Så här vill jag oxå bo :)

Jag har en bra dag.Fortfarande lite segt på arbetsträningen-att jag inte har något att göra.Men nu räknar jag ner dagar till ledighet-det brukar ju alltid vara segt precis innan man ska gå på långledigt oavsett vad man gör...Eller inte gör.

Idag tog jag ett litet steg i en annan riktning.Bestämde förra veckan att vi skulle haka på en intensivkurs i crawling(3 tillfällen).Idag var första och jag måste erkänna att jag var nervös.

Sådär som man alltid (?) är när man ska göra något man aldrig gjort förut och inte har en aning om nivån,eller övriga deltagare.Dessutom nojjig över hur ryggen skulle klara det med tanke på den senaste tidens ökade smärta.

Men jag är ok.Visst,jag har ont och svårt att röra mej,men jag är lite för glad och nöjd för att vara lessen/arg/besviken över smärtan.

Det hade ju snarare varit en glad överaskning om den inte blev värre av det här :)

Jag har inte tänkt på det förrän vi kom hem-men det här är ju precis vad jag behöver:

något jag inte har gjort förut.

Något där jag inte jämför mej själv med hur jag var innan,hur lång sträcka jag klarar,hur tunga vikter jag lyfter,hur länge jag kan stå innan jag måste vila-eller vad det än må handla om.

Jag är ok med att jag kanske inte kommer klara allt,men jag är dels nöjd med att ens försöka och våga prova,och dels jag är ju fortfarande bättre än innan.

Jag vet inte vad den här glädjen kommer ifrån,förut har jag varit så himla fokuserad på allt jag INTE kan så nu är det jätteskönt att jag för en gångs skull är nöjd med något.

Som ni redan förstått överlevde jag cyklingen.Tyvärr hade jag återigen ett pass när jag inte får ut all styrka i benen(jag vet att den finns där,men jag kan inte använda den).Gulliga sambo knuffade mej uppför backarna igen,när jag inte längre orkade.Jag kommer fortsätta kämpa med cyklingen,för det här är något jag älskar att göra och jag vill verkligen att det ska funka.

Men kanske att jag för tillfället får nöja mej med mindre antal mil än vad huvet anser är ett lagom pass...Som tur är får jag inte särskilt ont av det,det är bara sjukt irriterande att kommunikationen mellan huvud och ben inte funkar.

Det ska gå.Jag ska hitta en väg som funkar,jag ska komma till en punkt där jag är nöjd oavsett hur det är med smärtan.Jag kan inte basera hela mitt liv och lycka på smärtans nycker-jag måste hitta ett sätt att hantera dipparna utan totalt katastroftänk om att det aldrig kommer bli bra eller bättre.

Jag ska lära mej att mitt eget värde inte är beroende av vad jag kan prestera i jobb eller fysisk aktivitet-jag måste duga som jag är ändå.

Och nu kom jag på varför jag är ok idag-igår träffade jag världens bästa tjejjer och vi skrattade och åt gott och pratade massor.Och jag glömde att jag var vingklippt för en stund,jag var uppe och flög bland molnen igen.Jag somnade nöjd och lycklig och fylld med ny energi.

Sedan det senaste inlägget har jag haft ont.Ont.Ont.ONT

Så ont att jag funderat på om det var dags att röntga igen och se om nån skruv lossnat eftersom jag kände en knöl där det gjorde mest ont.

Så ont att jag tagit dom starka tabletterna varje dag i en veckas tid,vilket jag inte gjort på ett tag.

Så ont att jag flera gånger per dag funderat på om jag skulle skippa arbetsträningen och gå hem och lägga mej istället.

Jag försöker i större utsträckning inte låta bli saker jag planerat,numera är det väldigt sällan det blir väldigt mycket sämre väldigt snabbt.Det kommer smygande,eller i efterhand.

Vilket kanske är ett bra tecken?(Kanske att det är mer muskeltrötthet/överansträngning snarare än rörelsesmärta?)Förut blev det ju så illa att jag kunde bli liggande i flera dagar pga en kort promenad.

Om man ska återkoppla till tidigare inlägg så tog jag mej i kragen och bad om en ordentlig genomgång på vad jag skulle göra,vilket vi gjorde.Så nu har jag gjort det jag ska med dom arbetsuppgifterna,vilket känns bra för jag blev så nervös på det.Det visade sej såklart vara enklare än jag trodde när jag fick gå igenom det ordentligt...

Jag har också börjat skissa på hur jag,eller vi,ska jobba då jag framöver kommer ha ansvaret för hantering av felamnälningar.Trodde inte jag skulle tycka det var så kul,men det känns som att det börjar vakna ett litet engagemang i mej ändå :) 

Idag kom en i gruppen och frågade hur det såg ut med arbetsträningen för mej,hur länge jag skulle vara kvar där osv.

Så jag förklarade läget (att jag kan arbetsträna till nov,och om jag är uppe i 100% då ska jag börja söka jobb).Det visade sej att han behövde lite avlastning med sina uppgifter så det ska vi ta efter semestern.Känns kul att det finns något för mej att jobba med eftersom jag nu är klar med dom tre uppdragen jag haft.

Dom i gruppen har sån spetskompetens så dom har sällan hjälp av någon annan,så det ska bli spännande att lära sej lite vad dom håller på med :)

Imorgon ska jag ta tjuren vid hornen.Jag ska ge mej ut på samma runda med cykeln som den när jag tappade känseln i benen för första gången.

Jag trodde inte att jag skulle vara så nervös för det som jag är.Teoretiskt ska jag klara det,det är bara 1 mil längre än jag redan cyklat i år-och då har jag inte varit helt slutkörd eller haft idiotont.

Ändå är jag jättenervös för det.Som om jag skulle bli SÅ dålig av en cykeltur som jag var då?!

Då hade jag ju diskbråcket som spökade(men det visste jag nog inte då).Minns smärtan och illamåendet som kom av smärtan.Blä

Jag har blivit tillsagd att försöka se positivt på det-som en grej jag ska göra som ska bli kul.

Och det är det ju,eller det var det när vi bestämde att vi skulle göra det.

Nu är jag så rädd för att få tillbaka smärtan som var då.Återigen,det här är inte logiskt.

Rädslan är inte logisk,kanske skriver jag om den för att själv förstå....

Varning för deppigt inlägg....

Jag hade svårt att sova inatt,mycket som snurrar i huvet nu.Saker som förut inte känts så svåra eller stora,kan en del dagar kännas som att det är helt ouppnåeligt.

Så,jag provade allt jag kunde komma på för att kunna sova; la mej åt andra hållet,lyssnade på musik,gick en sväng genom huset,skrev en lista på saker jag skulle komma ihåg idag osv.

Det gick dock inte att somna förrän 2 timmar senare,på soffan framför tv:n.

Kanske att det inte var det bästa som hänt min rygg den här veckan....

Trött som en tok när klockan sen ringde.Fy fan,det var inte långt ifrån att jag skippade arbetsträningen idag.Tog mej dit iallafall,trött.less och kände mej som en tunna skit.

Med facit i hand kanske det hade varit bättre att stanna hemma,men jag tänker mej att det ska krävas lite mer än så för att inte komma dit.

Gick igenom nya arbetsuppgifter idag,har inte känt mej så trög på länge.Jag vill inte kasta skit på någon,men om man ska lära upp någon på något som denne aldrig har gjort förut kanske man ska planera det lite?Kanske rentav göra en lathund?Kanske inte där och då börja fundera på att strukturera upp det på ett annat sätt än det man börjat förklara...

Att komma 20 min innan jag ska gå hem för dagen kanske inte heller var optimalt.

Det är så himla frustrerande att jag känner  mej liten och värdelös av det här,jag ser inte riktigt att jag kunde gjort på något annat sätt.Jag hade en skitdag.

Antagligen tycker h*n att jag skulle tagit anteckningar så att jag kunde göra mer själv imorrn,men mitt huvud fick panik.

Jag blir så himla stressad av att känna någon slags press på mej att prestera.

Och jag blir ännu mer stressad för att jag tänker så,för nästa tanke blir att "det är ju såhär det är att jobba,jag måste klara det för att få ett jobb".

Fan,jag blir så less när jag får ner det här i text och ser hur jag behandlar mej själv,tänker om mej själv,den enda-och den bästa av mej jag har.

Saker som hänt sen sist i övrigt:

*Möte med Fk och Af,det gick bra-vet lite mer vad som händer när arbetsträningen går ut.

*Ringt Patientförsäkringen och frågat hur det går med mitt ärende.Det skulle skickas vidare för medicinsk bedömning nästa v typ.Kanske.Eller nåt.(Har gått 3 mån sedan jag gjorde anmälan).

*Jag var den enda som glömdes bort i inbjudan till tradiotionsenliga midsommarfirandet med kompisgänget,är så jävla less men vill inte göra någon stor grej av det för jag är redan vid bristningsgränsen.

*Jag har shoppat på rean i en cykelaffär.Vilket innebär att jag numera har riktiga cykelskor med clips så fötterna sitter fast.Vilket gjorde att jag inte fick lika ont i knäna,hurra!Och jag har mer benmuskler än jag tror :)

*Badhuset är klara med renoveringen så den här v har jag simmat 2 gånger.Det var roligare än jag mindes och första gången simmade jag 2 km.Tror bara jag har simmat så långt en gång sen op och att jag då fick skitont.Inte lika ont nu-det går framåt.

*Pga att verksamheten stänger ner under sommaren blir det visst ledigt för mej.När man arbetstränar får man inte vara ledig annars.

*Jag har shoppat.Kanske mer än jag borde,men det behövs lite nytt ibland.

I helgen som var provade jag att leva som en vanlig människa,eller lite mer som innan iallafall.

Vilket i mitt fall innebar att vi var på allsång/konsert i fredags,att jag var på fest(iofs nykter)i lördags och att jag spenderade hela söndagen hejande på de som cyklade Halvvättern.

Tanken slog mej någon gång under lördagen att det kunde bli för mycket,men tyckte det kändes skapligt ändå.

Igår funkade det inte längre.Ryggen började bråka,och det enda jag ville göra var att lägga mej ner och hålla för öronen och gråta.

Jag blir tokig på det här-det kan inte vara ok och något man ska leva med att man blir så himla ljudkänslig?!Och det går fort,från att jag känner att jag är lite sliten,till att jag måste vara ensam där det inte finns några störande ljud.Ensam-som att jag inte ens orkar höra någon annan andas.

För det är så det är-jag pallar inte att höra något från någon/något annan/annat.

När jag skriver ner det här känns det konstigt,för inte fasen kan det där vara fysiskt-det måste sitta i huvet?Eller?

Idag var jag på behandling hos en ny person på Kinopraktik.Hade provat metoden förut,men inte samma utövare som nu.

Jag vet att det kommer låta flummigt,och var och en väljer själv vad man tror på,men jag söker hjälp den vägen för att få igång nerverna igen,för att få huvet och olika delar av kroppen att kommunicera med varann igen,vilket är svårt.

Hon gjorde något som kallas nervbalans,där hon står och håller emot en arm och ett ben på mej,och när hon trycker neråt,uppåt,utåt eller inåt ska jag trycka motsatt håll så mycket jag kan.

Jag var livrädd för att provocera ryggen,vilket jag gör så fort jag lyfter ett ben i princip.Och det gjorde jäkligt ont,ryggen blev ordentligt provocerad av de olika testerna.Men sen hittar hon punkter där hon gnuggar eller masserar,sen provar vi samma rörelse igen-och då kunde jag hålla emot mycket bättre.

Hon sa att jag är stark,styrkan i musklerna är det inget fel på,det är kommunikationen i kroppen som inte funkar.Det är skönt att höra,för jag har varit less ganska många gånger på att träningen inte verkar ge det resultat jag vill.

Efteråt kunde jag knappt gå,kändes som jag kört ett stenhårt träningspass och det brann i benen när jag skulle gå uppför trappen därifrån.Ryggen gjorde skitont.

Ska se hur kroppen reagerar på det här,och om det känns ok ska jag komma tillbaka om 2 v.

Eftersom det var första gången jag gick hos henne pratade vi en del både innan och efter.

Hon sa att nästa gång ska vi ta den psykiska delen,att jag ska prata om operationen för hon trodde det fanns en del att bearbeta där.

Jag insåg då att jag är rädd för att prata om det.Jag har skrivit en del om det här,men jag har långt ifrån skrivit om alla tankar som gnagt.Inför familj och vänner försöker jag "vara stark" och inte prata om det.Med min sambo har jag pratat en del,men kanske inte ens för honom har jag berättat hur rädd jag är,men framförallt hur rädd jag har varit.

Det är så mycket outrett och så många svar jag aldrig kommer få.Den känslan av maktlöshet och hopplöshet när dom la in mej direkt tre veckor efter första op är svår att beskriva.

Rädslan över att aldrig kunna stödja på benet som inte funkade efter första op,och som fortfarande inte är bra.

Slangarna som syddes fast i ryggen efter andra operationen,satan så ont!Smärtan efter andra op var så mycket värre än efter första.Dom där jäkla slangarna lossnade ju under första natten,så dom fick byta lakan eftersom det blev översvämning av blod och vad det nu var dom sköljde med.Doktorn som kom dagen efter och sydde fast dom igen-utan bedövning.Och utan att prata med mej över huvudtaget,det var viktigare att förklara för sköterskan än för mej...

Antibiotikan och de andra medicinerna,under nästan 4 månader.Som gjorde att jag tappade både hud och hår,och den där stackars magen vad den har fått ta hand om :(

Blodprov varje vecka.Varenda jävla vecka i flera månader.Jag som hatar blodprov.

Jag vet att det finns många,väldigt många,som är sjukare än så.Som aldrig blir bra,eller som har en längre väg till bra.

Kanske hade jag haft lättare att acceptera det om jag fått någon förklaring till VARFÖR jag fick infektionen...

Kanske hade jag haft lättare att hantera allt om det inte var olika besked varenda gång jag pratar med dom på sjukhuset.Den ständiga frågan från mej är,såklart,om jag kommer bli bättre,eller om jag kommer bli helt bra.Ena gången svarar dom en sak,nästa gång något helt annat.

Jag har fått en kallelse till en ny telefontid med doktorn som jag pratat med dom senaste gångerna.Jag har ingen aning om varför,och blir fundersam direkt när jag får kallelsen.Vad jag vet skulle vi höras i augusti igen,och så fort jag får någon sån här kallelse blir jag liten och livrädd att det är något skit igen.

Rent logiskt förstår jag ju att det inte är något farligt(sannolikt inte iaf)men min rädsla är inte logisk.

Jaha,då ska vi se...

Om ni inte orkar med lite pessism såhär en torsdagseftermiddag kanske det är bäst att inte läsa så himla mycket mer :)

Kanske att man ska spalta upp det som stör mej såhär:

*Min kropp.Vi har stora samarbetssvårigheter just nu.Jag gör allt jag kan med vila,smärtlindring,rehab/träning-försöker få någon slags balans eller något som funkar.Men nä. 

Den där mjölksyran tar snart knäcken på mej helt-det skulle vara skönt att kunna ta sej uppför trappan till arbetsträningen utan att behöva stanna iallafall.

*Jobbet jag hade löfte om finns inte längre.Jag kanske måste leta nytt ställe att arbetsträna på snart då jag snart inte har några arbetsuppgifter kvar.

*Min nuvarande chef ringde för att påpeka att jag borde vara solidarisk med mina kollegor nu när det är övertalighet-han anser att jag ska säga upp mej så dom inte behöver säga upp någon annan.

(Själv förstår jag inte riktigt problemet-jag kostar dom absolut ingenting i nuläget,kan dom inte bara sätta in en vikarie för mej så slipper nån gå?Jag kommer ju ändå bli uppsagd senare).

*Landstinget-tydligen är det helt j-a omöjligt att få ett kvitto på att man betalat 1100:- i receptionen på vårdcentralen(upp till högkostnadsskyddet).

*Facket.Flera gånger har jag frågat vilken hjälp man kan få om man är sjukskriven en längre tid.

IDAG-efter nästan exakt 2 års sjukskrivning får jag veta att det finns ersättning man kan söka för tex träning,rehab,massage,resor till och från sjukhus osv.

Jag vet-det är ju jättebra!MEN det skulle varit så himla mycket bättre att veta för ett år sen eller två så man hade sparat kvitton och haft bättre koll.

*Försäkringskassans information har varit lite....knapphändig.Vilket i mitt fall betyder att jag inte alls får arbetsträna i ett år som de sagt från början.Den här månaden har de oxå glömt att betala min ersättning + att de ändrat ersättningsform för mej så jag antagligen inte får ut något på sjukförsäkringen längre. 

*Arbetsförmedlingen.Hur svårt ska det vara att få hit en matta som jag skulle fått den 16 april?

*Jag är så otroligt trött på att jaga information hela tiden,att försöka få tag i den ena eller den andra för att få rätt stöd och hjälp.Det skulle vara så himla skönt om man bara fick fokusera fullt på att bli bra istället.

Vi sätter nog punkt här,för vem fan orkar höra på mer gnäll?

Nytt samtal med dr idag....

Han skrev läkarintyg till siste augusti och under den tiden ska jag arbetsträna så mycket det går(han kallade det aktiv sjukskrivning).

Han påpekade igen att medicinskt finns det inte längre någon förklaring till min smärta,jag vet inte riktigt vad han vill ha sagt med det-ska jag bara rycka upp mej och sluta ha ont eller?

Han hade fått svar av narkosläkaren på min undran om tröttheten-och HOPPSAN-det fanns visst ett samband med op+reoperation=trötthet.Det var dock vanligare vid andra operationer,tex gynokologiska(stavning?) och bukoperationer.

Narkosläkaren hade också tittat på mina blodprover,och allt såg(som vanligt)bra ut.

Däremot så sa han att både Gabapentin och Panocod försämrar återhämtningen,så jag har alltså fått medicin ordinerad för en åkomma,som försämrar en annan märkbart.Härligt

Idag sa han också att Panocod omvandlas till morfin i kroppen så den ska man inte hålla på med så länge.I aug/sep ska jag trappa ner/sluta med den om det inte går att göra tidigare.

I senaste inlägget närde jag en liten dröm om att cykla Tjejvättern.För jag hade ju cyklat typ 1 timme en gång.Efter ett pass eller två till på cykeln är det bara att drömma vidare....

Det inte blir en den "revansch"på ettårsdagen efter op nummer 2 som jag hade hoppats-men i år kan jag ialafall hänga med till Motala och heja istället för att ligga på sjukhuset...

Lite surt men jag får sluta sparka och slå och gno in allt jag inte kan.Det här ÄR mitt liv nu oavsett vad jag anser om det.

Idag skulle en kompis komma hit å ses några timmar.Av okänd anledning ställde hon in.

Det gör lite ont i hjärtat,inför op pratade hon så mycket om hur mycket hon skulle vara här, att hon finns här och allt möjligt.Imorgon är det ett år sen vi sågs sist.ETT ÅR.

It´s been a long day whitout you my friend

and I´ll tell you all about it when I see you again

We´ve come a long way from where we began

I´ll tell you all about it when I see you again.

Nu har tiden försvunnit sådär snabbt igen.

Det är fullt upp med att arbetsträna 4 timmar/dag som jag gör nu,känns som att jag inte hinner så mycket annat(hur stressad var jag när jag jobbade?!).Men då tränade jag inte så mycket som nu.Nu SKA det in minst 4 pass/v.Imorgon ska jag till vårdcentralen och förhoppningsvis lägga om det där trasiga fingret för sista gången...Har haft lite träningpaus från styrka och simning pga av det,gjorde för ont att hålla i vikterna och jag får inte blöta ner plåstret eller vad det är.

Spinningen har jag dock kört,men den förra v var sista gången för terminen på det,så nu blir det att köra på ett annat ställe,eller helt enkelt köra ute.

I helgen hämtade jag hem racern som syrran lånat eftersom jag inte kunnat cykla på den på typ 2 år.Den var snyggare än jag mindes :)

Och betydligt roligare att cykla på!Körde 1,5 mil i söndags-vilken frihetskänsla!Jag började direkt drömma om åtminstone Tjejvättern (målet när jag vaknade efter första op var Halvvättern i år).Jag hade helt glömt vilken känsla det är i kroppen när man rullar fram med bra fart och starka ben.Min sambo lät kanske inte helt medhållande när jag direkt efter cykelturen sa att jag ville köra Tjejvättern...Vi får se,jag skulle kunna göra som vanligt-ner med huvet och köra och nöta så länge det går,och lite till.Men förhoppningsvis vet jag bättre än så nu.

Jag är lite rädd för att inte veta var gränsen går,hur mycket det är ok att ta ut sej,eller vad som är för mycket och framkallar smärta.Men det är ju bara jag som kan testa mej fram,finns inga facit nu.Senast jag var hos sjukgymnasten kändes det lite konstigt,som att det var sista gången.Jag fick med mej övningar att göra hemma och/eller på gymmet och han skulle ringa om 1 mån.

Jag förstår att jag på ett sätt inte behöver gå dit,jag har så många övningar nu att jag borde klara mej,jg vet vad jag ska göra.Ändå känns det lite nervöst och ensamt.

Smärtlindringen som jag skrev om i förra inlägget har fortsatt funkat skapligt.Förutom att jag blir så satans trött.Jag vet inte om jag blir trött av tabletten i sej,eller av att kroppen äntligen slipper smärtan och kan slappna av?Som mest har jag somnat 4 ggr på en dag,och då är det yvärr inte bara när jag ligger hemma på soffan det händer,utan även på Yogan och arbetsträningen.

På Valborg lät jag bli att ta något eftersom jag vile dricka öl till maten,de två dagarna efter det tror jag att jag bara tog 1/dag istället för 3/dag,för det kändes bra och jag hade inte lika ont.

I söndags fick jag trappa upp igen till full dos,samma igår och idag klarade jag bara 1,5 tim på arbetsträningen.Sen började det pirra i både rygg och ben,och ryggen gjorde jätteont så jag fick gå hem.

Så,får väl ta soffan tills kramperna släpper och sen en promenad för att få igång cirkulationen.

Igår träffade jag en kompis som har kommit att betyda mer under tiden jag har varit dålig.Hon är en av inte så många som kommer och hälsar på eller ses regelbundet.Jag tror inte hon förstår hur mycket det betyder.Blir alltid glad av att träffa henne,och känner mej bättre till mods när jag fått babbla av mej,och fått höra om annat än min egen bubbla :)

Igår sa jag iaf att jag ville bli som förut igen,att jag ville vara pigg och glad och prata om nåt annat än hur min kropp å knopp mår.Hon sa att jag nog inte kommer bli densamma igen,och att det är nog bättre att inte bli det.

Jag tror aldrig jag kommer bli densamma igen,det är för ytligt på nåt sätt.Jag vet inte hur jag ska förklara-men att shoppa och festa kommer nog inte vara mina intressen igen.Absolut inte i samma mängd som förut iallafall.

Ja,alltså...Jag pratade med dr häromdan.Röntgen och blodprover visade,som väntat,ingenting.Medicinskt har dom ingen förklaring till varför jag fortfarande har ont?!

Förra gången vi pratade sa han att det kan ta upp till 2 år till för mej att bli bättre,eller bra.

Så lät det inte den här gången.

Nu sa han att musklerna läker på 3 månader och skelettet på 6 mån så dom har ingen förklaring till min smärta längre...Nu ska vi "ta en månad i taget och se hur det går för mej".

Lät inte så himla lovande i mina öron.

Tröttheten kan han inte förklara,men han ska prata med narkosläkare om det kan bero på att jag sövdes ner två ggr på 3 veckor(men det borde väl vara ok nu??).

Jag får mycket mer ryggsmärta vid mens,och frågade därför om det var vanligt och om man kunde göra något åt det(jag blir liggande gråtande för det gör så ont i ryggen).

Det hade han aaaaaaldrig hört talas om?!?!Är det någon av er andra stelopererade som har samma bekymmer eller är jag helt ensam om detta?

Slutligen bad jag om ny smärtlindring då varken tramadol eller oxycodone funkat för mej,och vet ni vad?

JAG FICK ÄNTLIGEN NÅT SOM FUNKAR!!!

Visst,jag är yr i huvet och lite så,men natten till igår sov jag en hel natt för första gången på flera månader.Igår kunde jag arbetsträna 4 timmar utan att få ont!

Jag kunde gå på Medicinsk Yoga utan att få ont.Det första jag kände när jag vaknade på morgonen var inte smärtan i ryggen :)

Inget gott som inte har något ont med sej dock.Man kan ju alltid se till att skära av sej en bit av nageln och fingret när inte ryggen gör ont-så man har ont NÅNSTANS hela tiden...

Hahahahahahaha.Jaja,nu ska jag bege mej till Vc och se om dom kan få loss kompressen och byta ut den.Sambon försökte innan han åkte till jobbet men jag höll på att svimma av smärtan så det fick avbrytas.