Andas ut lite grann nu.

Det verkar som smärtan den senaste tiden var en överansträngning.Idag är första dagen som det inte känns svullet inne i ryggen längre(vet inte hur jag ska förklara känslan)och jag har inte längre lika ont.Det är så himla lätt att köra på när allt känns bra,och man nästan tror att man är som förut.Det var jäkligt gött att vara så nära ett liv utan smärta!

Jag ställde in flera saker som var bokade förra v och har inte kört sjukgymnastik/rehab på nästan 2 v nu,det verkar som det hjälper att vila sej i form ibland ;)

Idag var det dags att testa på rehab igen,och jag fick ont efter men inte i närheten av den smärtan som var för 2 v sen.Idag kändes det nästan som jag bromsade min sjukgymnast mer än han bromsade mej,haha.Ibland har jag varit lite lessen över att jag inte fick träffa sjukgymnasten på sjukhuset fler ggr,för hon hade sån himla koll.Men jag är himla nöjd med den jag har här hemma,han har bra variation på övningar och är väldigt lyhörd för om jag får ont eller om ryggen provoceras av vissa övningar.Han är glad för min skull att jag kunnat komma igång mer än innan op oxå,och det uppskattar jag.Vi körde inte jättemånga övningar idag,börjar lite försiktigt och ser hur kroppen reagerar.På ons ska jag dit igen om jag inte blivit sämre igen.

En sak jag inte trodde jag skulle eller kunde göra nu var knäböj + skivstång med 10kg som jag höll med raka armar ovanför huvet-gissar på lite extra träningsvärk imorrn?!(Det ska hjälpa så man inte fuskar med ryggen-böjer man ryggen "fel" under övningen åker armarna framåt eller bakåt,och om armarna sticker blir det fel i ryggen-spänna bålen och rak rygg is the shit).

Imorrn blir det kalas här.Så,jag har bakat citronkladdkaka(bland det godaste jag nånsin ätit),kolalakritssnittar och chokladbollar.Den dära citronkladdkakan gjordes laktos- och glutenfri,och jag vete faen men jag tror inte alls den blev lika bra :(

Jag vet inte om det är smöret eller mjölet som ställer till det,men nåt är det som inte blir riktigt lika bra som annars.Jaja,det får nog duga ändå.

Fy f-n.

Borde vara överlycklig över att jag fått godkänt av Fk att åka på semester-men istället har jag spenderat mer än halva natten med att grubbla på om vi ens kommer komma iväg,och om vi gör det-vad kommer jag kunna göra?Det kommer inte bli en sån semester jag tänkt mej eller drömt om om den här smärtan sitter i.

Har precis pratat med sjukgymnasten,på måndag ska jag dit igen.Vi tar en himla massa steg tillbaka i träningen och hoppas det kommer funka.

Har fått tillbaka kramperna i ryggen nu,och höfterna gör ont(kul att jag sa till sambon häromdan att jag aldrig har ont i höfterna...).Usch och fy och blä.Jag vill bara bli bra nu.

Det går inte så himla bra nu.

Det har snart gått en v sen jag blev betydligt mycket sämre än jag varit på flera veckor,eller månader-man tappar lätt tidsuppfattningen när man har varit dålig såhär länge.

Sjukgymnasten satte stopp för fortsatt rehab idag,avbokade nästa besök och vi bestämde att jag ringer dagen innan nästkommande besök och avbokar om jag fortfarande inte är bättre.

Om det inte är bättre då tyckte han även att jag skulle ringa Us.

Jag har sen i måndags känt mej otroligt trött i hela kroppen,saker som inte brukar vara jobbiga gör mej helt slut,svettig och anfådd.

Smärtan har varit konstant sedan i fredags och vila verkar inte hjälpa.Jag vill inte ta smärtstillande eftersom det är febernedsättande och jag vill ha koll på om det blir feber.Idag såg jag att jag har en bula nedtill runt ärret,blir livrädd direkt och tänker att infektionen är tillbaka-men det kan ju vara så att jag bara blivit lite tjock :P

Det skrämmer mej att sjukgymnasten (och hans kollega)ser bekymrade ut.Samtidigt vet jag med mej att jag lätt skrämmer upp mej själv eftersom jag absolut inte vill hamna i samma situation igen(infektion med ny operation).

Har lugnat mej lite sen senaste inlägget :)

Har nu haft så ont sen i fredags så jag har fått låta bli en del saker,och vilat mer än vanligt.Jag fick ont under sjukgympan i fredags när vi kastade medicinboll så får väl skippa det ett tag till...

Gött då att jag hade kvällen uppbokad med barnvaktning och lördagen spenderades i Linköping för att bland annat pärla för Ung cancer.

I fredags ringde läkaren som opererade mej första gången,det var dags att få svar på lite frågor,som tex vad jag kan tänkas jobba med.Eller snarare:vad jag INTE ska jobba med.Han tror att F-kassan kommer göra en utredning på vad jag kan jobba med,men skrev ändå med i läkarintyget att jag inte klarar tunga lyft eller statiskt jobb-att jag behöver växla position(sittande/stående).

En annan fråga jag hade var om intyg på steloperationen när man ska ut och resa och gå igenom metalldetektor,något sådant skriver dom tydligen inte ut längre för "vem som helst kan förfalska ett papper".Såå,det blir att visa upp ärret och hoppas dom godkänner det ;)

Jag är fortsatt sjukskriven en bit in i januari och sen är planen att jag ska börja arbetsträna.

Jag vet inte om jag gör rätt men jag försöker göra saker trots smärtan nu.Kanske är det dags att dra i bromsen igen,får se vad sjukgymnasten säger imorrn.Smärtan nu är sådan som var innan jag blev liggande läääänge,så jag skriver inte mer nu utan får väl lägga mej och vila istället.

När man börjar bli så pass bra fysiskt som jag är nu,så tänker jag att jag är på g-att om några veckor eller månader kanske man kan ha ett möte för att prata igenom hur man ska göra sen.

Sen,när jag ska börja jobba igen.

Det är bara det att jag har ju ingen aning om nånting?!

Min chef ringde förut.Mitt företag har vunnit anbudet och har uppdrag i 10 år till(om ingen part väljer att bryta avtalet igen,vilket hänt förut).

Han frågade om det är realisiskt att jag ska pendla över 10 mil/dan 5 dar/vecka.Jag svarade att jag inte kan svara på det i nuläget-för vad ska jag svara på det???

Om jag svarar att det inte kommer gå blir jag antagligen uppsagd,och jag är inte där än.Jag vill inte dit rättare sagt.Jag får panik.Ångest.Börjar gråta.

Jag förstår väl innerst inne att det inte blir bra.Att lägga tre timmar om dan på att pendla är inte det bästa för mej.Men det är fan vad rädd jag är för att hamna i den där arbetslösheten som låter så kall och ensam.

Grejen är väl oxå att jag vill ha nåt slags kvitto på att jag KAN jobba igen,för om jag blir uppsagd och sen börjar jobba nån annanstans och det DÅ visar sej att jag inte kan jobba alls-ja då har jag hellre kvar sjukpenninggrundande inkomsten,försäkringar m.m som jag har genom jobbet nu.

Från att ha känt mej skaplig för att det går bra med rehab m.m blev jag ganska deppig nu,för vem är man när man inte kan,eller inte vet vad man kan?

Det är så frustrerande att INTE VETA.

Ska försöka tänka såhär istället :)

Idag var det dags att träffa sjukgymnasten igen.Det har gått ganska lång tid sen senaste besöket-dels pga att han blev sjuk och dels för återbesöket på sjukan(visste ju inte vad röntgen skulle visa).

Idag har vi gått igenom min bråkande hand och höft.Handen (fingrar som domnar)fick jag en övning jag skulle göra när den domnar-antagligen beror det inte på att nån nål sattes fel under första op som jag trodde,utan det beror på vinkeln när jag ligger och läser osv.Skönt det!Sen att jag aldrig haft problem med just det innan op är ju en annan femma ;) (har ju alltid legat så).

Efter en hel del böjande och stretchande av höften tycker sjukgymnasten att vi inte behövde lägga så stor energi på den heller.Jag var "normalt rörlig" där,jag är inte lika rörlig som innan op(enl mej själv) men han menar att det kommer nog ge sej med tiden när jag börjar träna mer osv.Det är iallafall inget som ställer till det så mycket i nuläget att vi ska göra något åt det.Det är liiiite störigt att inte kunna stretcha tex rumpan men det ska nog lösa sej så småningom :)

Han frågade hur mycket jag tränar nu,jag svarade simning 3ggr/v,promenader övriga dagar och sjukgymnastik dagligen(nästan).

Resultatet av simningen är dock inte det önskade,och min kropp återhämtar sej inte som jag vill(är toktrött dagligen,och blir därför aldrig sugen på att träna.Känns som jag inte bygger upp nåt).

Så nu över till det roliga:

Jag ska börja styrketräna nästa vecka! :) :) :)

Ihop med sjukgymnasten,så han har koll på att jag har rätt teknik.Vi pratade en del om hjärnspöken oxå,och att jag är så rädd för att få ondare att jag inte vågar försöka en del saker.

Det känns helt fantastiskt och väldigt lyxigt att få börja med det här,och ha med någon som vet vad jag behöver fokusera på.

Sååå,ingen simning eller sjukgymnastik under några v,bara promenader + styrketräningen.

Ska bli så himla kul att se hur det här går!

ÄNTLIGEN lyser solen lite åt mitt håll :)

Jag vet fasen inte hur jag ska skriva det här inlägget-det verkar svårt att få någon ordning i mitt huvud idag men jag ska försöka:

Idag var det alltså dags för återbesök på Us i Linköping,och ett möte med både en infektionsläkare och ryggläkaren som gjorde min första operation.

Dom frågade hur det gått med antibiotikan som jag ätit i mer än 3,5 mån.Jag svarade att det gått bra förutom en del biverkningar-jag nämnde att det kliat så mycket så att jag blödde dagligen under några veckor,att håret har blivit så stelt så det känns som man kan bryta av det och att tänderna blivit missfärgade.Det här tyckte dom var lite konstigt,så jag fick inget svar på om mina tänder kommer få tillbaka sin gamla färg eller när håret mjuknar igen-men någon klok musiker har ju skrivit "time will tell"så vi kör väl på det.

Alla mina blodprov har sett väldigt bra ut så infektionsläkaren hade inte särskilt mycket att säga,han ursäktade sej när han insåg att jag bara hade "ryggfrågor"och gick till nästa patient.

Ryggläkaren pratade en del om vad som händer nu-att jag så småningom ska ta kontakt med Fk för att få vidare direktiv om hur jag ska söka jobb osv.Antagligen vill dom göra en utredning på vad för slags jobb jag kan göra och inte.Ett jobb med bara sittande kommer inte funka,men jag tror inte att det är så många jobb där man MÅSTE sitta hela dagarna-på dom flesta ställen kan man ju ta en bensträckare då och då.Tanken slår mej där och då att "faaaan-det är nu det händer-det är nu jag för alltid kommer få en stämpel på mej.Jag kommer inte längre kunna jobba med vad som helst.Jag kommer alltid behöva anpassa mej efter ryggen".Och det är väl en grej-men det som skrämmer är ju hur andra kommer se på en när man inte kan göra "allt".

Det är ju inte direkt en nyhet,men ibland får man ta ett extra djupt andetag och tänka att det är ok,det kommer bli bra ändå.Min kompis Alexandra har ett väldigt bra citat "Allt blir bra till slut-och blir det inte bra så är det inte slutet"-det(citatet alltså) blir bara bättre med tiden.

Hepp hepp-vi tar väl några frågor och svar på det:

*Varför domnar fingrarna i vänsterhanden efter första op?Det har gjort ont sen direkt efter op och dom somnar/domnar vid lite tryck.

-Det var märkligt för det är tre fingrar och om det hade med nån nerv att göra borde det bara vara två fingrar som bråkar.(Han undersökte armbågen lite,inget fel hittades och inget sas om vidare undersökning).

*Varför bråkar högerhöften?Går inte att lyfta högerbenet lika högt som vänster och jag tappar orken snabbare i högerbenet.Har även hugg i höften när jag böjer benet mycket.

-Han skulle prata med sjukgymnasten på Us (hoppas på hon som är så bra!)och kolla om hon skulle göra en ny test av nervfunktionen m.m

*Räknar man från första eller andra operationen när man räknar på "3mån efter operationen kan du/ska du kunna..."

-Man räknar från andra eftersom infektionen var så djup.Min rehab tid kommer oxå förlängas betydligt pga det här-kanske blir ett års rehab istället för 6 mån.

*När ska man börja stretcha/böja framåt tex klippa tånaglar osv.

-Avvakta med det tills det gått 6 mån efter andra operationen.(GRATTIS kära sambo,du får fortsatt förtroende ;))

*Är det ok att tatuera i området runt ärret?

-Vänta minst ett år med det,dom har ju öppnat två ggr så nu behövde huden vila och återhämta sej.

Återigen hade jag förväntat mej jubel och fanfarer i huvet för att antibiotikan och jag inte behöver hänga längre-men icke.Det är bara tomt och jag är så himla trött.

Men ok-jag har inte sovit så himla bra dom senaste nätterna och inatt inte mycket alls eftersom jag var så nervös för vad dom skulle säga idag-om det skulle bli en tredje operation.

Dom hade inte fått något utlåtande på röntgen än-men ryggläkaren hade tittat på bilderna och inte upptäckt några konstigheter.

Om en månad ska jag lämna blodprov för att kolla att infektionen inte gör come back nu när jag slutar med antibiotikan-det kanske är därför jag inte ropar hej än?

 Såhär såg det dagliga intaget ut för några mån sen-skönt att det inte är så mycket kvar längre :)

Såja!

Då har nedräkningen börjat!

Förhoppningsvis har jag nu bara två provtagningar kvar innan återbesöket nästa v.

Tänk-efter nästa v kan jag slippa lämna prover varje vecka!Och jag kan ÄNTLIGEN slippa antibiotikan efter nästan 4 månaders intag.

Det ska bli så himla skönt att slippa biverkningarna så ni anar inte!

Imorgon ska jag på röntgen.Jag måste erkänna att jag är lite nervös.Senast jag gjorde röntgen gjorde det så jävla ont att ligga på rygg på hårt underlag att jag grät det mesta av tiden där.

Det hoppas jag att jag klarar bättre den här gången.Jag är mer nervös för vad den kommer visa-om allt hållit sej på plats eller om nånting har lossnat pga infektionen.

Och om infektionen gett med sej och försvunnit.

Om något lossnat eller om infektionen är kvar blir det alltså en tredje operation.Jag försöker låta bli att tänka på det,för sannolikheten att det faktiskt gått BRA är nog större :)

Jag har ju skrivit tidigare om att det varit sämre med pirrningar/domningar i benen och ena handen.Handen bråkar fortfarande dagligen men igår klarade jag att gå 8km utan att benen gav upp(en del dagar går det inte att gå alls).Det gör ont i höfterna så något är det som spökar,men det kan väl oxå vara belastningen gissar jag.Har försökt stretcha rumpan för den spänner jag väldigt lätt när ryggen inte klarar belasting,men jag får inte till det på högerbenet.Det är en läskig känsla att inte kunna böja benet som innan!Det gör så jäkla ont :(

Knäböjen som jag ska göra enligt sjukgymnasten funkar inte alls-inte för ryggen eller benen utan för knäna.Det börjar knastra och göra ont i dom direkt.

Undrar hur mycket man ställt till med i sin kropp genom felbelastning pga att tex ryggen gör ont?

Sista överklagan till Fk är inskickad.Jag räknar inte med att få rätt för det är nog svårt,men jag har åtminstone gjort allt jag kan nu.

Ibland kommer jag på mej själv med att dra ett djupt andetag,och sen släppa saker.Det här är en sån sak-jag kan ju gräma mej hur mycket som helst över det men nånstans har jag äntligen fått in i mitt system att JAG KAN INTE GÖRA MER ÄN JAG GJORT.Det får vara bra så.

Jag är varken sämre eller bättre än någon annan men nånstans får man sätta punkt för saker man kan gräma sej över.(Japp,jag VET att det är svårt.Har tagit sin tid kan jag ju säga).

Avslutar med en sjysst bild :)