Hej bloggen,och om det är nån mer som orkar läsa när det mer ofta än sällan står still här...

Jag får väl ta och  lufta lite tankar om den senaste tiden här...Det har hänt en del positiva saker,där jag arbetstränar nu verkar det som att de tycker att jag är bra-för häromdan sa chefen på en annan avdelning att om den avdelningen jag är på inte anställer mej så tänkte hon göra det för att jag var så bra :) Iofs "bara" timanställning(det är inte så bara i mina ögon,men jag vet hur jag brukade tänka...). Så himla härligt att höra!Det finns lite hopp nånstans långt där borta,det finns möjlighet att saker löser sej!Det finns en möjlighet att man ser förbi min jäkla rygg och allt den ställt till med,och faktiskt tycker att jag är bra ändå.Det känns så jäkla bra!

För ett tag sen fick jag veta att jag skulle få ersättning från Löf(Landstingen Ömsesidiga Försäkringsbolag,där man kan få ersättning för skador som orsakats av vården) för infektionen och vad den har ställt till med för mej.Jag har nu fått ett besked på hur mycket det rör sej om,men jag har inte fått hem papprena än och jag minns inte vilka poster som var för vad.Jag vet att skada och värk nämndes,och att jag var lite förvånad över storleken på den posten,för jag trodde att det skulle vara den största posten.

Iallafall,utbetalningen sätter igång en del tankar.Först enorm glädje över att det beviljas ersättning.Vid det här laget tvivlar jag ibland starkt på om det finns något skydd, eller något som underlättar när man varit sjukskriven så länge och behandlingen inte ger det resultat man trott eller hoppats på.Så,glädje och till viss del tacksamhet över att det kommer en ekonomisk ersättning,som inte täcker förlusten av inkomst mot om jag hade jobbat,men ändå kompenserar lite av det bortfall som blir.

En annan tanke är att jag nu alltså är,till en viss procent,klassad som invalidiserad.Och att största delen av den klassningen beror på infektionen jag fick.

Det borde inte komma som en överaskning,ibland är jag så jäkla handikappad att jag undrar hur jag INTE kan vara mer handikappad än så.

Men det kommer ändå alltid som en överaskning för mej att det faktiskt är andra än jag själv och mina nära och kära som anser att jag inte klarar allt som man borde.

Jag minns att det pratades om invalidisering när jag skrevs in på Af innan arbetsträningen började,och att jag var förvånad över det med.

Är det inte konstigt hur fasen huvet INTE kan koppla att man är så dålig när kroppen hela tiden signalerar det?Kanske är det något slags självförsvar för att man är så uppjagad eller skrämd av andras historier om hur Fk ska bete sej i olika lägen,så att man själv förnekar det,eller inte vågar tro att man ska bli trodd?

Många tankar som flyger nu....

Hej,hallå.

Inser att det gått över en månad sedan jag bloggat...Det är lite för mycket runt mej och med mej.

Dels ny arbetsträning,men också saker som är inplanerade sedan länge,men liksom blir för mycket när det väl är dags.

Utöver det ska högskoleprovet snart skrivas,jag började repetera lite på förra arbetsträningen när jag hade för lite att göra.Men den senaste tiden har det verkligen inte funnits någon ork alls.

Jag är helt slut i både huvud och kropp,och just nu förstår jag inte hur man får ihop livet med allt man vill göra i relation till vad som faktiskt är fysiskt möjligt.

De två senaste veckorna har jag haft ont varje dag.Varenda jävla dag.Sådär så man bara vill lägga sej i fosterställning och gråta ut smärtan.Kanske inte för att det gör SÅ ont,utan mer för att det inte blir någon paus från det onda.

När jag berättar att jag har haft si eller så ont si eller så länge följs det alltid av frågan om vad jag har gjort.Vad det är som är annorlunda.

Men jag ser inget direkt samband.Det är inget mönster som följs-smärtan verkar leva sitt eget liv och komma och gå som den vill.Näe,nu hårddrar jag delvis-det är klart att det finns saker som jag är medveten om gör det sämre,men det undviker jag i den mån jag kan.

För någon dag sedan började jag googla på steloperation,SRS osv.Man kan lätt bli nedslagen av det som går att läsa,det är statistik hit och dit,och den ganska relevanta frågan om man verkligen blir bättre av operation?Jag vill inte riktigt hänga upp mej på det där för mycket,för det var inte den muntraste läsningen.

Men den läsningen i kombination med att det inte går så bra just nu gör väl att man inte är mer än människa och undrar hur det kommer bli?

Jag minns inte om jag skrivit det,men min läkare tror inte att jag kommer kunna jobba heltid igen.

Nu har jag gett upp det här med att bita ihop och härda ut,idag tog jag en Panocod.

Det innebär att jag kommer krascha magen och vara trött,men det innebär också att jag (förhoppningsvis)kommer kunna sova en hel natt-det behöver jag nu.

Jaha då ska vi se...

Nu har jag börjat arbetsträna på ett annat stället.Jättespännande och de verkar väldigt trevliga alla jag hälsat på hittills.Tyvärr är jag själv inne i någon svacka.Eller,inte svacka-men jag tycker att det är svårt socialt.Alla man hälsar på eller presenteras för undrar ju vem man är,vad man gör där osv-ibland skulle det vara otroligt skönt att bara vara ny på ett jobb,då skulle de andra veta vilken typ av tjänst man har och vad som kan förväntas av mej osv.Nu vet varken jag,eller dem,det. Jag har svårt att ta första steget till att gå ut och sätta mej när det är fika eller lunch,jag tycker det är så himla jobbigt!Vilket är ovant-jag brukar inte ha några som helst problem att börja prata med andra oavsett om vi setts förut eller inte.Men nu är det som att jag på något sätt känner mej i underläge?Dels för att jag inte jobbar där,som alla andra gör-dom har ju en uppgift att utföra.Men också kanske just för att det är arbetsträning.Jaaa,ni hör ju själva-det här stackars huvet slåss med mycket nu.

På ett lite tragiskt sätt känner jag att det är skönt att det är ryggen det är fel på-de som kommer tillbaka efter andra diagnoser kan nog tycka att det är ännu knepigare med frågorna om varför man arbetstränar.

Jag har lite grann slagit knut på mej genom alldeles för höga förväntningar på mej själv,både vad det gäller den sociala anpassningen(säger man så?Jag har varit isolerad så länge så jag vet knappt hur man beter sej längre känns det som)men också om hur många timmar jag kan göra.

Jag har börjat pendla nu och har nästan 1 timme resa enkel väg med bussen-därför valde jag att jag börjar arbetsträna 4 timmar/dag nu för resorna sliter rätt bra också.

Det är ett litet pussel att ha koll på när bussarna går så man slipper vänta en timme(!)på nästa.

Ryggen krampar som fan,och Diklofenaken jag fick utskriven senast funkar inte-eller magen tål den inte.Måste fixa annan smärtlindring för att åtminstone slippa kramperna.

Nu kommer nervsmärtan oftare och jag känner av skruvarna nästan dagligen.

Jag ska försöka ha koll på mej själv så jag inte kör på för hårt nu.Det blir lätt så att jag engagerar mej för mycket,eller är kvar längre än jag tänkt mej.

Förra v pratade jag med min sjukgymnast-han ska sluta här i byn :( 

Synd för han är verkligen bra.Jag bad om hjälp med motivationen till att göra rehaben.Han frågade om vi skulle boka in några tider så jag kom dit och träna men jag avböjde.Samma problem kommer ju tillbaka så fort jag inte har tider bokade i så fall....Hans förslag blev då att eftersom jag promenerar mycket skulle jag lägga in rehabövningar under/efter promenaden.

Så,nu kör vi tex knäböj,utfall,armhävningar osv när vi är ute-perfekt!Känns så mycket bättre när man gör mer än "bara"promenad.Jag har nu 64 dagar kvar på min utmaning att gå 5 km/dag i 90 dagar-om jag minns rätt ligger jag skapligt i fas för att hålla det.

Känns som det här blev ett ganska rörigt inlägg,men mitt huvud orkar inte riktigt fokusera :)

Om jag hade kunnat hade jag sprungit av mej ilska och frustration,eller boxat på sandsäck kanske.Inget av det funkar så jag får helt sonika skriva av mej här istället.

Jag kan inte skriva detaljer om vad som händer med/på mitt jobb just nu-men vi kanske kan sammanfatta det som att dom har börjat spela riktigt fult nu.

Det är tvära kast,inga besked-för att i nästa stund vara ställda krav som inte är rimliga att få ihop.

Kanske hoppas dom att jag ska tröttna och säga upp mej för att slippa allt tjafs.

Den här helgen har varit fullt upptagen med födelsedagsfirande,dop och bröllop och födelsedagsfirande igen.

Det var under andra födelsedagsfirandet jag blev förvånad,och jag kan inte riktigt sluta tänka på det här:

Fick en kommentar om att det är SÅN TUR att jag har en så förstående sambo som ta hand om mej och stöttar.

Vi pausar här,så jag bara får förtydliga-HAN ÄR BÄST.

Den bästa jag vet i hela världen,och jag vet inte hur många gånger jag tänkt (och sagt till honom)att jag är så glad att jag har honom.

Sen säger personen att "Jaaa,det är ju inte alla som orkar...Jag hade nog inte klarat det..."

Som att han är en superhjälte som "står ut" med mej?Som att hela jag(inte bara min rygg)måste tas om hand hela tiden,varje dag?(Så är det ju givetvis inte).

Jag ångrar nu att jag inte svarade något i stil med "Jaaa,jag har märkt det-eftersom du inte hälsat på mej en enda gång under tiden jag varit sjukskriven".

Men jag inser att det är såhär det är.Det är tydligen såhär en del av mina vänner ser det-att jag är någon man måste ta hand om,någon man måste lägga extra energi på för att orka umgås med.

Att jag är en börda.

Det måste finnas något bättre än det här.Det måste finnas både arbetsplatser och kompisar som man blir accepterad av för den man är-inte utfryst för att man inte kan leva som förut.

Jag är usel på att skriva nu,fast jag kanske skulle behöva.

Faktum är att det inte går så bra för mej nu.

Arbetsträningen fungerar inte som tänkt och jag behöver hitta något annat,men vet inte hur eller vad eller var.Har ringt runt en del,men inte fått någon plats att arbetsträna på.

Det känns lite segt,jag har ungefär 3 månader kvar att arbetsträna,dom senaste veckorna har jag inte haft så mycket att göra,mest suttit av tiden känns det som.

Det var inte så jag tänkte mej det här.

Har haft skitont sedan helgen,det ger sej inte trots att jag arbetstränat mindre antal timmar och försökt varva vila med promenad/simning.

Jag mår inte bra.Jag är så fruktansvärt trött och less på det här.Det känns som att jag inte känner mej själv längre,jag vet inte vem jag är eller vad jag tycker.

Det känns som att det mesta jag gör är för andra,för att försöka kunna passa in nånstans.

För att kunna bli nån.Den logiska delen av mej förstår ju att det bara är huvudet som spökar-men jag känner mej så himla värdelös.

Det är ovissheten som stör.Att inte ens kunna veta om det är någon idé att söka en utbildning,för jag vet inte om jag klarar att plugga.

Och om jag pluggar,säg 3 år,och sen inte kan jobba med det jag pluggat till då pga den jäkla ryggen?Det finns inga garantier på något,jag vet det,men jag har blivit så jäkla osäker på allt så jag vågar inte chansa på någonting.

Igår var jag på Vårdcentralen för att göra lite tester.Kom överens om att blodprov skulle tas för att kolla en allergi-men jag ändrade mej och behövde inte göra testet.

Inte för att det inte behövdes,utan för att jag fick sån panik över ännu ett blodprov.Så jag pratade mej ur det,för att jag fortfarande får panik vid tanken på att dom kan hitta något fel på mej.

Hur sjukt är inte det?

Igår skulle jag börjat arbetsträna igen efter ledigheten,men har varit sjuk sen i torsdags så det blev inget med det.Skitsegt.Var pepp på att komma igång igen,men det är väl inte så himla mycket att göra åt saken när man inte mår bra.Imorrn ska jag förhoppningsvis dit iallafall,ska försöka några timmar.

Försökt ringa Försäkringskassan flera gånger igår för att sjukanmäla mej,men det var så många som ringde(eller få som jobbade)så jag kom inte ens med i nån kö.

Försökt idag med,men ingen som svarar.

I övrigt fortsätter jag att jobba med insamlingen till Barncancerfonden,och försöker få folk att ställa upp i Walk of Hope,men hittills är det inte så många som anmält sej.Det är dock en del som säger att dom ska komma så får väl hoppas dom anmäler sej :)

Jag borde borde borde verkligen ringa sjukgymnasten för att få en spark i arslet och komma igång med träning igen,men skyller på att jag är sjuk så det inte är nån idé :O

Det konstiga är att jag varken haft mer eller mindre ont nu när jag inte tränat under jättelång tid-jag trodde det liksom skulle märkas direkt?

Avslutar med en bild på "min"stuga.Så jävla sorgligt att den inte finns kvar.Nu planerar jag årets  kräftskiva,som vi brukade ha därute,och det är så himla tråkigt att inte kunna vara där mer.

För ett tag sen gick vi ner och kollade hur det såg ut,jag har ju hört från gamla kollegor som fortfarande kör förbi att verkligen ALLT är borta,men det var svårt att tänka sej hur det skulle se ut.

Hej igen.

Jag är tillbaka hemma efter några dagar söderut.Det är galet att klaga över hur mycket tid man har,för då kanske man inte gör rätt saker med sin tid?

Men,rastlösheten kom krypande.Kanske för att det känns som att hösten redan är här.Kanske för att jag inte orkar leva i dåtid-jag vill leva nu och framåt.

Kanske för att jag har svårt att njuta av en semester "hemma".Jag har jättesvårt att inte planera varje dag-men tränar på att ta det som det kommer.

Livet har stått på paus så himla länge nu,och en del dagar förbannar jag allt jag inte kan göra längre.

Andra dagar är ok,jag börjar i stora drag ha en skiss på vad som kommer hända och lite olika scenarier.

I nuläget ser det ut som följer:

Jag fortsätter arbetsträna tills arbetsförmågan är utredd.När den är utredd hoppas jag innerligt att jag får ett jobb(förhoppningsvis där jag arbetstränar).

Sista slantarna från nuvarande arbete ska läggas undan för att ha en buffert för studier senare.

Om jag inte får jobb är planen att börja plugga för att få ett skapligt resultat på Högskoleprovet,för att öka chanserna att komma in på en utbildning under nästa år.

Ibland känns den här planen helt ok,den är realistisk och bra.

Ibland känns den tråkig och lite feg,som att äventyret väntar om man bara vågar.

Kanske är jag fegare än jag tror.

Jag försöker förstå vem jag är nu,vad jag vill och inte vill.Men det snurrar ganska bra i huvet,och jag inser att det är inte bara ryggen som inte mådde bra.

Jag har insett att jag har ett mycket större kontrollbehov än jag nånsin trott.(Eller så har det vuxit till sej längs vägen....)

Spontaniteten är borta-men det kanske inte är så konstigt när knappt något gått att planera på över 2 år utan reservation för "om ryggen klarar det".

Jag förvånas fortfarande över att människor som jag inte träffat på jättelänge inte frågar hur det är med mej.Jag tror att det kommer en dag när jag är glad för det.

Jag förvånas fortfarande hur man kan glömmas bort,och hur man inte längre blir tillfrågad om att vara med.Jag tror att jag kommer vara glad för det också en dag.

Om jag fick önska något just nu skulle det nog vara lite mer självförtroende.Lite mer jävlar anamma.Lite tro på att det kommer lösa sej!

Då ska vi se :)

Som jag kanske redan nämnt är jag lite ledig från arbetsträningen nu.

Är iväg med föräldrar och syskon med familjer så det är full rulle om man vill det-om inte smiter man bort till sitt rum/hus.

Vi har badat i havet och tittat på olika sevärdheter. 

Ätit god mat och firat brorsan som fyllt år.Suttit vid havet och sett solnedgången. 

Kort sagt har vi det bra.Behövde komma hemifrån och pausa från renoveringen vi började med förra v.Jaaa, ni kan ju lista ut hur mycket jag har gjort? :P

Går promenad varje dag men pausar från allt annat. Har fått för ont av simningen den senaste tiden.

Jag har bestämt mej för att ringa sjukan och be om att få tillbaka min första läkare, hoppas det funkar.

Har oxå bestämt mej för att be sjukgymnasten om hjälp med mer specifik träning,jag är för rädd för smärtan.

Det finns så mycket jag vill prova.Efter flera v smärta har jag idag äntligen haft en smärtfri dag.

Jag börjar ändå mer och mer vänja mej vid (och acceptera? ) att det är så här det är.

Jag gråter inte floder vid en dålig dag längre, inte varje gång iallafall.

Jag har en del orosmoment kvar vad gäller arbetsförmåga, och framtida jobb och sånt.

Men just nu försöker jag leva som jag vill-njuta av ledighet och sällskap och ta dagen som den kommer.

Tar en liten paus från bloggandet nu så hörs vi om ett tag igen.