I helgen som var provade jag att leva som en vanlig människa,eller lite mer som innan iallafall.

Vilket i mitt fall innebar att vi var på allsång/konsert i fredags,att jag var på fest(iofs nykter)i lördags och att jag spenderade hela söndagen hejande på de som cyklade Halvvättern.

Tanken slog mej någon gång under lördagen att det kunde bli för mycket,men tyckte det kändes skapligt ändå.

Igår funkade det inte längre.Ryggen började bråka,och det enda jag ville göra var att lägga mej ner och hålla för öronen och gråta.

Jag blir tokig på det här-det kan inte vara ok och något man ska leva med att man blir så himla ljudkänslig?!Och det går fort,från att jag känner att jag är lite sliten,till att jag måste vara ensam där det inte finns några störande ljud.Ensam-som att jag inte ens orkar höra någon annan andas.

För det är så det är-jag pallar inte att höra något från någon/något annan/annat.

När jag skriver ner det här känns det konstigt,för inte fasen kan det där vara fysiskt-det måste sitta i huvet?Eller?

Idag var jag på behandling hos en ny person på Kinopraktik.Hade provat metoden förut,men inte samma utövare som nu.

Jag vet att det kommer låta flummigt,och var och en väljer själv vad man tror på,men jag söker hjälp den vägen för att få igång nerverna igen,för att få huvet och olika delar av kroppen att kommunicera med varann igen,vilket är svårt.

Hon gjorde något som kallas nervbalans,där hon står och håller emot en arm och ett ben på mej,och när hon trycker neråt,uppåt,utåt eller inåt ska jag trycka motsatt håll så mycket jag kan.

Jag var livrädd för att provocera ryggen,vilket jag gör så fort jag lyfter ett ben i princip.Och det gjorde jäkligt ont,ryggen blev ordentligt provocerad av de olika testerna.Men sen hittar hon punkter där hon gnuggar eller masserar,sen provar vi samma rörelse igen-och då kunde jag hålla emot mycket bättre.

Hon sa att jag är stark,styrkan i musklerna är det inget fel på,det är kommunikationen i kroppen som inte funkar.Det är skönt att höra,för jag har varit less ganska många gånger på att träningen inte verkar ge det resultat jag vill.

Efteråt kunde jag knappt gå,kändes som jag kört ett stenhårt träningspass och det brann i benen när jag skulle gå uppför trappen därifrån.Ryggen gjorde skitont.

Ska se hur kroppen reagerar på det här,och om det känns ok ska jag komma tillbaka om 2 v.

Eftersom det var första gången jag gick hos henne pratade vi en del både innan och efter.

Hon sa att nästa gång ska vi ta den psykiska delen,att jag ska prata om operationen för hon trodde det fanns en del att bearbeta där.

Jag insåg då att jag är rädd för att prata om det.Jag har skrivit en del om det här,men jag har långt ifrån skrivit om alla tankar som gnagt.Inför familj och vänner försöker jag "vara stark" och inte prata om det.Med min sambo har jag pratat en del,men kanske inte ens för honom har jag berättat hur rädd jag är,men framförallt hur rädd jag har varit.

Det är så mycket outrett och så många svar jag aldrig kommer få.Den känslan av maktlöshet och hopplöshet när dom la in mej direkt tre veckor efter första op är svår att beskriva.

Rädslan över att aldrig kunna stödja på benet som inte funkade efter första op,och som fortfarande inte är bra.

Slangarna som syddes fast i ryggen efter andra operationen,satan så ont!Smärtan efter andra op var så mycket värre än efter första.Dom där jäkla slangarna lossnade ju under första natten,så dom fick byta lakan eftersom det blev översvämning av blod och vad det nu var dom sköljde med.Doktorn som kom dagen efter och sydde fast dom igen-utan bedövning.Och utan att prata med mej över huvudtaget,det var viktigare att förklara för sköterskan än för mej...

Antibiotikan och de andra medicinerna,under nästan 4 månader.Som gjorde att jag tappade både hud och hår,och den där stackars magen vad den har fått ta hand om :(

Blodprov varje vecka.Varenda jävla vecka i flera månader.Jag som hatar blodprov.

Jag vet att det finns många,väldigt många,som är sjukare än så.Som aldrig blir bra,eller som har en längre väg till bra.

Kanske hade jag haft lättare att acceptera det om jag fått någon förklaring till VARFÖR jag fick infektionen...

Kanske hade jag haft lättare att hantera allt om det inte var olika besked varenda gång jag pratar med dom på sjukhuset.Den ständiga frågan från mej är,såklart,om jag kommer bli bättre,eller om jag kommer bli helt bra.Ena gången svarar dom en sak,nästa gång något helt annat.

Jag har fått en kallelse till en ny telefontid med doktorn som jag pratat med dom senaste gångerna.Jag har ingen aning om varför,och blir fundersam direkt när jag får kallelsen.Vad jag vet skulle vi höras i augusti igen,och så fort jag får någon sån här kallelse blir jag liten och livrädd att det är något skit igen.

Rent logiskt förstår jag ju att det inte är något farligt(sannolikt inte iaf)men min rädsla är inte logisk.

 

SaraEmma

8 juni 2015 22:44

Å jag känner igen mig så mycket i det du skriver... Lite jobbigt att läsa för det träffar så rätt. Även om jag inte behövt opereras två gånger och inte fick nån infektion så är det mycket annat som är samma, all oro, funderingar, trötthet, att kämpa på utan att klaga för mycket... Att få luddiga eller inga besked alls, eller olika från gång till gång. Hade jag vetat hur detta skulle bli hade jag nog tänkt igenom operationen några gånger till innan jag bestämde mig för att göra den. Vet fortfaranade inte om det var värt det faktiskt. Fattade inte alls hur psykiskt jobbigt det skulle bli, hur mycket oro, trassel och krångel. Att hela livet skulle upptas av detta så här länge, och hur länge till? Jag har faktiskt funderat på att gå och prata med nån, bearbeta allt på nåt sätt. Nu kör jag bara på och slår ifrån mig när det är jobbigt. Inte bra i längden. Jag säger det igen, tur vi hittade varann, nån som förstår är guld värd! Läste du i Emmas kommentarer om fb-gruppen?
Kram på dig <3

http://ryggresan.bloggplatsen.se

 

L

9 juni 2015 06:11

Gumman <3
Samma sak när jag läser din kommentar-det är jobbigt för det känns likadant!Jag tror det är bra att prata med någon,jag har oxå tänkt det men inte fått tummen ur...Kanske får man då lite verktyg att hantera det bättre?All oro,frustration,besvikelse och allt annat måste ju få komma ut nånstans tänker jag.En fb-grupp låter som en väldigt bra idé!Massa kramar

http://www.inmyplace.bloggplatsen.se

 

SaraEmma

9 juni 2015 09:11

Om du mailar mig på saraemma4@gmail.com så berättar jag om fb-gruppen :-)

http://ryggresan.bloggplatsen.se

 

Emma

11 juni 2015 14:25

Du träffar så himla rätt! Och du är verkligen inte ensam i det här. Jag förstår din rädsla även om jag bara blivit opererad en gång. Alla tankar och känslor som rör sig runt i kroppen, och som är så himla svåra att få svar på.
Men det du säger om att du blir ljudkänslig och behöver bara själv, det hör absolut ihop med det fysiska. Allt det som vi går igenom nu kan göra oss väldigt stressade. Frågorna fortsätter att komma, hur ska det gå? Blir jag någonsin bra? Vad ska jag jobba med? osv.. Och vid stress händer det massor av saker i kroppen. Jag satt nyligen och läste igenom just det kapitlet i mitt material från smärthanteringskursen i Nacka och där står det om just smärta och stress. Ett av väldigt många symptom på långvarig stress är ljud och ljuskänslighet.
Det är nog viktigt att komma ihåg att det vi går igenom handlar inte endast om smärtan i ryggen. Det handlar mycket mer om all stress som den drar med sig. Så att gå och prata med någon är säkert jättejättebra! Jag ska också försöka göra det igen. Jag är inte helt klar med min psykolog i Nacka, men efter det tror jag att jag kommer söka upp någon ny.
Oj vilken lång kommentar det här blev :) Stor KRAM till dig!

http://vagenfram.wordpress.com

L

17 juni 2015 20:04

Haha,jag gillar dina långa kommentarer Emma!Jag säger det igen-det är så skönt att få stöd och förklaringar från er som går igenom samma.Den där stressen får jag nog se upp lite med,lätt hänt att man vill mer än man klarar.Och för min del är det vääääldigt lätt att tänka att det bara är dom fysiska besvären som behöver anpassning,men klart det nöter på psyket oxå.
Kram kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hörni, det verkar som att det är dags. Dags att få ett slags avslut.   Det har gått 2,5 år sedan senaste operationen av ryggen.Och visst, det har blivit mycket bättre än det var då, och bättre än det var innan steloperationen. Men det verkar ...

Som ni märker hänger jag inte här så ofta...   Om man ska gå direkt på en ryggrapport så är den skaplig, i torsdags var första (och hittills enda) smärtfria dagen på nästan 3 månader. Jag tror inte att jag har så mycket mindre ont nu, men jag h...

Hej! Vad fort sommar och semester gick, men relativt snart har vi semester igen så jag ska inte klaga :)   Har lite saker jag vill ta upp i dagens inlägg,så nu kör vi.   -Semestern var utmärkt, hann och orkade med ungefär vad jag hade hoppa...

  Dags för en liten rapportering om hur det går för mej nu :) Jag kom in på utbildningen jag sökte till hösten!Såå himla nöjd. Nu vet jag att jag kommer in på utbildningar jag är intresserad av-jag skrev högskoleprovet i höstas för att öka chan...

Nu har det gått 2 veckor sedan jag cyklade. Det har varit två veckor med smärta varje dag.Inte sån där smärta som gör att man måste ligga ner, mer molande i bakgrunden för att hugga till ibland. Men den har funnits där hela tiden.   Min sjukskr...