Hoppsan,2 inlägg på samma vecka-det måste vara rekord? :P

Pratade med läkaren häromdagen, förlängde sjukskrivningen-och av nån anledning var det viktigt att det inte stod min förra yrkestitel i läkarintyget längre (gissar att det är för att jag nu är arbetslös?).Fan,jag glömmer att jag är arbetslös.Aja,det var ju inte det jag skulle snurra in mej i nu...

Diskuterade även en utredning av smärta som gjordes i höstas,som inte gett någon förklaring till den smärta jag har.Det som finns kvar är någon slags titthålsoperation för att utesluta ännu en sak som kan orsaka smärtan,men jag ställer mej tveksam till det.

Den läkaren jag träffade då undrade när jag skulle ta ut skruvarna-jag svarade "aldrig förhoppningsvis".Som jag upplevde det på det läkarbesöket tyckte han att det var skruvarna som bråkade,men i utlåtande till min ryggläkare lät det inte riktigt lika självklart.

Jag frågade min ryggläkare om att ta ut skruvarna,han sa att det är väldigt ovanligt att man gör det, och att även om man gör det är det inte säkert att det blir bättre.

Jag har ingen som helst lust med fler operationer,jag har mått för dåligt av dem för att känna att det är värt att ta fler risker.

Han frågade om jag provat någon korsett?Jag har provat en enkel variant,men det funkar inte riktigt när jag sitter-men kanske när jag går eller ligger ner.Han frågade även om sjukgymnastik och jag förklarade att sjukgymnastiken varken gjort till eller från i smärtan-så nu tränar jag på egen hand,

Lite mer smärtlindring utskriven och sen var det klart.

Eller,just det-om ungefär en månad kommer vi ha ett avslutande samtal.

Jag hade för ont för att orka bry mej där och då.

Jag har haft för ont för länge nu för att orka reagera.

Men det kommer stunder när mitt huvud vaknar,och jag tänker "blir det inte bättre än såhär?Finns det inget mer att göra nu?"

Den största delen av mej är högst medveten om att det inte kommer bli bättre; att jag har lärt mej,och kommer att få lära mej,att det är som det är.

Den trötta,krassa delen av mej säger att hela livet är som det är-och det blir vad man gör det till.

Jag vet inte om jag börjar bli depp eller vad det är-men jag orkar inte oroa ihjäl mej över allt som händer längre.Förhoppningsvis blir livet lite enklare om man inte behöver grubbla över varenda liten detalj som man ändå inte kan styra över.

Tanken slår mej iofs att det knappast inte kan bli sämre än vad det är-men det är en lögn.

Jag lever och andas,och jag har fantastiska människor runt mej.

Jag provar korsetten igen,jag ska snart göra dagens träning-och i helgen ska jag träffa underbara vänner,oavsett hur ont jag har.

Håhåjaja,vad dålig jag är på att skriva här...

Kanske för att det går segt?Kanske för att det fick bli morfin häromdan för att klara smärtan som då bråkat under en längre tid än på länge?

Kanske för att det inte går så bra som jag vill.

Jag har satt mina mål för året,och jag fortsätter kämpa med träning och arbetsträning.

Kroppen svarar inte alltid som jag vill eller förväntar mej,men jag hoppas att jag ändå stegvis blir bättre.

Jag har stora förhoppningar om att klara mer cykling än på flera år nu,vi får se hur det blir med den saken.

Arbetsträningen går sådär,i nuläget klarar jag egentligen inte alla timmar jag gör,så mer fritid går åt till återhämtning,eller snarare vila en krampande rygg där inte ens 45 min i massagestolen gör att kramperna släpper längre.Stämningen där är inte riktigt på topp heller om jag ska vara ärlig men det löser sej väl.

Som alltid efter en längre tids värre smärta blir jag både nojjig och sur eller lättretad.

Fan,det skulle vara så mycket bättre än såhär!

Men jag HAR kommit långt,kanske så långt jag kan(?).

Jag kommer inte ge upp,jag kommer igen. En annan dag :)

Jaa,ni förstår nog....

Jag hade 2 smärtfria dagar iallafall :)

Förra veckan kom så ett litet bryt.Inte som någon överaskning egentligen,men ändå tråkigt när man känner att allt allt ALLT går åt h-e och inget går ens väg.

Jag ska fortsätta försöka trots att förutsättningarna inte är optimala på något sätt på arbetsträningen nu,jag försöker så gott jag kan att vara en bra kollega och medarbetare men det blev lite för mycket motvind förra veckan.Och jag tycker det är skitjobbigt att jag visade det,men om det inte känns bra måste man kunna väcka frågan om hur man kan göra istället?

Brytet berodde inte bara på det,jag hade också,för första gången sen jag blev sjuk,bestämt mej för att träna 3 pass på en vecka."Ordentliga pass"eller vad man ska kalla det,sånt som jag gjorde innan jag fick lära mej allt med pilatesboll,gummiband eller den egan kroppen osv.(Det kan vara träning nog-jag vet!)

Jag tycker det är skitsvårt att veta hur mycket man ska pusha sej själv till olika saker,jag förstår ju att jag hamnat i någon slags bekvämlighetszon nu-eftersom både fysisk träning och social träning eller vad man ska kalla det,tar så mycket mer energi nu än förut.

Jag känner inte igen mej själv och det skrämmer mej lite,även om det är fullt rimligt att man inte orkar som innan....

Jag saknar lite jävlar anamma och kämpaglöd,vill inte lägga mej platt för motstånd,men jag är så otroligt trött på att kämpa.

...men jag kan inte riktigt låta bli:

Hörni!

JAG HAR EN SMÄRTFRI DAG!!!

Igår hade jag ett litet helvete att hantera huggsmärtorna som jag tror kommer av nerver vid skruvarna när jag ansträngt ryggen mycket(någon som vet?Kan det stämma?).

Och vet ni vad-även fast jag är ledsen och besviken över att ha blivit uppsagd pga av ryggen så vet jag att det kommer bli så himla mycket bättre framöver.

Det är mycket kvar att lösa och man kan grubbla ihjäl sej på HUR det ska lösas om man är lagd åt det hållet(japp,det är jag)

men just här och just nu är livet bra.

Jaha,då ska vi lägga ännu ett år till handlingarna :)

Det har varit ett jobbigt år på flera sätt,med en rygg som inte jobbat med mej så mycket som jag velat,fler bakslag än jag räknat med har kommit.

Men jag har rest mej varje gång.Och jag bryter inte helt ihop varenda gång det händer längre,även om jag fortfarande blir orolig när det händer.

Det ÄR fruktansvärt jäkla skittråkigt att jag aldrig kommer kunna köra tåg igen,jag försöker bita ihop och inte tänka på det så mycket-men jag vet inte om det är rätt taktik.

Ibland provar jag en taktik som är lite snällare mot mej själv,nämligen att försöka tänka att det är helt ok att vara ledsen över de saker jag inte längre kan göra.

Någonstans måste man få släppa ut de känslor som uppstår,och åtminstone inför sej själv borde man kunna vara helt uppriktig med hur det känns.(Jag tycker det kan vara svårt inför andra,vill inte "klaga"utan försöker mer se det positivt).

Det är en himla massa trevliga saker som har hänt också,resa till Gotland med hela familjens familjer,ett besök vid Höganäs,jag cyklade ett motionslopp och jag har kommit igång rätt regelbundet med spinning nu.Vi hade middag med en himla massa vänner på alla hjärtans dag,och vi anordnade en insamling till Barncancerfonden som gick över förväntan.

Min sambo la trall på garagetaket så nu får man säga att vi har en rätt sjysst uteplats :)

Vi hittade en himla massa kantareller också!

Jag har kommit igång med arbetsträning,vilket har varit väldigt bra.Jag höll på att bli tokig av att gå ensam hemma och inte ha något att göra.

Jag har mycket kvar att jobba med och jobba på.

Jag vill bli bättre på arbetsträningen(eller jobb-vad jag än gör),alltså-huvet är fortfarande inte med mej så jag har svårt att koncentrera mej längre stunder.Det måste gå att träna upp?!

Jag vill vara mindre orolig,och mindre kontrollerande.Allt som har hänt både med operation och med mitt förra jobb gör att jag dubbelkollar ALLT som andra gör,eller säger att dom ska göra,och det funkar inte att leva så.Det tar för mycket energi.

Under kommande år hoppas jag att jag får ett jobb.Att jag slipper vara beroende av Fk eller Af.

Att jag slipper ringa sjukhuset tre ggr varenda gång läkarintyget går ut för att påminna om att det ska förlängas(och sen ringa 2 ggr till för att det ska skickas också...)

Jag hoppas på svettiga träningspass så det känns sådär jäkla gött i kroppen när man kört slut på sej själv,jag satsar på samma lopp som förra året-den här gången med bättre tid och mindre hjälp :)

Jag satsar även på ett annat lopp som ska bli så otroligt spännande att se hur det går-det är MTB men som jag förstått det inte ut i skogen på stenar och rötter(det hade jag inte vågat pga ryggen).Det ska vara på stigar eller grusvägar och naturen runt verkar heeeelt fantastisk.

Jag tänker mej mycket tid i skogen,till fots eller på cykel-men det är där jag trivs och det är där jag fyller på med energi.

Jag hoppas på mycket skratt och att umgås med mina vänner,jag börjar inse rätt bra nu vilka som verkligen räknas in där,och dom som finns betyderså himla mycket!Vill också umgås mer med familj och deras familjer <3 Syskonbarn kan vara det bästa som finns! :)

Jag hoppas att vi får möjlighet att resa,och att vi renoverar huset lite grann.

Och jag tror inte det behöver nämnas-men jag tror och hoppas att världens bästa sambo finns kvar vid min sida,för fy fan vad han är bra!

GOTT NYTT ÅR!

Så var dagen kommen.Dagen när jag blev uppsagd.

På ett sätt har jag för länge sedan insett,och accepterat,att det kommer bli så här-ändå känns det idag både sorgligt och vemodigt.

De förhandlade igår om min uppsägning-den blev långt ifrån så bra som jag hoppats,men betydligt bättre än det verkade från början.

Direkt efter började jag få frågor om när jag kunde skriva under avtalet,och när jag kunde lämna in mina nycklar.

Lite märkligt att det är SÅ bråttom,men ska jag vara ärlig så är det inte så mycket som förvånar mej längre.

Så jag åkte dit innan arbetsträningen imorse och skrev under och lämnade in allt.

På ett sätt en frihetskänsla när jag gick därifrån,för snart kommer de inte kunna ta mer energi ifrån mej,eller tid.Tid som lagts på att dubbekolla,trippelkolla,påpeka vad de gjort fel och vad jag har rätt till,för att sedan tjata om att de ska rätta till det.

Rätt deprimerande att bli uppsagd och utförsäkrad samma vecka men hey-nästa vecka kan bara bli bättre va?

God jul och allt det där,av nån märklig anledning finns det ingen ork eller julkänsla här...

Vaknade med ap-skit-smärta idag,jag blir alltid sämre om jag ligger kvar i sängen när jag har ont så jag gick upp.Kände också att det är en dag som inte kommer funka utan smärtlindring,så det var bara att hugga in...

Är på rätt pissigt humör över lag.Hade möte med Af förra v,anledningen till mötet var att jag mailat min handläggare några frågor.Han tyckte det var bra att ta ett möte.Jag var tveksam,eftersom han somnade på vårat senaste möte.

Det här mötet somnade han inte,men han hade två telefoner med sej som turades om att ringa-och han var dessutom tvungen att gå ifrån mötet för att kolla efter en bil som kanske stod parkerad utanför.(?!?!?!)

De frågor jag ställt borde rimligtvis tagit MAX 15 min att besvara,men jag var där i över 1,5 timme!

Till slut sa jag att han kanske kunde vidarekoppla telefonen och hänvisa till möte,men det kunde han inte.Jag var rätt frustrerad när jag gick därifrån.

Sen har den där frustrationen liksom inte velat släppa mej.Jag är fruktansvärt trött och less på möten med min nuvarande arbetsgivare,som helt uppenbart inte är intresserad av att vara min abretsgivare i framtiden.Möten med Af som det ovan ger inte heller så himla mycket info om vi säger så.Utöver det kontakt med Fk,försäkringsbolag osv-och samtidigt ska jag arbetsträna så mycket jag kan och vara på topp för att försöka vara så bra så de vill anställa mej där jag arbetstränar.

Snart är det dags att ta kontakt med a-kassan eftersom jag blir utförsäkrad,om jag förstått rätt börjar man med 7 dagars karens innan man kan börja stämpla=jag får inga pengar för 7 dagar trots att jag ju egentligen inte ens är arbetslös utan "bara" varit sjuksriven i 2,5 år.

Det jag försökte reda ut med Af var om jag ska göra 3 månaders arbetslivsintroduktion (arbetsträning i mitt fall) eller om jag lika gärna kan börja jobba på den % jag klarar?

Jag vet ju vart mina begränsningar går,det har ju utretts i snart ett år-men det verkar inte som att man har något att vinna på att börja jobba,tvärtom. De verkar vilja att man ska gå igenom alla processer och program. Jag trodde de ville att man skulle ut och jobba så fort som möjligt...

Jag verkar inte få något besked på om jag kan få en anställning än,men det finns hjälp att få från Af ("anställning med lönebidrag"tror jag det hette) när jag nämnde det för chefen sa han att det underlättade en hel del. Samtidigt är jag rädd att bli utnyttjad,att det går bra att ha mej som arbetstränande då jag inte kostar så mycket,men om det sen skulle bli aktuellt få nobben för att det inte finns något jobb....Jag tror inte det är så där jag är,men det är för mycket oklarheter för mej nu. Vilket inte skulle oroa mej,om det inte vore så att en tredjedel av mina a-kassedagar går åt till den där arbetslivsintroduktionen.

Det är så jäkla mycket jag oroar mej för hur det ska gå,allt ifrån om jag kommer få ersättning från a-kassan, till när jag kommer bli uppsagd.Eller om jag kommer få ett jobb.

Om jag inte får det-vad gör jag då?Vad ska jag plugga?

Och hur stor skillnad blir det ekonomiskt att bli arbetslös och stämpla,mot hur det är med sjukpenning?

Vet ni vad det bästa kommer bli när allt det här är klart?

Att få bestämma själv!Att inte vara beroende av att vara tillgänglig för så många personer på olika myndigheter eller andra ställen,att bara sköta sej själv!

Och att kunna ta ledigt :)

Japp,jag vet att jag låter sniken-men när man jobbar har man rätt till semester. Nu kommer det gå över ett år som jag går rehabgrej hos Fk,och sen arbetslivsintroduktion hos Af-man får inte ta ledit från något av det.

En resa till varmare och soligare ställ brukar göra susen såhär års,och jag saknar som fan att inte kunna boka in någonting sånt alls.Jag vet, det är ett friskhetstecken-och jag är ok så pass att jag vill jobba istället för att hålla på med det här-men i nuläget förlorar jag för mycket på det.

(sjuka värld...)

Det rullar på för mej rätt bra nu.

Har haft ett par dåliga och jobbiga veckor med mycket smärta och ingen ork,orken är det fortfarande sådär med-men smärtan har lättat lite även om det fortfarande dagligen krampar i ryggen.

Förra helgen hade jag lovat att hjälpa till på en tävling med att stå i nån slags kiosk och sälja fika och godis.

Det gick inte så himla bra kan vi väl sammanfatta det som.Efter någon timme fick jag be om avbyte och resten av tiden fick min sambo täcka upp för den tid jag lovat att vara där eftersom jag inte längre kunde stå.Fick pressa undan tårarna för att inte bryta ihop där och då.

Vi hade bokat hotell eftersom jag anade att det kunde bli såhär,så vi gick tidigare från tävlingen för att lägga mej och då grät jag av smärtan.

Det är (fortfarande) inte ett dugg ok att försöka leva med det här...Jag vet att jag måste acceptera,och anpassa mej, efter hur livet ser ut nu-men det kommer nog aldrig kännas ok ändå.

På arbetsträningen går det lite upp och ner-fortfarande för lite att göra för att dagarna ska gå snabbt,men en del dagar är helt ok. Kanske kanske finns det en lösning för mej på sikt,men försöker hålla alla dörrar öppna och ha lite is i magen.

Ibland,eller ganska ofta,oroar jag mej rätt mycket för hur det kommer gå och vad jag ska göra nu.Det skulle vara så himla skönt att veta att det finns något,att jag kommer klara mej även efter jag är uppsagd.

Man kan oroa ihjäl sej över om man kommer få sjukpenning så länge som man behöver.Sen när man blir utförsäkrad kan man ju alltid roa sej med att oroa sej för varifrån man ska få pengar då?

I mitt fall blir det a-kassa om jag förstått det rätt,vilket känns skumt eftersom jag inte ens står till arbetsmarknadens förfogande då-så mina a-kassedagar tickar iväg trots att jag inte ens kan börja söka jobb... 

Det är helt sjukt att säga såhär-men det kommer bli grymt skönt sen när man kan jobba,och bara behöver fokusera på det och inte tio andra saker.

Nu SKA jag ner och göra lite rehabövningar-alldeles för längesen och jag måste få in bålträning för att klara cyklingen bättre.