Sedan det senaste inlägget har jag haft ont.Ont.Ont.ONT

Så ont att jag funderat på om det var dags att röntga igen och se om nån skruv lossnat eftersom jag kände en knöl där det gjorde mest ont.

Så ont att jag tagit dom starka tabletterna varje dag i en veckas tid,vilket jag inte gjort på ett tag.

Så ont att jag flera gånger per dag funderat på om jag skulle skippa arbetsträningen och gå hem och lägga mej istället.

Jag försöker i större utsträckning inte låta bli saker jag planerat,numera är det väldigt sällan det blir väldigt mycket sämre väldigt snabbt.Det kommer smygande,eller i efterhand.

Vilket kanske är ett bra tecken?(Kanske att det är mer muskeltrötthet/överansträngning snarare än rörelsesmärta?)Förut blev det ju så illa att jag kunde bli liggande i flera dagar pga en kort promenad.

Om man ska återkoppla till tidigare inlägg så tog jag mej i kragen och bad om en ordentlig genomgång på vad jag skulle göra,vilket vi gjorde.Så nu har jag gjort det jag ska med dom arbetsuppgifterna,vilket känns bra för jag blev så nervös på det.Det visade sej såklart vara enklare än jag trodde när jag fick gå igenom det ordentligt...

Jag har också börjat skissa på hur jag,eller vi,ska jobba då jag framöver kommer ha ansvaret för hantering av felamnälningar.Trodde inte jag skulle tycka det var så kul,men det känns som att det börjar vakna ett litet engagemang i mej ändå :) 

Idag kom en i gruppen och frågade hur det såg ut med arbetsträningen för mej,hur länge jag skulle vara kvar där osv.

Så jag förklarade läget (att jag kan arbetsträna till nov,och om jag är uppe i 100% då ska jag börja söka jobb).Det visade sej att han behövde lite avlastning med sina uppgifter så det ska vi ta efter semestern.Känns kul att det finns något för mej att jobba med eftersom jag nu är klar med dom tre uppdragen jag haft.

Dom i gruppen har sån spetskompetens så dom har sällan hjälp av någon annan,så det ska bli spännande att lära sej lite vad dom håller på med :)

Imorgon ska jag ta tjuren vid hornen.Jag ska ge mej ut på samma runda med cykeln som den när jag tappade känseln i benen för första gången.

Jag trodde inte att jag skulle vara så nervös för det som jag är.Teoretiskt ska jag klara det,det är bara 1 mil längre än jag redan cyklat i år-och då har jag inte varit helt slutkörd eller haft idiotont.

Ändå är jag jättenervös för det.Som om jag skulle bli SÅ dålig av en cykeltur som jag var då?!

Då hade jag ju diskbråcket som spökade(men det visste jag nog inte då).Minns smärtan och illamåendet som kom av smärtan.Blä

Jag har blivit tillsagd att försöka se positivt på det-som en grej jag ska göra som ska bli kul.

Och det är det ju,eller det var det när vi bestämde att vi skulle göra det.

Nu är jag så rädd för att få tillbaka smärtan som var då.Återigen,det här är inte logiskt.

Rädslan är inte logisk,kanske skriver jag om den för att själv förstå....