Fasen,jag måste hitta nåt sätt att se det positiva?!?!

Det var heeeeelt underbart att komma hem,att somna ihop m min sambo,att äta när och vad man vill osv.I fredags somnade jag när jag kom hem.En powernap ihop framför Tv:n,men jag sov liksom vidare.I 3 timmar.Sen grät jag för att det var så jobbigt att hålla sej vaken,och efter det sov jag i över 10 timmar till.Innan jag blev sjuk sov jag 5-6 timmar och mitt huvud vägrar förstå att jag behöver mer sömn!!!

Igår tog jag oxå en lur på dan trots alla timmar innan...Jag trodde jag mådde bättre än såhär :(

Utöver sömnen har jag mer ont i ryggen och jag blir mer och mer frustrerad över att jag inte vet VARFÖR jag får mer ont; Vilar jag för lite?(inte så troligt)Vilar jag för mycket?Beror det på sängen?Beror det på att jag sitter mer?Eller är det för att dom dragit ner på smärtlindringen?

Jag trodde jag skulle vara konstant överlycklig över att vara hemma,men istället känner jag mej mer och mer fången i min egen kropp.Det känns som att jag är mer besviken på vad jag inte kan göra,än glad över vad jag kan göra.Svårt att förstå mej själv här,efter första op kändes det så himla mycket bättre än nu och det bryter ner mej dag för dag.

Det måste komma bättre dagar,det måste finnas en ljusning.Om en vecka,en månad eller ett år är det säkert mycket bättre eller till och med bra...

Men om det inte blir så då....? 

Den fina nålen-gör fortfarande oooooooont.Imorrn hoppas jag på provsvaren från op så man vet vad som gjorde att infektionen uppstod.Hittills gissar dom på att det var min egen hud som följde med när dom skar upp mej första gången.Jag tänker mej att symptomen borde upptäckts tidigare i så fall men vad vet jag :)