Så kom då äntligen en liten ögonöppnare för mej-en liten hint om vilken riktning jag vill välja när det sen blir dags att plugga.SÅ SKÖNT.

Så fantastiskt skönt att äntligen komma på NÅNTING som är intresssant,och en del av det jag jobbat med tidigare.

Gissar att jag kommer få börja med att plugga upp en del betyg/komma in i att plugga lite innan jag kan söka.

Eller,jaaaa-jag kan ju börja med att få svar på om jag kommer kunna jobba med det över huvudtaget men det tror jag :)

2 år på distans blir det isåfall.2 år på halvtid,vilket är väldigt synd men kanske lika bra-då kanske man kan jobba lite oxå ;) 

Jag har oroat mej ganska mycket för den här biten-att jag inte kommer på något jag vill göra när jag inte kan återgå till mitt nuvarande jobb.

Idag har jag,förhoppningsvis,varit på min sista provtagning pga antibiotikan.Frågade på Vc om de såg om nån ny operation var bokad på mej,men det var inget.Blev lite lättad-tills jag nyss kom på att svaret på röntgen antagligen inte ens har kommit än...Haha,tur att jag inte vill skynda på svaret nåt alls ;)

Tänk att efter den här v känns det som att mitt liv kan börja lite mer-efter den här v är transportsträckan från förra operationen slut.Det känns verkligen som att livet gått på halvfart och mycket hängt på om det blir en op till eller inte.Om 3 dar vet jag.

Såja!

Då har nedräkningen börjat!

Förhoppningsvis har jag nu bara två provtagningar kvar innan återbesöket nästa v.

Tänk-efter nästa v kan jag slippa lämna prover varje vecka!Och jag kan ÄNTLIGEN slippa antibiotikan efter nästan 4 månaders intag.

Det ska bli så himla skönt att slippa biverkningarna så ni anar inte!

Imorgon ska jag på röntgen.Jag måste erkänna att jag är lite nervös.Senast jag gjorde röntgen gjorde det så jävla ont att ligga på rygg på hårt underlag att jag grät det mesta av tiden där.

Det hoppas jag att jag klarar bättre den här gången.Jag är mer nervös för vad den kommer visa-om allt hållit sej på plats eller om nånting har lossnat pga infektionen.

Och om infektionen gett med sej och försvunnit.

Om något lossnat eller om infektionen är kvar blir det alltså en tredje operation.Jag försöker låta bli att tänka på det,för sannolikheten att det faktiskt gått BRA är nog större :)

Jag har ju skrivit tidigare om att det varit sämre med pirrningar/domningar i benen och ena handen.Handen bråkar fortfarande dagligen men igår klarade jag att gå 8km utan att benen gav upp(en del dagar går det inte att gå alls).Det gör ont i höfterna så något är det som spökar,men det kan väl oxå vara belastningen gissar jag.Har försökt stretcha rumpan för den spänner jag väldigt lätt när ryggen inte klarar belasting,men jag får inte till det på högerbenet.Det är en läskig känsla att inte kunna böja benet som innan!Det gör så jäkla ont :(

Knäböjen som jag ska göra enligt sjukgymnasten funkar inte alls-inte för ryggen eller benen utan för knäna.Det börjar knastra och göra ont i dom direkt.

Undrar hur mycket man ställt till med i sin kropp genom felbelastning pga att tex ryggen gör ont?

Sista överklagan till Fk är inskickad.Jag räknar inte med att få rätt för det är nog svårt,men jag har åtminstone gjort allt jag kan nu.

Ibland kommer jag på mej själv med att dra ett djupt andetag,och sen släppa saker.Det här är en sån sak-jag kan ju gräma mej hur mycket som helst över det men nånstans har jag äntligen fått in i mitt system att JAG KAN INTE GÖRA MER ÄN JAG GJORT.Det får vara bra så.

Jag är varken sämre eller bättre än någon annan men nånstans får man sätta punkt för saker man kan gräma sej över.(Japp,jag VET att det är svårt.Har tagit sin tid kan jag ju säga).

Avslutar med en sjysst bild :)

Att man aldrig lär sej...Om man säger att det går bra,eller att man haft en bra period så blir det ju ALLTID sämre.

Jag har kunnat pormenera väldigt mycket den senaste tiden-underbart!Men idag liksom sket det sej.Benen tog slut.Till saken hör att benen är ju ganska starka,inget undantag för min del.

Vi var ute och gick,kände att jag inte höll samma tempo som jag brukar-när vi gick uppför en backe kände jag att det började bli som mjölksyra i benen.Och det är väl ok i backen(ok och ok,men ni fattar).Det försvann inte!Det var 2 km kvar hem och det försvann inte...

I mitt huvud blir det lite oroligt nu-för det var såhär det började med diskbråcket-jag tränade för Halvvättern och var frustrerad för att jag fick så jäkla mycket mjölksyra utan anledning.

Igår kunde jag knappt stå på ett ben när jag gjorde sjukgympan,så dålig balans har jag inte haft på flera veckor.

Imorrn ska jag til sjukgymnasten så jag hoppas han kan hjälpa mej lite.(med VADÅ???)

Jag har även haft problem med en hand efter op,dom satte nål och den måste hamnat fel på nåt sätt för efter det tappar jag känseln i fingrarna väldigt lätt och det borde ha gått över nu.

Utöver det dålig sömn i flera nätter-det kan fan ta kål på vem som helst att inte veta hur det ska gå eller hur det ska bli.Klart jag inte vill ha facit på hela livet-men skulle vara skoj om jag skulle kunna få en hel dag utan smärta igen.(hur känns dom?)

Puh,vilken vecka!

Smärtan har varit ganska skonsam den här v,så jag har faktiskt kunnat promenera varje dag.Det är första gången det funkat under så lång tid efter operationerna.Underbart

Har träffat en kompis som jag inte träffat på flera månader,grymt kul!Blir så himla lycklig av dom där tillfällena när man faktiskt KAN åka till nån även om det är en bit,och sen vara där några timmar.

Provat på att baka lite igen,det går sådär.Blir inga avancerade påhitt just nu men skönt att kunna slänga ihop en fika iallafall :)

Igår firades födelsedan med närmsta familjen-mycket trevligt med besök.Lunchade med mamma,pappa och faster innan-grymt trevligt och grymt gott!

Efter dom sista hade åkt hem igår blev det sängen direkt,hade ingen ork alls kvar i kroppen och smärtan kom krypande.Inte så konstigt efter mycket sittande.Nästa v ska jag börja sy/brodera med korsstygn(vet inte vad man säger?).Måste få ner skärmtiden lite känner jag.

Jag har varit på jobbet en sväng och diskuterat framtiden,blev kanske inte jättemycket klokare av det för det kommer en upphandling mitt i alltihop men vi får se vad som händer.

Dom har inga besked att ge,men det har inte jag heller eftersom jag inte vet när eller om jag kan jobba.

Igår kom det här:

Första gången den där rutan vid "Nej" har ett kryss.

Jag förväntar mej en reaktion.Att bryta ihop och storgråta.Men antingen har jag redan fattat och accepterat,eller så fattar jag fortfarande inte.

Det här är så himla svårt,när man PRATAR med andra försöker jag hålla humöret uppe och få det att låta som att det inte är så farligt/jobbigt/ledsamt.Men det är ju det.

Japp,nu kommer nog tårarna ändå.

Den dära sambon jag har åkte iväg i fredags för att segla under hela helgen så jag har varit ensam hemma.Lite roligt att folk frågar om det inte är tråkigt att han åker iväg-inte alls!(Jag är ju ensam hela dagarna så vad är nytt med det...?)

Jag är glad att han får komma iväg och träffa kompisar och göra nåt annat än att bara vara hemma med mej.Det låter kanske lite värre än vad det är-men han är så otroligt snäll och tålmodig-lyssnar på alla mina funderingar och kramar om när allt känns åt helvete.

Underbara fina,är så glad att jag har honom,och jag hoppas han har haft det bra :)

Idag var vi bjudna på kalas men jag fick skippa det.Det är en grej när man är med familjen att man kan ta upp en soffa för man måste ligga ner,men kändes lite jobbigt när det inte är ens egen familj...Hade gärna varit med men att sitta är det sämsta för mej.

Är så himla trött på att tacka nej,men det är ju inte mycket att göra åt saken.

Igår var jag hos syrran och ockuperade soffan ett antal timmar.Åkte inte hem förrän vid 24 och det är nog nytt rekord för mej efter operationerna-har varit så himla trött så himla länge.

Det är så kul att träffa dom,dom där busungarna är så himla söta så hjärtat smälter!

Vi skulle äta kräftor,och jag glömde dekoreringen jag lovat att ta med,så det blev en akut shoppingtur för att få till lite kräftstämning,här är resultatet:

Haha!Vi var bara två pers som åt :)

(Notera syrrans sambos pizza i vänsterhörnet ;))

Veckan som kommer är det full rulle(om allt går som det ska och ryggen pallar)och det är så himla skönt att veta att jag inte bara ska vara ensam hemma hela veckan...

Det har varit ganska tungt här dom senaste dagarna.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här-smärtan går att förklara för familj och vänner-vad man kan göra rent fysiskt eller vad man inte kan göra.

Men hur förklarar man hur jävla värdelös man känner sej?När man är så trött på att planera eller spekulera att man spyr på skiten?

Hur förklarar man hur jävla ledsen man är över att det inte är som innan-att man inte kan göra vad man vill längre?Att man inte kan leka hur man vill med sina syskonbarn?Att man inte längre klarar att gå i skogen och leta svamp?När att plocka ur diskmaskinen har blivit ett projekt som kräver vila efteråt för att man får ont,eller det där att starta en maskin med tvätt inte är så himla smart för man kan inte lyfta ut den sen...

Jag vet att jag ältat det där med att jag inte kan gå tillbaka till mitt jobb med en del av mina vänner ganska mycket-och ändå känns det som att jag inte får det ur mej tillräckligt.

För vad ska jag göra nu?Vem är jag nu?

Jag lägger,och har lagt,så mycket värdering i mitt jobb-att jag pluggat till något jag ville göra och tjänade ganska bra.Vad ska man göra när det blir helt tomt när man funderar på vad man ska hitta på istället?När man inte kommer på EN ENDA sak man hellre skulle göra.Och ja,kommer väl tjäna hälften av vad jag tjänar nu.Och joo-jag funderade en hel del på jobbet.Men det är en enorm skillnad på att välja själv när man vill sluta eller att tvingas sluta.

Det har varit en tuff tid på hemmafronten oxå.På nåt sätt är det ju helt naturligt att man ifrågasätter de relationer man har under en tuff period-det vore väl konstigt annars?!Man märker ju ganska tydligt vilka som finns nära och inte.

Men det sliter oxå så ini helvete när man tvivlar på allt som tidigare varit tryggt.

När man inte kan låta bli att undra hur länge den stackars underbara fina som man delar sitt liv med står ut-för vem står ut med nån som inte längre kan hjälpa till med ett skit?

Som gråter som en tok över allt som är och inte är.Över allt som kunde bli som inte verkar bli.Som för stunden inte orkar eller kan se framåt?

Som blir mer och mer knäckt av smärtan varje dag-men oxå av alla fajter man måste ta-är det inte Fk så är det sjukhuset,Apoteket som inte fixat medicinen man beställt,eller jobbet som inte hittar dom papper man behöver,eller försäkringsbolaget...eller...eller...eller...Tidig
are har jag känt mer gnista-det SKA bli bra.Men jag blir alltmer benägen att ligga kvar i sängen och tycka att det inte spelar nån roll längre att gå upp.

Ny skiktröntgen är beställd för att se om någon skruv hamnat fel pga infektionen.Jag frågade om jag inte borde ha mer ont då,och det borde jag-så förhoppningsvis är det lugnt.

Alla blodvärden ser bra ut,till och med väldigt bra så levern verkar palla 3 månader med antibiotika.

Nu är det bara 4 provtagningar kvar tills jag ska på återbesöket.

Smärtan är värre och dom två senaste veckorna har jag fått öka dosen smärtlindring.

Höger sida bråkar lite fortfarande,efter jag varit hos sjukgymnasten idag började det pirra på högersidan igen,från operationsområdet och ner i skinkan.Hoppas att det inte kommer fortsätta ner i lår och underben för då blir det ny op.Överhuvudtaget är jag lite sned-jag belastar inte högersidan lika mycket som vänster.Om jag tex ska torka fötterna efter jag duschat når jag till tårna på högerfoten men inte på vänsterfoten.Jag är rädd för att belasta och vrida och vi kom inte riktigt fram till om det beror på att jag har ont,eller om jag är RÄDD för att ha ont.

Jag har fegat med sjukgympan pga ökad smärta senaste tiden men jag ska köra varannan dag,och det är ok om jag har lite ont efteråt.Sååå,dags att gaska upp sej nu!

Tänk att det är så himla lätt att anklaga sej själv för allting.Varför?Det är ju inte så att jag har valt det här...

Sååå,äntligen har jag fått lite svar från sjukan.

Läkarintyget som skickades häromdagen stämde ju inte riktigt-tänk vad ett "Ja" eller "Nej"i en ruta kan göra stor skillnad på vad som händer...Förhoppningsvis får jag kontakt med min ordinarie läkare nästa v,det finns ett å annat frågetecken kvar efter den här v kan man väl säga...

Har haft kontakt med chefen på avdelningen och nu ska det mesta vara löst.Hon var sympatisk och det är ju alltid lättare att prata då :) Har dock inte fått en godtagbar förklaring till VARFÖR men jag orkar inte vara arg längre.

Igår pratade jag med både Fk och facket-känns lite lättare att andas när man rett ut en del frågetecken.Överklagan hänger fortfarande över mej som ett litet lokalt grått moln men jag gör vad jag kan,sen är det ju inte mer att göra.Facket gav en del svar som jag inte riktigt räknat med,men det var till min fördel så det var ju trevligt :)

Snart ska jag iväg på lunch med några kompisar.Det är en bit att köra så jag får åka in tidigare å lägga mej på soffan hos en av dom ett tag innan vi ska äta.

Hoppas ni får en trevlig helg!

Ja,alltså fortfarande DET DÄR LÄKARINTYGET.

Hur svårt ska det vara?!?!Jag sa till 2 v innan det gick ut,ringde 2 ggr samma v som det gick ut,ringde i måndags,ringde idag igen-och IDAG har dom löst det.WOW

Hela tiden när jag påmint om det har dom sagt att dom ska lösa det,men icke.

Fattar dom inte att jag får skit för det här?Det är ogiltig frånvaro från jobbet,och i värsta fall får jag varning för det och kan få sparken om det händer igen.Jag är så himla arg nu.

Jag borde få lägga energin på att bli bra,jag borde inte behöva slåss med både sjukhuset och Fk.

Jag är så jävla trött på att behöva påminna om allt hela tiden,att ingenting flyter på som dom säger att det ska.Jag är så himla trött på att vara arg och frustrerad över det här.

Jag är så sjukt jävla trött på den här situationen.

Igår hälsade jag på på jobbet.Jag gissar att deras intryck är att jag verkade pigg och glad,och att det var ok.Jag sa gång på gång "det är som det är"eller "det är sådär/inte så bra"för jag vill inte att dom ska veta hur det är.

Det är nån slags konstig stolthet där-att jag inte vill att dom ska veta hur dåligt jag mått,eller hur jobbigt det har varit.Och är fortfarande.För dom som jag tror bryr sej om mej lite mer än andra berättar jag.För dom som har tid att prata med mej berättar jag(jag vet att fler bryr sej men man hinner inte när man bara möts kort).

En del frågar hur det känns att inte kunna köra mer-vad ska jag svara på det?

Det känns SKIT!

Klart som FAN det känns skit!Men vad ska jag göra?Kroppen klarar det inte.

Det är inte så att jag kan välja om jag vill eller inte-min kropp kommer inte klara det jobbet mer.

På en del verkar det lite som att jag förväntas vara mer upprörd över det här,jag borde vara mer ledsen.

Tror dom seriöst att jag inte är det?Att jag inte har varit det?En del dagar har jag gråtit så det inte kan finnas några tårar kvar-men vad hjälper det?Det ändrar inte situationen om dom får se mej ledsen.

På något sätt försöker jag bara plocka ihop resterna av den som var jag och överleva allt det här tråkiga.

Jag SKA ta mej upp och fram igen,men det kanske inte blir på det sätt som man tror.