inte gå hemma och grubbla på hur allt ska gå mer nu.

Som rehab idag provade jag att simma.Har haft simförbud ett tag när jag blev sämre,men idag klarade jag 1km bröstsim,så himla gött!Det är första gången jag simmat så mycket bröstsim sen op.Nästa v hoppas jag kunna komma igång med spinning.

Hatar den här dan.Hatar att inte veta hur nånting blir.Hatar att ingenting längre känns som förut.

Hatar förväntningarna som utbytts mot ångest eller oro för framtiden.Hatar att jag inte orkar se positivt på nånting.Hatar att ingenting längre är fast mark,allt är okänt och oskrivet.

Vilken annan dag som helst är det ok,men idag orkar jag inte.

Må nästa år bli hundra gånger bättre än det här skitåret.

Älskar min sambo,min familj och mina vänner som finns vid min sida genom det här.Det positiva kommer vinna över det negativa,i längden gör det alltid det-för hur skulle man annars se nån anledning till allt?

Sådär,då ska vi se...Jo,svanskotan gör fortfarande ont efter fallet i onsdags.Ganska ont,men mest när man sätter sej eller går.

Rehaben nu under uppehållet skulle bestå av övningar hemma och spinning.Synd att spinningen tog juluppehåll till v 3(?!?!)men jag kör på promenader och övningarna hemma.

Ni andra som har opererats-har ni gjort knäböj eller utfall?Jag är nyfiken på om man kommer kunna göra det med rak rygg?Som det är för mej nu sticker överkroppen framåt när jag böjer benen,som en fällkniv.

Idag nådde jag ett av mina mål-gick 1mil.Sååååååå himla lycklig :D

Gjorde ont dom sista km,och nu efteråt pirrar högerbenet men annars är det lugnt.Innan ryggen gick sönder gick jag det spåret flera gånger i veckan som jag gick idag-har saknat det så mycket!

Idag kom ett brev från jobbet,dom tackade för det här årets insats genom att ge 2 biocheckar.Gulligt att jag oxå fick,jag har ju inte jobbat en enda dag det här året.En helt sjuk mening.Ett helt år utan att "ha gjort nånting".

Jag hoppas så att nästa år blir bättre än det här...

Imorrn är det då dags-den sista julklappen och den sista maten ska inhandlas.Tur att man är ute i god tid ;)

Det blir även ett besök på vårdcentralen med provtagning-jag menar; antibiotika är ju så kul så jag kan väl ta en kur till?!?!

Nu är vi hemma igen :)

Resan hem gick bättre än resan dit,skönt!

Förra inlägget var ju inte så sprudlande-jag vill bara förtydliga att det VAR bra på resan oxå,men första v var väldigt tuff för mej-både fysiskt och psykiskt.

Man önskar ju att man bara kunde stänga av alla tankar och njuuuuta istället för att vara ledsen över det man inte kan.Det var svårare än jag trodde.Självklart var det skönt med miljöombyte,sol och värme och att bada.Och god mat.

Tillbaka till verkligheten har jag pratat med min nya handläggare på Försäkringskassan.Hon är trevlig och lätt att prata med.I januari ska vi ha ett möte ihop med arbetsförmedlingen för att planera arbetsträning och utreda min arbets(o)förmåga,om jag förstod rätt.

Det är lite pirrigt men oxå förväntansfullt,jag skulle verkligen behöva,och vilja,komma igång med nån aktivitet på dagarna istället för att vara ensam hemma och grubbla.

Jag är lite nervös för vad det blir för jobb och om jag kommer få mer ont,men jag får ju ont även om jag är hemma så försöker att inte hänga upp mej på det för mycket.

Igår var det dags för sista besöket hos sjukgymnasten för i år.När jag skulle gå dit halkade jag och gjorde världens vurpa-PAAAAAANIIIIIIK!!!!Hela kroppen skriker och första tanken är "NEJ!ryggen!faaaaaaaaan!"

Jag kunde inte ta mej upp för det var så halt,så fick krypa en bit för att sen ta mej upp.Tur i oturen att jag hade ryggsäck på som lindrade fallet,men svanskotan gör ont nu,och även händerna.

Det där fallet satt kvar i huvet ganska många timmar,det är ju inte så konstigt egentligen med all smärta dom senaste åren,men ändå.

Sjukgympan gick lite sådär,men fick med övningar jag ska göra hemma nu under 3 veckor.

Det har nu äntligen gått 6 månader sedan sista operationen,så nu får jag göra vad jag vill,men inte om jag får för ont.

Skönt att inte behöva tänka på begränsningar mer :)

Min sjukgymnast hade inte fått tag i sjukgymnasten jag träffade på sjukhuset.Han hade både mailat och ringt och lämnat meddelande men hon har inte hört av sej.

Lite snopet och ganska tråkigt tycker jag.Han sa att det löser sej nog ändå,men jag vill ju veta varför nerverna i benet bråkar-och det har han inget svar på.

Världens sämsta internet här så vi får se hur detta går...

HEJ!

Vi är i Thailand.Vi har över 30 grader varmt, och fram tills igår hade vi bara haft regn på kvällar eller nätter, men nu regnar det på dagarna oxå.Vi har tagit ett hotell med stoooor pool och gym så jag kunde köra rehab här oxå.

Men det går inte så himla bra.Jag har för ont för gymmet, och även simningen gör för ont för att det ska vara värt att hålla på med.

Tidigare resor har vi hängt på stranden hela dagarna, men nu har dom förbjudit solstolar på alla stränder, vilket gör att jag inte klarar att vara där särskilt länge.

Det gör så ont.Jag har varit nervös för resan, och antagligen upplevts som gnällig för att jag inte är odelat glad över att åka.Nu vet jag att jag hade rätt-jag skulle inte ha åkt.

Visst, det är skönt med sol och värme. Det är god mat och fin utsikt. Det är skönt att komma hemifrån. 

Men det är så jävla ledasamt att inte kunna sitta eller ligga hur man vill.Det är så tråkigt att  bestämma restaurang efter vad dom har för stolar.Det är så jäkla frustrerande att inte kunna gå på massage eller andra behandlingar. Vi vågar inte åka ut med nån båt för jag vet inte hur jag ska ta mej i eller ur den.

Jag har så himla svårt att acceptera det här.Så dom senaste dagarna har jag gråtit ikapp med regnet. Hade någon erbjudit mej att åka hem hade jag gjort det.Jag har världens bästa sambo, som tröstar med att det är en del av min kropp som inte funkar-det är inte så att hela jag är trasig. Men ibland undrar jag...Jag undrar om man nånsin kommer bli glad och obekymrad igen?

Det känns som att resten av världen befinner sej i solsken och att jag alltid har ett moln i vägen.

Jag skäms för det här inlägget. Jag skäms för hur jag känner och hur otacksamt det verkar. Jag skäms för att jag inte kan vara glad över att vara här. Jag skäms över att jag vill åka hem.

Jaha...Resan upp till Arlanda har gått skapligt även om jag har ganska ont nu.

Kom inte igenom metalldetetktorn som dom på sjukhuset sa, det pep ganska duktigt om mej.

Det är ju en grej här där man kan språket och lätt kan förklara men jag blir lite nervös för hur det går utomlands?

Aja, får se hur mycket uppdatering det blir när vi är iväg-tror inte jag ska ha näsan i mobilen så ofta :)

Nu blir det lite repetition här...

När jag hade diskbråcket (våren 2013)hade jag nervpåverkan i högerbenet främst,även om jag hade pirrningar i vänsterbenet också-men känselbortfallet var inte lika stort i vänsterben.

Nervpåverkan för min del = pirrningar i benen,framförallt låren,och känselbortfall, det kändes som att jag tappade känseln i benet och inte hade någon kraft i det.Några gånger vek sej högerbenet.

Efter steloperationen kunde jag inte stödja på högerbenet,det bara vek sej och gjorde jätteont i höften/ljumsken/låret.Jag röntgades flera gånger extra för att läkarna ansåg att det inte riktigt var som det skulle,men inget fel hittades.Efter några dagar kunde jag börja stödja även på högerbenet,men jag behövde kryckor den första tiden.

Efter det har jag haft lite bekymmer med hö ben.Tex når jag inte ner lika lätt på högersidan när jag ska klä på mej,knyta skor eller torka fötterna efter jag duschat.Någon gång när vi var i skogen "tappade"jag högerbenet,så om jag skulle gå över tex en stock så funka det med vänsterben men högerbenet slog jag i(det kändes som att jag gick som vanligt och plötsligt tappa jag det bara).

Jag har tagit upp det med sjukgymnasten,han har undersökt lite genom olika vinklar och rörelser men säger att jag är helt ok i rörligheten(vilket jag oroade mej för att jag inte var).

Jag tog upp det på återbesöket hos ortopeden i slutet av september,han sa att han skulle höra av sej till sjukgymnasten som jag träffat på Us så att hon ev skulle göra en ny undersökning av benet.Sen dess har jag inte hört något,och ärligt talat inte tänkt på det särskillt mycket heller då jag inte haft några pirrningar eller känselbortfall.

Den senaste tiden har det ändrat sej.Iom att jag skulle börja försöka belasta högerbenet mer när jag går,står och sitter har det dragit igång något.

I 3 dagar nu har jag haft pirrningar,inte särskilt länge,eller kraftigt-men dom är tillbaka.

Jag trodde inte att det var nån fara,tänkte att det kanske är ok eftersom jag belastar mer,men enligt sjukgymnasten är det inte alls bra att belastning ger den effekten.

Idag blev det en väldigt kort variant av träning,och han sa att han ska ta kontakt med sjukgymnasten på Us för att ev göra en ny utredning.

Vilket inte oroade mej så himla mycket direkt när han sa det.Nu har det gått några timmar och det känns inte alls som pirrningarna som kommit efter det håller hjärnspökena borta...