När man börjar bli så pass bra fysiskt som jag är nu,så tänker jag att jag är på g-att om några veckor eller månader kanske man kan ha ett möte för att prata igenom hur man ska göra sen.

Sen,när jag ska börja jobba igen.

Det är bara det att jag har ju ingen aning om nånting?!

Min chef ringde förut.Mitt företag har vunnit anbudet och har uppdrag i 10 år till(om ingen part väljer att bryta avtalet igen,vilket hänt förut).

Han frågade om det är realisiskt att jag ska pendla över 10 mil/dan 5 dar/vecka.Jag svarade att jag inte kan svara på det i nuläget-för vad ska jag svara på det???

Om jag svarar att det inte kommer gå blir jag antagligen uppsagd,och jag är inte där än.Jag vill inte dit rättare sagt.Jag får panik.Ångest.Börjar gråta.

Jag förstår väl innerst inne att det inte blir bra.Att lägga tre timmar om dan på att pendla är inte det bästa för mej.Men det är fan vad rädd jag är för att hamna i den där arbetslösheten som låter så kall och ensam.

Grejen är väl oxå att jag vill ha nåt slags kvitto på att jag KAN jobba igen,för om jag blir uppsagd och sen börjar jobba nån annanstans och det DÅ visar sej att jag inte kan jobba alls-ja då har jag hellre kvar sjukpenninggrundande inkomsten,försäkringar m.m som jag har genom jobbet nu.

Från att ha känt mej skaplig för att det går bra med rehab m.m blev jag ganska deppig nu,för vem är man när man inte kan,eller inte vet vad man kan?

Det är så frustrerande att INTE VETA.

Ska försöka tänka såhär istället :)

Idag var det dags att träffa sjukgymnasten igen.Det har gått ganska lång tid sen senaste besöket-dels pga att han blev sjuk och dels för återbesöket på sjukan(visste ju inte vad röntgen skulle visa).

Idag har vi gått igenom min bråkande hand och höft.Handen (fingrar som domnar)fick jag en övning jag skulle göra när den domnar-antagligen beror det inte på att nån nål sattes fel under första op som jag trodde,utan det beror på vinkeln när jag ligger och läser osv.Skönt det!Sen att jag aldrig haft problem med just det innan op är ju en annan femma ;) (har ju alltid legat så).

Efter en hel del böjande och stretchande av höften tycker sjukgymnasten att vi inte behövde lägga så stor energi på den heller.Jag var "normalt rörlig" där,jag är inte lika rörlig som innan op(enl mej själv) men han menar att det kommer nog ge sej med tiden när jag börjar träna mer osv.Det är iallafall inget som ställer till det så mycket i nuläget att vi ska göra något åt det.Det är liiiite störigt att inte kunna stretcha tex rumpan men det ska nog lösa sej så småningom :)

Han frågade hur mycket jag tränar nu,jag svarade simning 3ggr/v,promenader övriga dagar och sjukgymnastik dagligen(nästan).

Resultatet av simningen är dock inte det önskade,och min kropp återhämtar sej inte som jag vill(är toktrött dagligen,och blir därför aldrig sugen på att träna.Känns som jag inte bygger upp nåt).

Så nu över till det roliga:

Jag ska börja styrketräna nästa vecka! :) :) :)

Ihop med sjukgymnasten,så han har koll på att jag har rätt teknik.Vi pratade en del om hjärnspöken oxå,och att jag är så rädd för att få ondare att jag inte vågar försöka en del saker.

Det känns helt fantastiskt och väldigt lyxigt att få börja med det här,och ha med någon som vet vad jag behöver fokusera på.

Sååå,ingen simning eller sjukgymnastik under några v,bara promenader + styrketräningen.

Ska bli så himla kul att se hur det här går!

Kanske har jag kommit på vad som blir fel för mej.Inför läkarbesök/återbesök är jag ganska nervös och vilar mer än jag brukar (inför resan till sjukhuset+att jag då vet att jag ska sitta mer än vanligt).

Efter läkarbesöken är jag så glad/lättad att det gått bra och att det inte gjort så ont(glömmer då att jag vilat extra=därför jag inte har ont)så då lägger jag in en extra växel.

För det gick ju bra på läkarbesöket och då kan jag plötsligt göra allt,eller???

Jag glömmer väldigt snabbt att han faktiskt sa att rehaben och återhämtningen kommer ta extra tid för mej eftersom jag opererades 2 ggr.Hur fan kan jag glömma så snabbt?!

Och kanske,kanske,kanske tänker jag lite grann just nu att jag borde ju lära mej nån gång...

Igår skulle jag testa att gå 2 promenader.Den första(innan frukost)var på ca 4,5 km.Det är inga konstigheter.Sen åkte jag in till stan och luncha med syrran,då började smärtan komma krypande.

Där och då tänkte jag mej inte alls för-jag körde på taktiken att "mer motion tar bort smärtan"-

så jag åkte till Vrinneviskogen iallafall och började gå.Efter 2 km hade jag så ont att jag insåg att det inte kommer funka,jag kommer inte ta mej runt på den slingan jag hade börjat gå.

Efter en stund hittar jag en kortare slinga och går in på den istället,vi kan ju säga att det var skitsamma för det blev en alldeles för lång promenad iallafall.

Att sen ta sej in i bilen var ett jäkla projekt,tårarna brände bakom ögonlocken-dels för smärtan men oxå för att min kropp inte pallar det jag vill.I den där älskade skogen gick jag flera mil i veckan förut och nu funkade inte ens en kortare variant.

Eftermiddagen och kvällen spenderades liggande på soffan,stilla-då varenda rörelse högg i ryggen.När jag skulle gå ut till köket fick jag knappt fötterna över tröskeln.Smärtlindringen hjälpte inte särskilt mycket och under natten har jag väl vaknat varenda gång jag rört mej.

Idag blir det inte mycket gjort,men det får vara okej.Jag måste ju prova ibland för att se hur långt jag kommit(en del har åsikter på att jag tar i för mycket-men hur ska jag veta vad jag klarar om jag inte provar?).

Och,om vi ska se det positivt-så går det ju himla mycket bättre nu.Jag har inte så här ont VARJE DAG,eller VARJE NATT.Kanske är det så att jag får leva med den här smärtan resten av livet,och då är det väl bara att vänja sej och gilla läget...(Tänk vad tankesättet ändrats ändå-förut fick jag PANIK vid såna här smärtsamma tillfällen.Nu försöker jag ta det lugnt och tänker/hoppas att det går över,om inte idag så dagen efter...)Jag är medveten om att läget skulle kännas helt annorlunda om jag inte var sjukskriven,nu kan jag ju ta dagen som den kommer och bara vila.

Det är inte menat som skryt eller nåt-jag vet att det finns dom som har det betydligt mycket jobbigare med smärtan än vad jag har,och det är ett helt annat läge.

Bloggen handlar dock om mej så det får vara ok att jag skriver om...just det-mej! ;)

ÄNTLIGEN lyser solen lite åt mitt håll :)

Jag vet fasen inte hur jag ska skriva det här inlägget-det verkar svårt att få någon ordning i mitt huvud idag men jag ska försöka:

Idag var det alltså dags för återbesök på Us i Linköping,och ett möte med både en infektionsläkare och ryggläkaren som gjorde min första operation.

Dom frågade hur det gått med antibiotikan som jag ätit i mer än 3,5 mån.Jag svarade att det gått bra förutom en del biverkningar-jag nämnde att det kliat så mycket så att jag blödde dagligen under några veckor,att håret har blivit så stelt så det känns som man kan bryta av det och att tänderna blivit missfärgade.Det här tyckte dom var lite konstigt,så jag fick inget svar på om mina tänder kommer få tillbaka sin gamla färg eller när håret mjuknar igen-men någon klok musiker har ju skrivit "time will tell"så vi kör väl på det.

Alla mina blodprov har sett väldigt bra ut så infektionsläkaren hade inte särskilt mycket att säga,han ursäktade sej när han insåg att jag bara hade "ryggfrågor"och gick till nästa patient.

Ryggläkaren pratade en del om vad som händer nu-att jag så småningom ska ta kontakt med Fk för att få vidare direktiv om hur jag ska söka jobb osv.Antagligen vill dom göra en utredning på vad för slags jobb jag kan göra och inte.Ett jobb med bara sittande kommer inte funka,men jag tror inte att det är så många jobb där man MÅSTE sitta hela dagarna-på dom flesta ställen kan man ju ta en bensträckare då och då.Tanken slår mej där och då att "faaaan-det är nu det händer-det är nu jag för alltid kommer få en stämpel på mej.Jag kommer inte längre kunna jobba med vad som helst.Jag kommer alltid behöva anpassa mej efter ryggen".Och det är väl en grej-men det som skrämmer är ju hur andra kommer se på en när man inte kan göra "allt".

Det är ju inte direkt en nyhet,men ibland får man ta ett extra djupt andetag och tänka att det är ok,det kommer bli bra ändå.Min kompis Alexandra har ett väldigt bra citat "Allt blir bra till slut-och blir det inte bra så är det inte slutet"-det(citatet alltså) blir bara bättre med tiden.

Hepp hepp-vi tar väl några frågor och svar på det:

*Varför domnar fingrarna i vänsterhanden efter första op?Det har gjort ont sen direkt efter op och dom somnar/domnar vid lite tryck.

-Det var märkligt för det är tre fingrar och om det hade med nån nerv att göra borde det bara vara två fingrar som bråkar.(Han undersökte armbågen lite,inget fel hittades och inget sas om vidare undersökning).

*Varför bråkar högerhöften?Går inte att lyfta högerbenet lika högt som vänster och jag tappar orken snabbare i högerbenet.Har även hugg i höften när jag böjer benet mycket.

-Han skulle prata med sjukgymnasten på Us (hoppas på hon som är så bra!)och kolla om hon skulle göra en ny test av nervfunktionen m.m

*Räknar man från första eller andra operationen när man räknar på "3mån efter operationen kan du/ska du kunna..."

-Man räknar från andra eftersom infektionen var så djup.Min rehab tid kommer oxå förlängas betydligt pga det här-kanske blir ett års rehab istället för 6 mån.

*När ska man börja stretcha/böja framåt tex klippa tånaglar osv.

-Avvakta med det tills det gått 6 mån efter andra operationen.(GRATTIS kära sambo,du får fortsatt förtroende ;))

*Är det ok att tatuera i området runt ärret?

-Vänta minst ett år med det,dom har ju öppnat två ggr så nu behövde huden vila och återhämta sej.

Återigen hade jag förväntat mej jubel och fanfarer i huvet för att antibiotikan och jag inte behöver hänga längre-men icke.Det är bara tomt och jag är så himla trött.

Men ok-jag har inte sovit så himla bra dom senaste nätterna och inatt inte mycket alls eftersom jag var så nervös för vad dom skulle säga idag-om det skulle bli en tredje operation.

Dom hade inte fått något utlåtande på röntgen än-men ryggläkaren hade tittat på bilderna och inte upptäckt några konstigheter.

Om en månad ska jag lämna blodprov för att kolla att infektionen inte gör come back nu när jag slutar med antibiotikan-det kanske är därför jag inte ropar hej än?

 Såhär såg det dagliga intaget ut för några mån sen-skönt att det inte är så mycket kvar längre :)

Så kom då äntligen en liten ögonöppnare för mej-en liten hint om vilken riktning jag vill välja när det sen blir dags att plugga.SÅ SKÖNT.

Så fantastiskt skönt att äntligen komma på NÅNTING som är intresssant,och en del av det jag jobbat med tidigare.

Gissar att jag kommer få börja med att plugga upp en del betyg/komma in i att plugga lite innan jag kan söka.

Eller,jaaaa-jag kan ju börja med att få svar på om jag kommer kunna jobba med det över huvudtaget men det tror jag :)

2 år på distans blir det isåfall.2 år på halvtid,vilket är väldigt synd men kanske lika bra-då kanske man kan jobba lite oxå ;) 

Jag har oroat mej ganska mycket för den här biten-att jag inte kommer på något jag vill göra när jag inte kan återgå till mitt nuvarande jobb.

Idag har jag,förhoppningsvis,varit på min sista provtagning pga antibiotikan.Frågade på Vc om de såg om nån ny operation var bokad på mej,men det var inget.Blev lite lättad-tills jag nyss kom på att svaret på röntgen antagligen inte ens har kommit än...Haha,tur att jag inte vill skynda på svaret nåt alls ;)

Tänk att efter den här v känns det som att mitt liv kan börja lite mer-efter den här v är transportsträckan från förra operationen slut.Det känns verkligen som att livet gått på halvfart och mycket hängt på om det blir en op till eller inte.Om 3 dar vet jag.

Såja!

Då har nedräkningen börjat!

Förhoppningsvis har jag nu bara två provtagningar kvar innan återbesöket nästa v.

Tänk-efter nästa v kan jag slippa lämna prover varje vecka!Och jag kan ÄNTLIGEN slippa antibiotikan efter nästan 4 månaders intag.

Det ska bli så himla skönt att slippa biverkningarna så ni anar inte!

Imorgon ska jag på röntgen.Jag måste erkänna att jag är lite nervös.Senast jag gjorde röntgen gjorde det så jävla ont att ligga på rygg på hårt underlag att jag grät det mesta av tiden där.

Det hoppas jag att jag klarar bättre den här gången.Jag är mer nervös för vad den kommer visa-om allt hållit sej på plats eller om nånting har lossnat pga infektionen.

Och om infektionen gett med sej och försvunnit.

Om något lossnat eller om infektionen är kvar blir det alltså en tredje operation.Jag försöker låta bli att tänka på det,för sannolikheten att det faktiskt gått BRA är nog större :)

Jag har ju skrivit tidigare om att det varit sämre med pirrningar/domningar i benen och ena handen.Handen bråkar fortfarande dagligen men igår klarade jag att gå 8km utan att benen gav upp(en del dagar går det inte att gå alls).Det gör ont i höfterna så något är det som spökar,men det kan väl oxå vara belastningen gissar jag.Har försökt stretcha rumpan för den spänner jag väldigt lätt när ryggen inte klarar belasting,men jag får inte till det på högerbenet.Det är en läskig känsla att inte kunna böja benet som innan!Det gör så jäkla ont :(

Knäböjen som jag ska göra enligt sjukgymnasten funkar inte alls-inte för ryggen eller benen utan för knäna.Det börjar knastra och göra ont i dom direkt.

Undrar hur mycket man ställt till med i sin kropp genom felbelastning pga att tex ryggen gör ont?

Sista överklagan till Fk är inskickad.Jag räknar inte med att få rätt för det är nog svårt,men jag har åtminstone gjort allt jag kan nu.

Ibland kommer jag på mej själv med att dra ett djupt andetag,och sen släppa saker.Det här är en sån sak-jag kan ju gräma mej hur mycket som helst över det men nånstans har jag äntligen fått in i mitt system att JAG KAN INTE GÖRA MER ÄN JAG GJORT.Det får vara bra så.

Jag är varken sämre eller bättre än någon annan men nånstans får man sätta punkt för saker man kan gräma sej över.(Japp,jag VET att det är svårt.Har tagit sin tid kan jag ju säga).

Avslutar med en sjysst bild :)

Att man aldrig lär sej...Om man säger att det går bra,eller att man haft en bra period så blir det ju ALLTID sämre.

Jag har kunnat pormenera väldigt mycket den senaste tiden-underbart!Men idag liksom sket det sej.Benen tog slut.Till saken hör att benen är ju ganska starka,inget undantag för min del.

Vi var ute och gick,kände att jag inte höll samma tempo som jag brukar-när vi gick uppför en backe kände jag att det började bli som mjölksyra i benen.Och det är väl ok i backen(ok och ok,men ni fattar).Det försvann inte!Det var 2 km kvar hem och det försvann inte...

I mitt huvud blir det lite oroligt nu-för det var såhär det började med diskbråcket-jag tränade för Halvvättern och var frustrerad för att jag fick så jäkla mycket mjölksyra utan anledning.

Igår kunde jag knappt stå på ett ben när jag gjorde sjukgympan,så dålig balans har jag inte haft på flera veckor.

Imorrn ska jag til sjukgymnasten så jag hoppas han kan hjälpa mej lite.(med VADÅ???)

Jag har även haft problem med en hand efter op,dom satte nål och den måste hamnat fel på nåt sätt för efter det tappar jag känseln i fingrarna väldigt lätt och det borde ha gått över nu.

Utöver det dålig sömn i flera nätter-det kan fan ta kål på vem som helst att inte veta hur det ska gå eller hur det ska bli.Klart jag inte vill ha facit på hela livet-men skulle vara skoj om jag skulle kunna få en hel dag utan smärta igen.(hur känns dom?)

Puh,vilken vecka!

Smärtan har varit ganska skonsam den här v,så jag har faktiskt kunnat promenera varje dag.Det är första gången det funkat under så lång tid efter operationerna.Underbart

Har träffat en kompis som jag inte träffat på flera månader,grymt kul!Blir så himla lycklig av dom där tillfällena när man faktiskt KAN åka till nån även om det är en bit,och sen vara där några timmar.

Provat på att baka lite igen,det går sådär.Blir inga avancerade påhitt just nu men skönt att kunna slänga ihop en fika iallafall :)

Igår firades födelsedan med närmsta familjen-mycket trevligt med besök.Lunchade med mamma,pappa och faster innan-grymt trevligt och grymt gott!

Efter dom sista hade åkt hem igår blev det sängen direkt,hade ingen ork alls kvar i kroppen och smärtan kom krypande.Inte så konstigt efter mycket sittande.Nästa v ska jag börja sy/brodera med korsstygn(vet inte vad man säger?).Måste få ner skärmtiden lite känner jag.

Jag har varit på jobbet en sväng och diskuterat framtiden,blev kanske inte jättemycket klokare av det för det kommer en upphandling mitt i alltihop men vi får se vad som händer.

Dom har inga besked att ge,men det har inte jag heller eftersom jag inte vet när eller om jag kan jobba.

Igår kom det här:

Första gången den där rutan vid "Nej" har ett kryss.

Jag förväntar mej en reaktion.Att bryta ihop och storgråta.Men antingen har jag redan fattat och accepterat,eller så fattar jag fortfarande inte.

Det här är så himla svårt,när man PRATAR med andra försöker jag hålla humöret uppe och få det att låta som att det inte är så farligt/jobbigt/ledsamt.Men det är ju det.

Japp,nu kommer nog tårarna ändå.