Mötet gick ganska bra,vi gick igenom lite vad jag ska jobba med men det kommer väl mer info när jag börjar.Fick även se vart jag ska sitta när jag inte springer runt ute bland alla andra :) Kontorslandskap är jag inte van vid,men det ska nog gå bra.

Jag vet tyvärr fortfarande inte när jag ska börja för det är en del praktiska saker som ska lösas innan jag kan börja,men nu känns det mer ok-nu vet jag att det är på g "på riktigt"så jag tar det lite som att jag är ledig några dagar.(Tänk,att känna så istället för att man är sjuk!).

Efter mötet hade vi några kompisar här i ca 5 timmar.Jag hade ont i ryggen efter mötet(som varade i en timme-HUR ska man kunna jobba???).När dom var här försökte jag att växla mellan sittande/stående så jag inte skulle bli sämre,och tänkte att jag samtidigt skulle prova att belasta det bråkande benet lite mer eftersom jag inte gjort det på ett tag.Resultatet?Ett skakande ben och ont i ryggen i 3 dagar...Dom dagar man tänker att man är ok,att man nästan är bra behöver man ju bara prova att göra något annat än det man brukar(tex ha tyngden på det andra benet än det man brukar ha)så är man snart tillbaka i verkligheten igen :)

Jag har inte varit hos sjukgymnasten på nästan 2 v nu.Jag är helt opepp på det.Jag VET att jag borde,men det känns ju inte som det ger nånting?!Mina promenader och simning verkar ha ungefär samma effekt...Jag har iallafall ringt idag för att boka tid men han har inte ringt upp än.

Om ungefär en timme ska jag prata med sjukhuset.Fråga om det där jäkla benet som bara bråkar vid belastning.Fråga om varför jag tappar håret och har utslag.Fråga VAD infektionen berodde på(minns inte att dom dom sagt vad det berodde på?)för att se om jag kan få ekonomisk ersättning för inkomstbortfall m.m pga att det blev en operation till,som jag faktiskt fortfarande inte återhämtat mej ifrån.

Är urkass på att uppdatera nu,men det händer inte särskilt mycket här.Inte alls.

Jag trodde jag skulle få svar i början av den här v angående arbetsträningen men har fortfarande inte hört något.Tråkigt,för jag trodde jag skulle ha möte den här v för att börja arbetsträna nästa.

Af verkar inte särskilt stressade över att jag inte hittat nånstans att arbetsträna än,jag känner mej superstressad och vill bara ha det löst!JAG VILL JU KOMMA IGÅNG NUUUUU!

Pallar inte att gå hemma längre nu.

Rehaben med sjukgymnasten är pausad pga att jag inte visste vilka tider jag ska arbetsträna men jag får nog ringa imorrn och boka in tider ändå så får jag väl avboka om jag råkar börja arbetsträna.

Senast gjorde vi inte så mycket,jag hade tränat hemma och haft ont i 4 dar av det så nu går vi tillbaka till att jag ska träna där,dom första gångerna ska min sjukgymnast kolla så jag gör rätt och inte överanstränger mej.

Mina knän fortsätter bråka,svårt att simma,cykla och till och med gå uppför trappen här hemma.

Kroppen är inte med mej helt enkelt,jag har både provat träning och vila men den verkar inte vilja bli starkare.Innan op kände jag ändå att det gjorde skillnad,att jag blev starkare.

Så är det inte nu,känner mej konstant svag.

Har iallafall träffat underbara vänner senaste tiden,det är så jäkla skönt när man kan skratta åt eländet och det är folk som känner en så väl så det funkar....

Sådärja,då är det nytt år-nya tag.

Som man kunde läsa i förra inlägget led jag av en del nyårsångest,allt kändes rent ut sagt skit och jag såg ingen mening med att fortsätta kämpa.

Jag ville bara tillbaka till sängen,dra täcket över huvet och stanna där.Och gråta gråta gråta.

Det kommer såna där dagar-när man bara inte orkar längre,när man undrar om man nånsin kommer bli bra igen,när man undrar om man nånsin kommer bli LYCKLIG igen.

När man undrar om den personen man var innan man fick ont finns kvar,eller om man kommer känna sej grinig/gnällig för all framtid.Ibland blir jag förbannad för den där jävla smärtan har berövat mej så mycket.Andra dagar känns det som att det bara är att gilla läget.

Jag måste få bättre självkänsla.Det går inte att gå runt och känna sej såhär värdelös.I nästan alla sammanhang är jag nu osäker på mej själv,dels fysiskt vad jag klarar och inte inte utan att få ont.Men oxå psykiskt.Den andra op tog knäcken på mej ganska ordentligt.Dels mådde jag så dåligt under lång tid med att jag inte orkade med ljud,orkade inte träffa folk,den fysiska tröttheten var hundra gånger värre än efter första op.Men den gjorde mej oxå rädd.Rädd för att det inte är "klart"än,rädd för att få en ny infektion och opereras igen.Mer rädd för att inte bli bra än jag var inför första op.

I somras träffade jag en kompis som sa att det märktes att jag inte var som innan,att jag inte pratade eller skämtade så mycket som innan.Hon sa det inte på något elakt sätt,men det har ändå satt sej i skallen.Jag,som varit hur social som helst,drar mej nu för att träffa andra för att jag är rädd att inte duga längre.Jag vet inte vad man pratar om och känner mest"vad har jag att komma med?".

Den känslan suger.

Det är bara med min familj och min sambo som jag inte känner så.Jag vill inte leva så,jag vill inte tycka det är svårt,jobbigt eller nervöst att träffa kompisar.

Nästa vecka ska jag på möte med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.Vi ska gå igenom hur arbetsträning funkar,och kanske var jag ska göra den.

Jag hoppas att jag kan komma igång med det här nu,behöver komma hemifrån och träffa människor...Orkar inte gå hemma och grubbla på hur allt ska gå mer nu.

Som rehab idag provade jag att simma.Har haft simförbud ett tag när jag blev sämre,men idag klarade jag 1km bröstsim,så himla gött!Det är första gången jag simmat så mycket bröstsim sen op.Nästa v hoppas jag kunna komma igång med spinning.

Nu är vi hemma igen :)

Resan hem gick bättre än resan dit,skönt!

Förra inlägget var ju inte så sprudlande-jag vill bara förtydliga att det VAR bra på resan oxå,men första v var väldigt tuff för mej-både fysiskt och psykiskt.

Man önskar ju att man bara kunde stänga av alla tankar och njuuuuta istället för att vara ledsen över det man inte kan.Det var svårare än jag trodde.Självklart var det skönt med miljöombyte,sol och värme och att bada.Och god mat.

Tillbaka till verkligheten har jag pratat med min nya handläggare på Försäkringskassan.Hon är trevlig och lätt att prata med.I januari ska vi ha ett möte ihop med arbetsförmedlingen för att planera arbetsträning och utreda min arbets(o)förmåga,om jag förstod rätt.

Det är lite pirrigt men oxå förväntansfullt,jag skulle verkligen behöva,och vilja,komma igång med nån aktivitet på dagarna istället för att vara ensam hemma och grubbla.

Jag är lite nervös för vad det blir för jobb och om jag kommer få mer ont,men jag får ju ont även om jag är hemma så försöker att inte hänga upp mej på det för mycket.

Igår var det dags för sista besöket hos sjukgymnasten för i år.När jag skulle gå dit halkade jag och gjorde världens vurpa-PAAAAAANIIIIIIK!!!!Hela kroppen skriker och första tanken är "NEJ!ryggen!faaaaaaaaan!"

Jag kunde inte ta mej upp för det var så halt,så fick krypa en bit för att sen ta mej upp.Tur i oturen att jag hade ryggsäck på som lindrade fallet,men svanskotan gör ont nu,och även händerna.

Det där fallet satt kvar i huvet ganska många timmar,det är ju inte så konstigt egentligen med all smärta dom senaste åren,men ändå.

Sjukgympan gick lite sådär,men fick med övningar jag ska göra hemma nu under 3 veckor.

Det har nu äntligen gått 6 månader sedan sista operationen,så nu får jag göra vad jag vill,men inte om jag får för ont.

Skönt att inte behöva tänka på begränsningar mer :)

Min sjukgymnast hade inte fått tag i sjukgymnasten jag träffade på sjukhuset.Han hade både mailat och ringt och lämnat meddelande men hon har inte hört av sej.

Lite snopet och ganska tråkigt tycker jag.Han sa att det löser sej nog ändå,men jag vill ju veta varför nerverna i benet bråkar-och det har han inget svar på.

Nu blir det lite repetition här...

När jag hade diskbråcket (våren 2013)hade jag nervpåverkan i högerbenet främst,även om jag hade pirrningar i vänsterbenet också-men känselbortfallet var inte lika stort i vänsterben.

Nervpåverkan för min del = pirrningar i benen,framförallt låren,och känselbortfall, det kändes som att jag tappade känseln i benet och inte hade någon kraft i det.Några gånger vek sej högerbenet.

Efter steloperationen kunde jag inte stödja på högerbenet,det bara vek sej och gjorde jätteont i höften/ljumsken/låret.Jag röntgades flera gånger extra för att läkarna ansåg att det inte riktigt var som det skulle,men inget fel hittades.Efter några dagar kunde jag börja stödja även på högerbenet,men jag behövde kryckor den första tiden.

Efter det har jag haft lite bekymmer med hö ben.Tex når jag inte ner lika lätt på högersidan när jag ska klä på mej,knyta skor eller torka fötterna efter jag duschat.Någon gång när vi var i skogen "tappade"jag högerbenet,så om jag skulle gå över tex en stock så funka det med vänsterben men högerbenet slog jag i(det kändes som att jag gick som vanligt och plötsligt tappa jag det bara).

Jag har tagit upp det med sjukgymnasten,han har undersökt lite genom olika vinklar och rörelser men säger att jag är helt ok i rörligheten(vilket jag oroade mej för att jag inte var).

Jag tog upp det på återbesöket hos ortopeden i slutet av september,han sa att han skulle höra av sej till sjukgymnasten som jag träffat på Us så att hon ev skulle göra en ny undersökning av benet.Sen dess har jag inte hört något,och ärligt talat inte tänkt på det särskillt mycket heller då jag inte haft några pirrningar eller känselbortfall.

Den senaste tiden har det ändrat sej.Iom att jag skulle börja försöka belasta högerbenet mer när jag går,står och sitter har det dragit igång något.

I 3 dagar nu har jag haft pirrningar,inte särskilt länge,eller kraftigt-men dom är tillbaka.

Jag trodde inte att det var nån fara,tänkte att det kanske är ok eftersom jag belastar mer,men enligt sjukgymnasten är det inte alls bra att belastning ger den effekten.

Idag blev det en väldigt kort variant av träning,och han sa att han ska ta kontakt med sjukgymnasten på Us för att ev göra en ny utredning.

Vilket inte oroade mej så himla mycket direkt när han sa det.Nu har det gått några timmar och det känns inte alls som pirrningarna som kommit efter det håller hjärnspökena borta...

Äntligen känns det som att "svullnaden"(jag vet ju inte vad det är)inne i ryggen gått ner lite.

Jag har haft en utmaning till mej själv att gå en viss sträcka på ett antal veckor-nu är jag i mål med det,en vecka innan jag planerat :) 

När jag är hos sjukgymnasten gör jag mest övningar på pilatesboll,i början satt jag bara på den med fötterna på golvet och lyfte vikter på sidan.Nästa steg blev att bara ha en fot i och lyfta motsatt arm.

Där har jag problem-högerbenet bara skakar och är svårt att stödja på för det finns liksom ingen kontroll i det...Samma sak har det varit i stående övningar när jag ska ha tyngden på ett ben åt gången-jag får inte kontroll över högerbenet.

Förra gången jag var hos sjukgymnasten såg han att bäckenet var snett,så det skulle vi försöka rätta till med att "vicka"(kontrollerat)på bäckenet.Både framåt/bakåt och i sidled.

Den natten gick det inte att sova pga smärtan i högerbenet-det var som växtvärk i det,satan vad ont det gjorde!

Igår skulle jag försöka igen,den här gången både stående och liggande,istället för på pilatesbollen för att se om jag fick mindre ont.Funkar inte!Jag förstår vad han vill att jag ska göra,jag VET hur kroppen BORDE göra.Men jag kan inte.Jag får inte signalen från hjärna att gå fram hela vägen.Det är en mycket märklig känsla när man tappat bort kommunikationen mellan huvet och kroppen,det är läskigt.

Vi pratade en del om det,jag har ju oxå känt att jag belastar vänstersidan mer än höger,både när jag sitter,står och går.

Uppgiften jag fick till nästa v var att försöka ha en jämn belastning när jag går,och att det blir jämt tryck när jag sitter eller står.Jag kommer ju glömma det hundratusen gånger,men ska försöka iallafall.Tydligen rör jag benen märkligt när jag går oxå(har oxå känt det men inte tänkt så mycket på det)så jag ska försöka skjuta ifrån med tårna mer när jag går.Jag har fegat väldigt mycket på att ta längre steg,men det är nog dags att prova(det provocerade ryggen enormt innan op).

Idag när vi gick försökte jag tänka på allt det där,och det gick bättre än jag trodde.Den första km hehe.Nädå,höll det hyfsat men i tuffare terräng än grusväg är det svårare att ta ut stegen.

Nu pirrar det konstigt i högerlåret,värker i höften och jag har svårt att lyfta...Vänsterfoten?!

Aja,man kan ju inte lyckas med allt... :)

Ikväll blir det partaj.Ut med kollegor och det ska bli så himla kul!Kommer kosta på så jag får skippa förfesten och är bara med några timmar,men ändå.

Jag ska göra mej fin och njuta av öl och sällskap :D

Nedräkningen pågår för fullt här-snaaaaaart är det dags för sol och bad.Häromdagen hittade jag en tejp som ska kunna sitta på i flera dagar,och ska klara vatten-perfekt!

Det första året efter op måste man täcka ärret för huden är så känslig där.

Jag är fortfarande inte lika glad för resan "som jag borde"-jag oroar mej väldigt mycket för hur flygresan kommer gå,men också hur det kommer vara där.

Nu när jag är ensam hemma på dagarna tänker man ju inte på hur mycket jag faktiskt vilar,och jag är lite rädd för hur mycket jag kommer orka/klara när vi är där.

Oavsett så blir det nog bra med miljöombyte ett tag,och komma hemifrån lite grann.Det blev ju inte direkt nån semester i somras när jag var nyopererad.

Ryggen fortsätter bråka.Krampar ihop varje gång jag är ute och går,och det räcker med väldigt korta sträckor innan det sätter igång.Så vi backar på sjukgymnastiken.Igen

Spinning är bara att glömma,och drömmen jag hade om att ha Halvvättern som mål för träningen,jaaa-den kanske får justeras för att passa mej i nuläget.

Det är svårt att inte se det som ett nederlag att det gick så bra och nu är så mycket sämre.

Läkaren sa att det skulle ta 3-6 mån efter op innan man visste om den hjälpt eller inte.Just nu känns det ju verkligen inte så,men jag ska inte ge upp än.

Jag hittade en distansutbildning på 1,5 år som verkade bra.Sista anmälningsdag var redan passerad,men jag skickade in ett mail iallafall för att se om det fanns några platser kvar.

Det var 35 platser...och...900 sökande!!!Så,näää-det blir inget med det heller.

Jag trodde Försäkringskassan skulle höra av sej och påbörja någon utredning,men det kanske är för tidigt än?(Det kanske måste gå ett halvår efter op?)

Den här ovissheten tar så himla mycket energi.Kommer jag kunna jobba igen?Med vad?När då?Hur mycket?Ska jag chansa på att plugga och hoppas att jag sen kan jobba?Tänk om ryggen inte pallar sen när man är klar?

Jag är tacksam för både min sambo och min sjukgymnast som ser till att jag håller mej på jorden när jag vill flyga iväg.Som får mej att inse att jag har en lång väg tillbaka,och att jag inte ska vara så hård mot mej själv.Men att jag ändå kommit en bit på vägen.Det är ju inte så att det är helt hopplöst,även om det känns så ibland.

Saker som tåls att nöta in i mitt huvud just nu är "det här är inte MITT fel.JAG har inte GJORT något fel för att det skulle bli såhär,det här är inget jag har VALT".

Det är inte så att jag kan välja att spela,pausa eller stoppa när jag vill-det gör min kropp åt mej oavsett vad jag vill eller inte.

Äntligen har svaret från Infektionsavdelningen kommit-sista blodprovet ser bra ut och allt är ok :)

Helt sjukt att det gått ett halvår sen jag fick infektionen.När jag blev sämre för några v sen började jag fundera på om infektionen var tillbaka,i dom mörkaste stunderna låg jag redan på operationsbordet och dom tog ut skruvarna igen.Därför är det jäkligt gött nu att bara fokusera på rehab och vila :)  

Den här veckan har varit bra,så himla skönt att smärta/svullnad har minskat.Rehaben funkade men nu är det en veckas vila från det och jag är ordinerad kortare promenader än vad jag vill.

Hoppas det hjälper för jag saknar mina långa promenader.

Har träffat flera kompisar den senaste tiden,betyder så himla mycket med sällskap!

Ibland,eller ganska ofta faktiskt,känns det som att jag bara pratar om ryggen,klart man måste få prata om hur man har det-och det är ju en väldigt stor del av mitt liv nu.Men fan,ibland vill jag bara glömma allt om den där jäkla ryggen och leva lite!