Senaste inläggen

Av L - 10 mars 2015 09:33

Hej bloggen...

Är fortsatt dålig på att uppdatera,men sanningen är att det stått still här.Det mesta har stått still.

Idag fick jag äntligen besked om att jag kanske kan börja arbetsträna den här veckan.Det har gått så lång tid att Arbetsförmedlingen har sagt att jag ska börja leta efter en annan arbetsplats att träna på för det går så lång tid utan besked.

 

Träning/rehab går fortfarande segt som sirap.Kan få mjölksyra bara av att resa mej från soffan,eller gå upp till övervåningen.Så orken när jag tränar är inte den bästa.Idag när jag simmade funderade jag väldigt många gånger på att ge upp och åka hem efter 4 längder(?!?!?!).Bet ihop och körde mer,men är så fruktansvärt trött på att ha noll energi.

Jag blir mer och mer känslig för ljus oxå,men framförallt för ljud.Det är märkligt att tickandet från klockan i köket kan vara så jobbigt att höra så jag börjar gråta.Japp,det låter inte ok,och det är det inte heller.

 

Idag blir det ännu ett besök på sjukan.Dom verkar hålla med om att jag inte riktigt mår som jag ska.

Jag hoppas att jag kommer få svar på vad denna enorma trötthet beror på,om smärtan kommer kunna minska eller om det här nu är ett konstant tillstånd,vad infektionen beror på och om benet kommer bli bättre.

Av L - 24 februari 2015 12:54

Det är en märklig känsla att jag igår satt och kollade på bilder från när jag låg inne efter operationerna.Jag tänkte att jag har kommit ganska långt efter det-det där när jag hade 4 slangar fastsydda i ryggen.Att jag är på väg iallafall.Även om det inte går spikrakt uppåt direkt.

 

Imorse funderade jag på att be om att slippa frågorna om ryggen i helgen(fest på g :)).

Bara för att få känna mej som nån annan än den med ryggen hela tiden.

Bara för att vara bara mej.

Inte den som har ont,är långtidssjukskriven,som inte vet när eller om hon ska börja arbetsträna,som inte vet om hon kommer kunna jobba fulltid igen.

Inte vara den som måste ställa sej upp och röra på sej.Inte vara den som åker hem först för kroppen inte klarar.

 

Idag ringde sjukgymnasten från sjukhuset upp (igen).Japp,hon ringde faktiskt förra v!

Men idag med beskedet att hon inte kan ge några besked,och att det hon trodde skulle bli en telefontid med läkaren istället blir en besökstid för "reda ut en del saker".

 

Jag VET att jag borde vara jätteglad(eller iaf glad och tacksam)att dom tar det på allvar osv.

Men jag kan inte hjälpa tårarna som forsar nerför kinderna,och paniken i bröstet som bultar:

DET MÅSTE JU VARA NÅGOT FEL OM DOM VILL ATT JAG KOMMER DIT?!?!?

 

Så jag gråter.Och gråter.Min sambo tycker jag överreagerar,och det gör jag säkert.

Men jag vill verkligen inte tillbaka.

Man säger att ovissheten är det värsta-men VILL jag verkligen veta om det är såhär det kommer vara resten av mitt liv?

Av L - 12 februari 2015 11:33

Har fortfarande inte hört nånting från stället jag ska arbetsträna på.

Börjar kännas lite segt.

 

Pratade med sjukhuset efter senaste inlägget,dom skulle boka in mej på telefontid med läkaren som gjorde 2:a operationen,för att diskutera smärtan,om det kommer bli bättre osv.

Även sjukgymnasten skulle kontakta mej,men det har ju inte hänt hittills trots att åtminstone tre personer sagt att dom ska säga till henne så det hoppas jag väl inte för mycket på.

 

Har haft ett samtal med min chef.Ibland funderar jag på att inte svara när han ringer,för det är aldrig några positiva besked.Tvärtom.Den här gången var det så att den tjänstledighet han lovat mej för att prova annat jobb,det visade sej att det var för mycket lovat.För när han tagit upp frågan fick han veta att HR inte ställde sej ett dugg positiva till att ge rehabfall tjänstledigt för att prova annat.(Dom skulle man antagligen göra sej av med så fort som möjligt.Min tolkning av det han inte sa).

Jag är så fruktansvärt trött på att det inte går att lita på nånting av vad som sägs,ingenting är förankrat-sen när det väl kommer till kritan har dom ALLTID lovat mer än dom kan hålla.

Jag borde inte ens vara förvånad längre.

 

Nog om det.Imorrn blir det lunch med en kompis,och på lördag smäller det!Då ska vi ha fest!

Typp 20 pers som kommer hit och jag undrar lite vad jag gett mej in på men det får lösa sej.

Jag SKA inte oroa mej så jäkla mycket för allting,nu ska vi bara ha sköjj och njuta!

Av L - 9 februari 2015 12:55

Mötet gick ganska bra,vi gick igenom lite vad jag ska jobba med men det kommer väl mer info när jag börjar.Fick även se vart jag ska sitta när jag inte springer runt ute bland alla andra :) Kontorslandskap är jag inte van vid,men det ska nog gå bra.

Jag vet tyvärr fortfarande inte när jag ska börja för det är en del praktiska saker som ska lösas innan jag kan börja,men nu känns det mer ok-nu vet jag att det är på g "på riktigt"så jag tar det lite som att jag är ledig några dagar.(Tänk,att känna så istället för att man är sjuk!).

 

Efter mötet hade vi några kompisar här i ca 5 timmar.Jag hade ont i ryggen efter mötet(som varade i en timme-HUR ska man kunna jobba???).När dom var här försökte jag att växla mellan sittande/stående så jag inte skulle bli sämre,och tänkte att jag samtidigt skulle prova att belasta det bråkande benet lite mer eftersom jag inte gjort det på ett tag.Resultatet?Ett skakande ben och ont i ryggen i 3 dagar...Dom dagar man tänker att man är ok,att man nästan är bra behöver man ju bara prova att göra något annat än det man brukar(tex ha tyngden på det andra benet än det man brukar ha)så är man snart tillbaka i verkligheten igen :)

 

Jag har inte varit hos sjukgymnasten på nästan 2 v nu.Jag är helt opepp på det.Jag VET att jag borde,men det känns ju inte som det ger nånting?!Mina promenader och simning verkar ha ungefär samma effekt...Jag har iallafall ringt idag för att boka tid men han har inte ringt upp än.

 

Om ungefär en timme ska jag prata med sjukhuset.Fråga om det där jäkla benet som bara bråkar vid belastning.Fråga om varför jag tappar håret och har utslag.Fråga VAD infektionen berodde på(minns inte att dom dom sagt vad det berodde på?)för att se om jag kan få ekonomisk ersättning för inkomstbortfall m.m pga att det blev en operation till,som jag faktiskt fortfarande inte återhämtat mej ifrån.

Av L - 6 februari 2015 10:29

Såja!

Idag är det då äntligen dags för möte med "jobbet"(kommer kalla det så i fortsättningen,för jag orkar inte skriva "stället jag arbetstränar på").

Mötet är med min handläggare på Arbetsförmedlingen och min handledare på jobbet,är skiiiiitnervös nu men det går väl bra?!

 

Man får väl säga att jag inte är i min bästa form,jag har tappat ungefär hälften av mitt hår under bara någon vecka,utslag över rygg och armar som varit i flera månader,och igår "tappade"jag det ena ögat så det bara hängde och jag inte hade samma känsla/kontroll i det som i andra ögat.

Utöver det denna jävla trötthet,jag fattar inte vad den kommer ifrån?

Jag menar-någon gång måste man väl bli piggare när man sover mer?Någon gång måste man väl bli starkare när man tränar?Icke i mitt fall.Tvärtom

 

Wish me luck today :)

Av L - 2 februari 2015 19:55

Jag hade hoppats att jag hade glada nyheter nu,och det har jag-även om det inte är helt i hamn än.

Men ett samtal bort är min arbetsträning fixad,och om jag kan jobba har jag även sommarjobb :)

Gött som fan!

Min handläggare på af hade inte tid att ha möte förrän på fredag,så jag verkar inte komma igång den här v heller.Men men,huvudsaken är att det löst sej.


Mitt huvud är dock inte alls med mej-det är i samma läge som inför semestern:

jag tror att jag inte kommer ha ont alls,att jag kommer kunna trappa upp arbetstiden snabbt och lätt utan att ha någon som helst smärta.

Jag ska försöka ställa in mej på att det kommer göra ont.Och att jag kommer få bakslag.

För hittills är det ju inte en enda ny grej som funkat utan bakslag...

 

Det är lite skrämmande när jag tänker efter.

Jag borde ju veta att dom har lagt in i registret att jag är funktionshindrad/invalidiserad,och jag VET ju att dom nu ska utreda min arbets(o)förmåga-men det är som att huvet inte vill förstå.

Jag vill bara jobba och köra på som vanligt.Vara en i gänget.Inte vara besvärlig med smärta och sjukskrivning.

Ju mer jag skriver om det,desto mer inser jag att jag måste sänka förväntningarna på min arbetsförmåga.(och tänk om mitt huvud kunde fatta att det bara är ARBETSFÖRMÅGAN det handlar om-inte hela min person,hela min kropp eller hela mitt liv).

 

Herregud,om dom inom vården inte ens tror att jag ska kunna jobba eller jobba fulltid-varför tror då jag det?



Av L - 29 januari 2015 19:01

Är urkass på att uppdatera nu,men det händer inte särskilt mycket här.Inte alls.

 

Jag trodde jag skulle få svar i början av den här v angående arbetsträningen men har fortfarande inte hört något.Tråkigt,för jag trodde jag skulle ha möte den här v för att börja arbetsträna nästa.

Af verkar inte särskilt stressade över att jag inte hittat nånstans att arbetsträna än,jag känner mej superstressad och vill bara ha det löst!JAG VILL JU KOMMA IGÅNG NUUUUU!

Pallar inte att gå hemma längre nu.

 

Rehaben med sjukgymnasten är pausad pga att jag inte visste vilka tider jag ska arbetsträna men jag får nog ringa imorrn och boka in tider ändå så får jag väl avboka om jag råkar börja arbetsträna.

Senast gjorde vi inte så mycket,jag hade tränat hemma och haft ont i 4 dar av det så nu går vi tillbaka till att jag ska träna där,dom första gångerna ska min sjukgymnast kolla så jag gör rätt och inte överanstränger mej.

Mina knän fortsätter bråka,svårt att simma,cykla och till och med gå uppför trappen här hemma.

Kroppen är inte med mej helt enkelt,jag har både provat träning och vila men den verkar inte vilja bli starkare.Innan op kände jag ändå att det gjorde skillnad,att jag blev starkare.

Så är det inte nu,känner mej konstant svag.

 

Har iallafall träffat underbara vänner senaste tiden,det är så jäkla skönt när man kan skratta åt eländet och det är folk som känner en så väl så det funkar....

Av L - 19 januari 2015 10:47

...är det i huvet nu.

Mötet med Fk och Af gick bra,trevliga handläggare båda två och det underlättar ju.Vi gick igenom lite av min historia men inte alls så utförligt som jag räknat med.

Handläggaren på Af undrade om jag hade funderat något på vart jag ville arbetsträna,och det har jag ju gjort.(Sen att jag har ändrat mej typ 10 ggr är ju en annan femma).

Det är lite synd att dom inte informerat innan att jag kunde "fixa"platsen jag vill arbetsträna på själv,hade jag vetat det hade jag tagit tag i det tidigare men jag visste inte om dom skulle placera mej någonstans,om jag fick ha önskemål om var-eller om jag skulle lösa det själv.

Det visade sej väl att det sista alternativet var det vi gick på.

 

Men jag kom på i fredags att jag kanske hellre är på något ställe här där jag bor istället för att börja med att pendla och greja.Liiiiite pinsamt att Fk satte startdatum på arbetsträningen till nu på ons,så nu ringer jag runt som en tok för att fixa nånstans där jag börja arbetsträna om 2 DAGAR!!!

Jag brukar ha betydligt bättre framförhållning än såhär och tycker det är ganska jobbigt att vara ute i sista sekund och stressa på andra med snabba beslut.Hoppas att det löser sej på något sätt ändå.

 

Iallafall-arbetsträningen är ju något som Fk beslutar om.Man får inte sjukpenning under tiden,utan något som hette rehabiliteringspeng eller liknande.Samma summa som nu iallafall.

Man kan även få ersättning för resorna till och från arbetsträningen men det har jag inte fått hem papprena om än.

När det bestämts var jag ska arbetsträna måste arbetsplatsen utse en handledare som jag har som stöd och bollplank.Man ska oxå göra en utredning på min arbetsförmåga och den utredningen börjar ganska direkt när jag börjar arbetsträna och kan ta upp till några veckor att göra.Tanken för min del är att börja arbetsträna 2 tim/dag men om det inte funkar får jag lägga vilodagar mellan och försöka köra lite längre dom dagarna jag är där.

Fk kan bara besluta om arbetsträning 3 mån i taget så jag har arbetsträning fram till i mitten av april och sen får vi se vart jag står då.

Om jag behöver hjälpmedel under arbetsträningen står Fk eller Af för det(minns inte vem av dom).

 

Det är nog det hela som jag minns det nu.Handledaren på Af var noga med att understryka att vi gjorde det här IHOP-att vi samarbetar för att hitta en lösning för mej,det är ju skönt att höra :)

 

Som jag nämnt tidigare skulle en annan läkare än min ordinarie skriva mitt sjukintyg,vilket blev en jäkla röra.Jag kan inte utläsa om han menar att jag ska vara helt sjukskriven nu,eller om det är ok att börja arbetsträna.Det är ganska märkligt att man helt kan ändra innehållet i ett läkarintyg utan att ens prata med patienten det gäller?!?!Har försökt ringa både i fredags och idag,men det är slut på telefontider.

 

Nån annan som varit ute på sån här trevlig promenad? 

 

Jag får sån jäkla panik bara vid åsynen av is numera :(

Försöker ge mej ut iallafall,men är ju spänd i hela kroppen(och käkarna!)för jag är så rädd att halka...Ge mej vår nu!!! 

Skapa flashcards