Ja,alltså...Jag pratade med dr häromdan.Röntgen och blodprover visade,som väntat,ingenting.Medicinskt har dom ingen förklaring till varför jag fortfarande har ont?!

Förra gången vi pratade sa han att det kan ta upp till 2 år till för mej att bli bättre,eller bra.

Så lät det inte den här gången.

Nu sa han att musklerna läker på 3 månader och skelettet på 6 mån så dom har ingen förklaring till min smärta längre...Nu ska vi "ta en månad i taget och se hur det går för mej".

Lät inte så himla lovande i mina öron.

Tröttheten kan han inte förklara,men han ska prata med narkosläkare om det kan bero på att jag sövdes ner två ggr på 3 veckor(men det borde väl vara ok nu??).

Jag får mycket mer ryggsmärta vid mens,och frågade därför om det var vanligt och om man kunde göra något åt det(jag blir liggande gråtande för det gör så ont i ryggen).

Det hade han aaaaaaldrig hört talas om?!?!Är det någon av er andra stelopererade som har samma bekymmer eller är jag helt ensam om detta?

Slutligen bad jag om ny smärtlindring då varken tramadol eller oxycodone funkat för mej,och vet ni vad?

JAG FICK ÄNTLIGEN NÅT SOM FUNKAR!!!

Visst,jag är yr i huvet och lite så,men natten till igår sov jag en hel natt för första gången på flera månader.Igår kunde jag arbetsträna 4 timmar utan att få ont!

Jag kunde gå på Medicinsk Yoga utan att få ont.Det första jag kände när jag vaknade på morgonen var inte smärtan i ryggen :)

Inget gott som inte har något ont med sej dock.Man kan ju alltid se till att skära av sej en bit av nageln och fingret när inte ryggen gör ont-så man har ont NÅNSTANS hela tiden...

Hahahahahahaha.Jaja,nu ska jag bege mej till Vc och se om dom kan få loss kompressen och byta ut den.Sambon försökte innan han åkte till jobbet men jag höll på att svimma av smärtan så det fick avbrytas.

Hej!

Jag är urkass på att uppdatera här,men det känns som jag möljer på om samma saker bara...Min kropp är fortfarande i nåt slags utmattningsstadium,så jag försöker lära mej att vila mer för att se om det hjälper.Det betyder krasst att den här veckan har jag skippat både ett spinningpass och ett sjukgympapass för att jag redan innan haft sån mjölksyra så det inte är någon idé att träna.Ni vet sådär som det känns när man tagit ut sej riktigt ordentligt på ett träningspass-med darriga ben och knappt nån ork att lyfta armarna?Så är det.Typ varje dag.Utan att jag tränat så hårt,eller utan att jag ens gjort nånting ibland.

Jag har bett om nya arbetsuppgifter på arbetsträningen,det tog emot först men syftet är ju att jag ska prova vad som funkar och inte-och att inventera datorer och skärmar funkar helt klart inte(kolla var streckkoden sitter på eran dator/skärm så förstår ni varför ;)).

Framöver blir det mer sitta-vid-datorn-jobb,jag har höjbart bord så jag kan skifta mellan att sitta eller stå,så jag hoppas att det ska funka bättre.

Hittills har jag bara gjort 2tim/dag men hoppas nu kunna gå upp i tid om det funkar bättre med kontorstjänst.

Det är iallafall kul att komma hemifrån och träffa folk.Även om det oxå är lite konstigt.Eftersom jag inte är anställd där så jag har inte riktigt fått den naturliga introduktionen som man har när man börjar ett nytt jobb-jag vet tex inte när fikat är (dom på mitt rum bara går utan att säga nåt)och jag har aldrig ätit lunch där eftersom jag bara är där 2 timmar/dag.Men det löser sej väl med tiden...

I torsdags träffade jag två gamla kollegor,så himla kul!Jag fattar inte varför man inte ses oftare?!Skyller på att jag flyttat från stan och den ena sålt sin bil och den andra är sjuk,men ändå.Jag måste bli bättre på att träffa människor som jag mår bra av att träffa(och jag vill bli sämre på att träffa dom som inte tillför så himla mycket haha).

Har även startat en insamling till Barncancerfonden,det känns bra i hjärtat.Om det är nån som vill bidra får ni hojta till! :) Satte som mål att samla in 5000:- och att ordna ett Walk of Hope den 30 augusti(man väljer själv hur långt man går).Har redan fått in 700:- men inte en enda anmälan till promenaden,haha.Jaja,huvudsaken är att pengarna kommer in :)

Och jag veeeeeet att jag är ute i väldigt god tid inför promenaden ;)

Idag blir det bio och middag med ena syrran och svägerskan,ska bli himla kul och gott!

Hoppas ni får en trevlig helg!

Hej!

Den här v var det äntligen dags att börja med arbetsträningen.

Kan väl säga att det var en mjukstart eftersom flera saker inte var lösta för att jag skulle kunna börja direkt-men det var nog kanske tur det för allt är nytt och ovant ändå! :)

Har gått runt till massa olika byggnader och vart inne på flera olika ställen där jag sen ska jobba,det är hur stort som helst med över 3000 anställda och lilla jag ska alltså till varenda arbetsplats och inventera!

Nervöst är det innan man känner folk och vet lite hur jargongen är eller vad man ska säga.

Konstigt hur svårt det kan verka att komma in i en gemenskap såhär,det har ju gått på alla jobb hittills så det borde ju funka nu med men ändå blir jag nervös för vad man pratar om och inte,hur man skämtar eller inte osv.

Redan första dagen var jag tvungen att fråga min handledare om man inte hälsade på alla man mötte(så är det på järnvägen-man hälsar på ALLA).Så är det inte här.Man hälsar bara på dom man jobar/jobbat med eller känner på nåt annat sätt.Så där går vi i korridorer och möter människa efter människa som vi inte hälsar på.Känns jätteskumt.

Det är så himla skönt att äntligen vara på g,att äntligen gå hemifrån för att göra nåt istället för att träffa nån.Det där lät kanske inte så snällt,men ni förstår nog vad jag menar?

2 timmar/dag har jag börjat med och det har funkat bra.Inte jättemycket smärta,men musklerna i ryggen blir trötta och då känns det som det är svullet inne i ryggen.

Nästa v är det dags för skiktröntgen av ryggen(igen).Idag när jag var på Vårdcentralen frågade jag om dom kunde se om provtagningen var beställd oxå,och hon svarar "Jaaa,det är beställt till 18 mars"-eh va?!Jag hade inte hört nåt alls om det...Trodde jag skulle få hem kallelse men tydligen inte.Jag smet in direkt efter Medicinsk Yoga och lämnade blodprov,7 rör hej och hå!

Efter yogan är jag ganska trött och frusen,och får lättare ont i ryggen så idag gick det inte lika bra på jobbet.Nu blir det vila på soffan ett tag och hoppas att kroppen återhämtar sej bättre än förra v när det kändes som jag hade influensa i två dar och bara grät :P

Önskar trevlig helg!

Fy faen vad nervös jag var inför det där besöket på Us häromdan!

Jag har varit helt slut efteråt av all anspänning-det är skumt att jag stressar upp mej så mycket över det?!Hittills har det ju gått smärtfritt.HAHA

Nu,med lite perspektiv på saken tänker jag att det var nog bra att höra att det kan ta längre tid att bli bättre.Det var inte vad jag önskat,men det finns fortfarande hopp.

Igår pratade jag massa med min sjukgymnast,vilken klippa!Lyssnar tålmodigt på alla mina funderingar-jag är helt fascinerad att han inte tröttnar på allt ältande och alla grubblerier.

Jag har sett det här som lite av att träna inför ett lopp-att man lägger upp träningen mot ett specifikt mål och jobbar mot det.När man kört loppet och kommit i mål är det klart.

Min sjukgymnast fick mej igår att inse att det kanske inte blir så.För mitt mål var att bli lika bra,eller bättre,än innan.Men det är ju inte säkert att jag kommer dit.

När jag skriver det inser jag att det här har jag pratat/skrivit eller tänkt förut,men har glömt bort det längs vägen.

Jag menar inte att vara negativ och inte tro att det kan bli bra,men för min egen del behöver jag vänja mej vid att det kanske inte blir bättre.Eller det kanske inte blir bra.

Oavsett så kanske det inte riktigt blir som jag tänkt mej.

Så nu är frågan-ska man sätta upp delmål?Pricka av dom ett efter ett och se hur långt man kommer?Hur tänker ni andra?

Jag skrev en lista på saker jag vill klara att göra under 2015(tror det var vid nyår).

Jag var försiktig med den,det blev inte jättemånga fysiska utmaningar,kanske mer saker som jag vill göra för att JAG mår bra av det.Tex klara spinningpass,sätta frön,gå på basket osv.

Just dom tre sakerna har jag redan gjort/ska göra inom en snar framtid.För ett år sen var det helt otänkbart.

Det är så himla lätt att glömma att man faktiskt tagit sej en bit uppåt ändå.

Kram på er och hoppas ni får en trevlig helg.

Idag hände något härligt.

Jag bestämde mej för en promenad innan jag ska in till stan och luncha med en kompis.

Jag brukar alltid ha med mobilen och mäta med tex Runkeeper hur långt jag går,vilken hastighet jag har osv.

Idag bestämde jag mej för att lämna den hemma,och leva mer i nuet.Njuta av sol och fågelkvitter.(Tar ju upp och kollar mobilen så fort den piper till).

Längs vägen gick jag om en tant,vi hälsade på varann och bytte några ord sen gick jag vidare.När jag skulle vända hemåt skrattade hon och sa "kom igen,du kan 10 meter till-häng med!".

Så jag följde med,och för första gången på flera år hade jag nån annan än min sambo att prata med på promenaden :) (Jag flyttade hit för två år sen och känner knappt nån här,än mindre nån som går promenad dagtid).

Det var så himla trevligt med sällskap och hon var så härlig!Solen lyste,isen på sjön hade smält och vi såg blåsippor.Det här låter kanske inte så mycket för världen,men där och då för mej var det det.

Innan jag gick ut hade jag precis läst sms från en kompis som skriver om att jag måste tänka positivt,att jag inte ska fastna i negativa tankemönster,att jag ska hitta på roliga saker osv.Och jag ska nog erkänna att jag var lite sur på den här kompisen som skriver så,för jag har verkligen ingen energi.Och jag blev till och med lite provocerad av att jag ska "hitta på roliga saker"-jamen när man inte KAN gör så himla mycket då?!

Den surheten har släppt nu kan jag ju säga :) Det här gjorde min dag.

Besöket på sjukan igår gick sådär.Ny skiktröntgen (stavning?)beställd IGEN för att kolla att allt sitter som det ska och att benet läkt ihop(vilket ben?).

Nya provtagningar beställda oxå,för den trötthet jag upplever ska jag definitivt inte ha.

Läkaren konstaterade vid direkt fråga att jag "kanske inte är så bra som du borde vara vid det här laget".Det finns fortfarande hopp om att bli bättre,men han berättade också att den op jag gjorde inte alla gånger hjälper.(70% blir bättre sa han,läkaren som skrev in mej sa 80%).

Jag kan ju rabbla allt fram å tillbaka med statistik,men det är ju som det är med mej ändå.Ingen idé att analysera mer-gjort är gjort och nu får jag göra det bästa av det.

Han tror att det mesta är muskelsmärta,och eftersom dom gick in 2 gånger tar det längre tid innan musklerna återhämtar sej och läker ihop.

Jag fick lite direktiv om träningen-2 konditionspass/v och minst 2 styrketräningspass/v.

Ryggen klarar ännu inte all belastning så jag ska träna det runt som inte gör ont,och bygga upp så bra det går med tex bålträning.Däremot sa han att jag skulle låta bli saker som gör ont,min sjukgymnast har varit lite kluven i den frågan och vi har diskuterat om det bara är nån tröskel jag behöver komma över.Så är det alltså inte.Det kan ta 1-2 år till för mej att bli bättre.

Japp.Den där sista meningen får jag läsa hundra gånger till tror jag.

Men idag ska jag ha en bra dag.Solen fortsätter skina och vi ska prova en nyöppnad restaurang.

Hej bloggen...

Är fortsatt dålig på att uppdatera,men sanningen är att det stått still här.Det mesta har stått still.

Idag fick jag äntligen besked om att jag kanske kan börja arbetsträna den här veckan.Det har gått så lång tid att Arbetsförmedlingen har sagt att jag ska börja leta efter en annan arbetsplats att träna på för det går så lång tid utan besked.

Träning/rehab går fortfarande segt som sirap.Kan få mjölksyra bara av att resa mej från soffan,eller gå upp till övervåningen.Så orken när jag tränar är inte den bästa.Idag när jag simmade funderade jag väldigt många gånger på att ge upp och åka hem efter 4 längder(?!?!?!).Bet ihop och körde mer,men är så fruktansvärt trött på att ha noll energi.

Jag blir mer och mer känslig för ljus oxå,men framförallt för ljud.Det är märkligt att tickandet från klockan i köket kan vara så jobbigt att höra så jag börjar gråta.Japp,det låter inte ok,och det är det inte heller.

Idag blir det ännu ett besök på sjukan.Dom verkar hålla med om att jag inte riktigt mår som jag ska.

Jag hoppas att jag kommer få svar på vad denna enorma trötthet beror på,om smärtan kommer kunna minska eller om det här nu är ett konstant tillstånd,vad infektionen beror på och om benet kommer bli bättre.

Det är en märklig känsla att jag igår satt och kollade på bilder från när jag låg inne efter operationerna.Jag tänkte att jag har kommit ganska långt efter det-det där när jag hade 4 slangar fastsydda i ryggen.Att jag är på väg iallafall.Även om det inte går spikrakt uppåt direkt.

Imorse funderade jag på att be om att slippa frågorna om ryggen i helgen(fest på g :)).

Bara för att få känna mej som nån annan än den med ryggen hela tiden.

Bara för att vara bara mej.

Inte den som har ont,är långtidssjukskriven,som inte vet när eller om hon ska börja arbetsträna,som inte vet om hon kommer kunna jobba fulltid igen.

Inte vara den som måste ställa sej upp och röra på sej.Inte vara den som åker hem först för kroppen inte klarar.

Idag ringde sjukgymnasten från sjukhuset upp (igen).Japp,hon ringde faktiskt förra v!

Men idag med beskedet att hon inte kan ge några besked,och att det hon trodde skulle bli en telefontid med läkaren istället blir en besökstid för "reda ut en del saker".

Jag VET att jag borde vara jätteglad(eller iaf glad och tacksam)att dom tar det på allvar osv.

Men jag kan inte hjälpa tårarna som forsar nerför kinderna,och paniken i bröstet som bultar:

DET MÅSTE JU VARA NÅGOT FEL OM DOM VILL ATT JAG KOMMER DIT?!?!?

Så jag gråter.Och gråter.Min sambo tycker jag överreagerar,och det gör jag säkert.

Men jag vill verkligen inte tillbaka.

Man säger att ovissheten är det värsta-men VILL jag verkligen veta om det är såhär det kommer vara resten av mitt liv?

Har fortfarande inte hört nånting från stället jag ska arbetsträna på.

Börjar kännas lite segt.

Pratade med sjukhuset efter senaste inlägget,dom skulle boka in mej på telefontid med läkaren som gjorde 2:a operationen,för att diskutera smärtan,om det kommer bli bättre osv.

Även sjukgymnasten skulle kontakta mej,men det har ju inte hänt hittills trots att åtminstone tre personer sagt att dom ska säga till henne så det hoppas jag väl inte för mycket på.

Har haft ett samtal med min chef.Ibland funderar jag på att inte svara när han ringer,för det är aldrig några positiva besked.Tvärtom.Den här gången var det så att den tjänstledighet han lovat mej för att prova annat jobb,det visade sej att det var för mycket lovat.För när han tagit upp frågan fick han veta att HR inte ställde sej ett dugg positiva till att ge rehabfall tjänstledigt för att prova annat.(Dom skulle man antagligen göra sej av med så fort som möjligt.Min tolkning av det han inte sa).

Jag är så fruktansvärt trött på att det inte går att lita på nånting av vad som sägs,ingenting är förankrat-sen när det väl kommer till kritan har dom ALLTID lovat mer än dom kan hålla.

Jag borde inte ens vara förvånad längre.

Nog om det.Imorrn blir det lunch med en kompis,och på lördag smäller det!Då ska vi ha fest!

Typp 20 pers som kommer hit och jag undrar lite vad jag gett mej in på men det får lösa sej.

Jag SKA inte oroa mej så jäkla mycket för allting,nu ska vi bara ha sköjj och njuta!