Kan andas ut igen efter att ha nojjat lite över vad dr ville-det var om ett intyg jag behövde.

Jag kan inte riktigt bestämma mej för om jag ska försöka byta tillbaka till den dr jag hade först när jag började komma till Us.

Han är jättebra,väldigt sympatisk,lyssnar på vad man säger och förklarar och ger svar.

Den jag har nu är tvärtom på alla sätt,han lyssnar inte på vad jag säger-men ibland försöker jag se det som bra träning på att stå på mej.Vid varje samtal får jag säga till honom att lyssna på vad jag verkligen s-ä-g-e-r.Sen tänker jag oxå att förr eller senare blir det värre med Fk eller Af mot hur jag har det nu,så lika bra att vänja sej kanske?!

När jag pratade med honom förra gången om läkarintyget frågade jag om den första läkaren och om jag kunde ha honom som behandlande läkare igen,då blev nuvarande dr väääääldigt nyfiken på varför och när jag förklarade sa han att han skulle hjälpa mej med det jag behövde hjälp med.

(Jag fick intrycket att han blev lite ställd och nervös över varför jag ville byta).

Nog om det,det jag egentligen skulle skriva om var att det är när man slutar bry sej som det går bra,eller åtminstone händer något.

Jag kanske inte har hamnat där jag passar bäst,så jag började tänka lite att det kvittade om det löste sej med nya arbetsuppgifter-eller om jag skulle leta nytt.

Jag har slängt ut krokar där jag arbetstränar för nya uppgifter då jag är så himla mycket mer effektiv än dom tänkt sej.Det resulterade i att jag från och med fredag ska börja med nya arbetsuppgifter (projekthantering,hjälp.På engelska,hjälp!)Det skulle jag kunna roa mej med hela sommaren verkade det som.

Utöver inventeringen jag  har jobbat med tills idag har jag ibland lagt upp nya externa användare i något program som dom jobbar med.På ett möte i måndags fick jag någon mer arbetsuppgift,och imorrn får jag ytterligare uppgifter.

Det är lite nervöst,dels för att mitt huvud är inte som innan-alltså,ibland hänger jag inte med.Jag tror att det är en kombination av nervositet och att huvet stimulerats så lite (sjukskriven 2 år sätter sina spår...).Jag har varit på järnvägen dom 10 senaste åren,jag vet hur det funkar där-det här är en helt annan bransch,ett helt annat sätt att jobba,helt andra uppgifter-men också en helt annan typ av människor som jobbar där.På gott och ont.

De verkar iallafall tagit lite fasta på att jag jobbat med att ta emot felanmälningar förut,och att jag är van att hantera stressade,pressade och irriterade människor.

Utöver hur det ska gå rent praktiskt för mej att utföra arbetsuppgifterna (käre barn,jag har ju inte ens en utbildning i data,och arbetstränar på en IT-avdelning)och koncernspråket är dessutom engelska(hej och hååååååå)så är jag faktiskt lite nervös över att ta mej vatten över huvudet.

Vilket är helt sjukt,jag ARBETSTRÄNAR ju.Jag ska inte vara som en ordinarie personal.

Men det blir också svårt att släppa känslan av att man ska försöka prestera så bra som möjligt för att ha en chans att få jobb...Förstår ni hur jag menar?

Det är lätt att bara tacka ja till alla nya arbetsuppgifter som kommer,men jag behöver hålla koll så jag inte blir stressad eller gör mer timmar än jag ska.

Min lösning på det grubbleriet (det är vad nätterna ägnas åt nu-grubbla)är att försöka inte ta det så hårt.Om jag känner att prestationsskallen slår in för mycket,ska jag helt enkelt luta mej tillbaka och tänka på att det finns utbildningar jag vill gå,och det finns antagligen andra jobb där jag skulle passa bättre...

Ibland känns det som att när man inte längre bryr sej,när man inte vill kämpa för att vara kvar i nåt-det är då den andra parten börjar visa intresse....