...än senast kan man säga!

Varken igår eller idag har börjat med storgråt och ohejdbara tårar som dyker upp utan anledning.Tanken slog mej igår att deppandet kunde ha ett visst samband med att jag slutade med en av medicinerna i torsdags.Det verkar inte rimligt att gråta så mycket i 3dagar som jag gjorde,så det är ju skönt att vara av med den medicinen.Vad som är mindre skönt är nervsmärtan som den dämpade-det hugger till då och då.Framförallt när jag vänder mej om i sängen,eller när jag ska resa mej upp ur den.Ibland oxå utan anledning men det är långt ifrån den smärta jag hade innan op.

På tal om smärta är det betydligt mindre smärta nu,inte så att jag är helt smärtfri men det går åt rätt håll.

Idag blir det dubbelbesök på Vc-både provtagning OCH omläggning av såret,jihaaaa! ;)

Har efter mycket velande sålt mitt pass till festivalen den här v.Det är fan så surt men jag kan ju varken sitta,stå eller gå några längre stunder.Att då ge sej på att trängas med över 50.000 personer verkar lite onödigt...Det tog tid att ta det beslutet för jädrar i min lilla låda vad envis man kan vara,det SKA gå-eller är det att man hoppas att det vänder så fort??

Det känns som att vem som helst,utom jag,inser/insett för längesen att det inte skulle gå...