Så här vill jag oxå bo :)

Jag har en bra dag.Fortfarande lite segt på arbetsträningen-att jag inte har något att göra.Men nu räknar jag ner dagar till ledighet-det brukar ju alltid vara segt precis innan man ska gå på långledigt oavsett vad man gör...Eller inte gör.

Idag tog jag ett litet steg i en annan riktning.Bestämde förra veckan att vi skulle haka på en intensivkurs i crawling(3 tillfällen).Idag var första och jag måste erkänna att jag var nervös.

Sådär som man alltid (?) är när man ska göra något man aldrig gjort förut och inte har en aning om nivån,eller övriga deltagare.Dessutom nojjig över hur ryggen skulle klara det med tanke på den senaste tidens ökade smärta.

Men jag är ok.Visst,jag har ont och svårt att röra mej,men jag är lite för glad och nöjd för att vara lessen/arg/besviken över smärtan.

Det hade ju snarare varit en glad överaskning om den inte blev värre av det här :)

Jag har inte tänkt på det förrän vi kom hem-men det här är ju precis vad jag behöver:

något jag inte har gjort förut.

Något där jag inte jämför mej själv med hur jag var innan,hur lång sträcka jag klarar,hur tunga vikter jag lyfter,hur länge jag kan stå innan jag måste vila-eller vad det än må handla om.

Jag är ok med att jag kanske inte kommer klara allt,men jag är dels nöjd med att ens försöka och våga prova,och dels jag är ju fortfarande bättre än innan.

Jag vet inte vad den här glädjen kommer ifrån,förut har jag varit så himla fokuserad på allt jag INTE kan så nu är det jätteskönt att jag för en gångs skull är nöjd med något.

Som ni redan förstått överlevde jag cyklingen.Tyvärr hade jag återigen ett pass när jag inte får ut all styrka i benen(jag vet att den finns där,men jag kan inte använda den).Gulliga sambo knuffade mej uppför backarna igen,när jag inte längre orkade.Jag kommer fortsätta kämpa med cyklingen,för det här är något jag älskar att göra och jag vill verkligen att det ska funka.

Men kanske att jag för tillfället får nöja mej med mindre antal mil än vad huvet anser är ett lagom pass...Som tur är får jag inte särskilt ont av det,det är bara sjukt irriterande att kommunikationen mellan huvud och ben inte funkar.

Det ska gå.Jag ska hitta en väg som funkar,jag ska komma till en punkt där jag är nöjd oavsett hur det är med smärtan.Jag kan inte basera hela mitt liv och lycka på smärtans nycker-jag måste hitta ett sätt att hantera dipparna utan totalt katastroftänk om att det aldrig kommer bli bra eller bättre.

Jag ska lära mej att mitt eget värde inte är beroende av vad jag kan prestera i jobb eller fysisk aktivitet-jag måste duga som jag är ändå.

Och nu kom jag på varför jag är ok idag-igår träffade jag världens bästa tjejjer och vi skrattade och åt gott och pratade massor.Och jag glömde att jag var vingklippt för en stund,jag var uppe och flög bland molnen igen.Jag somnade nöjd och lycklig och fylld med ny energi.