Nytt samtal med dr idag....

Han skrev läkarintyg till siste augusti och under den tiden ska jag arbetsträna så mycket det går(han kallade det aktiv sjukskrivning).

Han påpekade igen att medicinskt finns det inte längre någon förklaring till min smärta,jag vet inte riktigt vad han vill ha sagt med det-ska jag bara rycka upp mej och sluta ha ont eller?

Han hade fått svar av narkosläkaren på min undran om tröttheten-och HOPPSAN-det fanns visst ett samband med op+reoperation=trötthet.Det var dock vanligare vid andra operationer,tex gynokologiska(stavning?) och bukoperationer.

Narkosläkaren hade också tittat på mina blodprover,och allt såg(som vanligt)bra ut.

Däremot så sa han att både Gabapentin och Panocod försämrar återhämtningen,så jag har alltså fått medicin ordinerad för en åkomma,som försämrar en annan märkbart.Härligt

Idag sa han också att Panocod omvandlas till morfin i kroppen så den ska man inte hålla på med så länge.I aug/sep ska jag trappa ner/sluta med den om det inte går att göra tidigare.

I senaste inlägget närde jag en liten dröm om att cykla Tjejvättern.För jag hade ju cyklat typ 1 timme en gång.Efter ett pass eller två till på cykeln är det bara att drömma vidare....

Det inte blir en den "revansch"på ettårsdagen efter op nummer 2 som jag hade hoppats-men i år kan jag ialafall hänga med till Motala och heja istället för att ligga på sjukhuset...

Lite surt men jag får sluta sparka och slå och gno in allt jag inte kan.Det här ÄR mitt liv nu oavsett vad jag anser om det.

Idag skulle en kompis komma hit å ses några timmar.Av okänd anledning ställde hon in.

Det gör lite ont i hjärtat,inför op pratade hon så mycket om hur mycket hon skulle vara här, att hon finns här och allt möjligt.Imorgon är det ett år sen vi sågs sist.ETT ÅR.

It´s been a long day whitout you my friend

and I´ll tell you all about it when I see you again

We´ve come a long way from where we began

I´ll tell you all about it when I see you again.

Nu har tiden försvunnit sådär snabbt igen.

Det är fullt upp med att arbetsträna 4 timmar/dag som jag gör nu,känns som att jag inte hinner så mycket annat(hur stressad var jag när jag jobbade?!).Men då tränade jag inte så mycket som nu.Nu SKA det in minst 4 pass/v.Imorgon ska jag till vårdcentralen och förhoppningsvis lägga om det där trasiga fingret för sista gången...Har haft lite träningpaus från styrka och simning pga av det,gjorde för ont att hålla i vikterna och jag får inte blöta ner plåstret eller vad det är.

Spinningen har jag dock kört,men den förra v var sista gången för terminen på det,så nu blir det att köra på ett annat ställe,eller helt enkelt köra ute.

I helgen hämtade jag hem racern som syrran lånat eftersom jag inte kunnat cykla på den på typ 2 år.Den var snyggare än jag mindes :)

Och betydligt roligare att cykla på!Körde 1,5 mil i söndags-vilken frihetskänsla!Jag började direkt drömma om åtminstone Tjejvättern (målet när jag vaknade efter första op var Halvvättern i år).Jag hade helt glömt vilken känsla det är i kroppen när man rullar fram med bra fart och starka ben.Min sambo lät kanske inte helt medhållande när jag direkt efter cykelturen sa att jag ville köra Tjejvättern...Vi får se,jag skulle kunna göra som vanligt-ner med huvet och köra och nöta så länge det går,och lite till.Men förhoppningsvis vet jag bättre än så nu.

Jag är lite rädd för att inte veta var gränsen går,hur mycket det är ok att ta ut sej,eller vad som är för mycket och framkallar smärta.Men det är ju bara jag som kan testa mej fram,finns inga facit nu.Senast jag var hos sjukgymnasten kändes det lite konstigt,som att det var sista gången.Jag fick med mej övningar att göra hemma och/eller på gymmet och han skulle ringa om 1 mån.

Jag förstår att jag på ett sätt inte behöver gå dit,jag har så många övningar nu att jag borde klara mej,jg vet vad jag ska göra.Ändå känns det lite nervöst och ensamt.

Smärtlindringen som jag skrev om i förra inlägget har fortsatt funkat skapligt.Förutom att jag blir så satans trött.Jag vet inte om jag blir trött av tabletten i sej,eller av att kroppen äntligen slipper smärtan och kan slappna av?Som mest har jag somnat 4 ggr på en dag,och då är det yvärr inte bara när jag ligger hemma på soffan det händer,utan även på Yogan och arbetsträningen.

På Valborg lät jag bli att ta något eftersom jag vile dricka öl till maten,de två dagarna efter det tror jag att jag bara tog 1/dag istället för 3/dag,för det kändes bra och jag hade inte lika ont.

I söndags fick jag trappa upp igen till full dos,samma igår och idag klarade jag bara 1,5 tim på arbetsträningen.Sen började det pirra i både rygg och ben,och ryggen gjorde jätteont så jag fick gå hem.

Så,får väl ta soffan tills kramperna släpper och sen en promenad för att få igång cirkulationen.

Igår träffade jag en kompis som har kommit att betyda mer under tiden jag har varit dålig.Hon är en av inte så många som kommer och hälsar på eller ses regelbundet.Jag tror inte hon förstår hur mycket det betyder.Blir alltid glad av att träffa henne,och känner mej bättre till mods när jag fått babbla av mej,och fått höra om annat än min egen bubbla :)

Igår sa jag iaf att jag ville bli som förut igen,att jag ville vara pigg och glad och prata om nåt annat än hur min kropp å knopp mår.Hon sa att jag nog inte kommer bli densamma igen,och att det är nog bättre att inte bli det.

Jag tror aldrig jag kommer bli densamma igen,det är för ytligt på nåt sätt.Jag vet inte hur jag ska förklara-men att shoppa och festa kommer nog inte vara mina intressen igen.Absolut inte i samma mängd som förut iallafall.

Ja,alltså...Jag pratade med dr häromdan.Röntgen och blodprover visade,som väntat,ingenting.Medicinskt har dom ingen förklaring till varför jag fortfarande har ont?!

Förra gången vi pratade sa han att det kan ta upp till 2 år till för mej att bli bättre,eller bra.

Så lät det inte den här gången.

Nu sa han att musklerna läker på 3 månader och skelettet på 6 mån så dom har ingen förklaring till min smärta längre...Nu ska vi "ta en månad i taget och se hur det går för mej".

Lät inte så himla lovande i mina öron.

Tröttheten kan han inte förklara,men han ska prata med narkosläkare om det kan bero på att jag sövdes ner två ggr på 3 veckor(men det borde väl vara ok nu??).

Jag får mycket mer ryggsmärta vid mens,och frågade därför om det var vanligt och om man kunde göra något åt det(jag blir liggande gråtande för det gör så ont i ryggen).

Det hade han aaaaaaldrig hört talas om?!?!Är det någon av er andra stelopererade som har samma bekymmer eller är jag helt ensam om detta?

Slutligen bad jag om ny smärtlindring då varken tramadol eller oxycodone funkat för mej,och vet ni vad?

JAG FICK ÄNTLIGEN NÅT SOM FUNKAR!!!

Visst,jag är yr i huvet och lite så,men natten till igår sov jag en hel natt för första gången på flera månader.Igår kunde jag arbetsträna 4 timmar utan att få ont!

Jag kunde gå på Medicinsk Yoga utan att få ont.Det första jag kände när jag vaknade på morgonen var inte smärtan i ryggen :)

Inget gott som inte har något ont med sej dock.Man kan ju alltid se till att skära av sej en bit av nageln och fingret när inte ryggen gör ont-så man har ont NÅNSTANS hela tiden...

Hahahahahahaha.Jaja,nu ska jag bege mej till Vc och se om dom kan få loss kompressen och byta ut den.Sambon försökte innan han åkte till jobbet men jag höll på att svimma av smärtan så det fick avbrytas.

Hej!

Jag är urkass på att uppdatera här,men det känns som jag möljer på om samma saker bara...Min kropp är fortfarande i nåt slags utmattningsstadium,så jag försöker lära mej att vila mer för att se om det hjälper.Det betyder krasst att den här veckan har jag skippat både ett spinningpass och ett sjukgympapass för att jag redan innan haft sån mjölksyra så det inte är någon idé att träna.Ni vet sådär som det känns när man tagit ut sej riktigt ordentligt på ett träningspass-med darriga ben och knappt nån ork att lyfta armarna?Så är det.Typ varje dag.Utan att jag tränat så hårt,eller utan att jag ens gjort nånting ibland.

Jag har bett om nya arbetsuppgifter på arbetsträningen,det tog emot först men syftet är ju att jag ska prova vad som funkar och inte-och att inventera datorer och skärmar funkar helt klart inte(kolla var streckkoden sitter på eran dator/skärm så förstår ni varför ;)).

Framöver blir det mer sitta-vid-datorn-jobb,jag har höjbart bord så jag kan skifta mellan att sitta eller stå,så jag hoppas att det ska funka bättre.

Hittills har jag bara gjort 2tim/dag men hoppas nu kunna gå upp i tid om det funkar bättre med kontorstjänst.

Det är iallafall kul att komma hemifrån och träffa folk.Även om det oxå är lite konstigt.Eftersom jag inte är anställd där så jag har inte riktigt fått den naturliga introduktionen som man har när man börjar ett nytt jobb-jag vet tex inte när fikat är (dom på mitt rum bara går utan att säga nåt)och jag har aldrig ätit lunch där eftersom jag bara är där 2 timmar/dag.Men det löser sej väl med tiden...

I torsdags träffade jag två gamla kollegor,så himla kul!Jag fattar inte varför man inte ses oftare?!Skyller på att jag flyttat från stan och den ena sålt sin bil och den andra är sjuk,men ändå.Jag måste bli bättre på att träffa människor som jag mår bra av att träffa(och jag vill bli sämre på att träffa dom som inte tillför så himla mycket haha).

Har även startat en insamling till Barncancerfonden,det känns bra i hjärtat.Om det är nån som vill bidra får ni hojta till! :) Satte som mål att samla in 5000:- och att ordna ett Walk of Hope den 30 augusti(man väljer själv hur långt man går).Har redan fått in 700:- men inte en enda anmälan till promenaden,haha.Jaja,huvudsaken är att pengarna kommer in :)

Och jag veeeeeet att jag är ute i väldigt god tid inför promenaden ;)

Idag blir det bio och middag med ena syrran och svägerskan,ska bli himla kul och gott!

Hoppas ni får en trevlig helg!

Jag har nu fått inse att arbetsträningen blir tuffare än jag kanske tänkt mej.Ställningen blir inte den bästa när man ska blippa en streckkod på diverse olika ställen,automatiskt ställer man sej ju för att komma åt och det blir inte det bästa för ryggen.Måste komma ihåg att tänka på mej själv-det här är ju en arbetsprövning för att utreda arbetsförmågan,av gammal vana är det lätt att bita ihop och köra trots smärta men ska försöka lyssna bättre på kroppen nu så det inte blir sämre igen.Min målbild var innan jag började att jag skulle kunna komma upp i att jobba 100% igen,jag är inte lika säker på att det blir så längre.

Senare i veckan kommer förhoppningsvis en arbetsterapeut från Arbetsförmedlingen som ska se över om jag kan få mindre ont om jag har hjälpmedel på arbetsplatsen.

Jag försöker att inte få panik,för hittills har jag ju behövt vänja mej vid det mesta-det gör ont men släpper efter några dagar när kroppen inser att den inte är trasig igen.

Som cykligen till exempel-fatta att jag kan cykla(eller gå)till jobbet!Det här är första gången på över 10 år som jag inte har minst en halvtimme i resväg till jobbet och det känns så himla lyxigt!

Idag skulle jag ha simmat men det finns helt enkelt inte ork eller motivation just nu så det blir promend + styrketräning istället.

Pratade med sjukhuset förut,blodroverna visade inga konstiga värden(vad ovanligt....not).Det var ett som var lite förhöjt men inget anmärkningsvärt.Sååå,inga svar på den jävliga tröttheten eller mjölksyran där...Frågade oxå om annan smärtlindring men det får vi ta om 2 v när jag har telefontid för att få svar på röntgen och blodproverna.

That´s all for today folks!

Hej!

Den här v var det äntligen dags att börja med arbetsträningen.

Kan väl säga att det var en mjukstart eftersom flera saker inte var lösta för att jag skulle kunna börja direkt-men det var nog kanske tur det för allt är nytt och ovant ändå! :)

Har gått runt till massa olika byggnader och vart inne på flera olika ställen där jag sen ska jobba,det är hur stort som helst med över 3000 anställda och lilla jag ska alltså till varenda arbetsplats och inventera!

Nervöst är det innan man känner folk och vet lite hur jargongen är eller vad man ska säga.

Konstigt hur svårt det kan verka att komma in i en gemenskap såhär,det har ju gått på alla jobb hittills så det borde ju funka nu med men ändå blir jag nervös för vad man pratar om och inte,hur man skämtar eller inte osv.

Redan första dagen var jag tvungen att fråga min handledare om man inte hälsade på alla man mötte(så är det på järnvägen-man hälsar på ALLA).Så är det inte här.Man hälsar bara på dom man jobar/jobbat med eller känner på nåt annat sätt.Så där går vi i korridorer och möter människa efter människa som vi inte hälsar på.Känns jätteskumt.

Det är så himla skönt att äntligen vara på g,att äntligen gå hemifrån för att göra nåt istället för att träffa nån.Det där lät kanske inte så snällt,men ni förstår nog vad jag menar?

2 timmar/dag har jag börjat med och det har funkat bra.Inte jättemycket smärta,men musklerna i ryggen blir trötta och då känns det som det är svullet inne i ryggen.

Nästa v är det dags för skiktröntgen av ryggen(igen).Idag när jag var på Vårdcentralen frågade jag om dom kunde se om provtagningen var beställd oxå,och hon svarar "Jaaa,det är beställt till 18 mars"-eh va?!Jag hade inte hört nåt alls om det...Trodde jag skulle få hem kallelse men tydligen inte.Jag smet in direkt efter Medicinsk Yoga och lämnade blodprov,7 rör hej och hå!

Efter yogan är jag ganska trött och frusen,och får lättare ont i ryggen så idag gick det inte lika bra på jobbet.Nu blir det vila på soffan ett tag och hoppas att kroppen återhämtar sej bättre än förra v när det kändes som jag hade influensa i två dar och bara grät :P

Önskar trevlig helg!

Fy faen vad nervös jag var inför det där besöket på Us häromdan!

Jag har varit helt slut efteråt av all anspänning-det är skumt att jag stressar upp mej så mycket över det?!Hittills har det ju gått smärtfritt.HAHA

Nu,med lite perspektiv på saken tänker jag att det var nog bra att höra att det kan ta längre tid att bli bättre.Det var inte vad jag önskat,men det finns fortfarande hopp.

Igår pratade jag massa med min sjukgymnast,vilken klippa!Lyssnar tålmodigt på alla mina funderingar-jag är helt fascinerad att han inte tröttnar på allt ältande och alla grubblerier.

Jag har sett det här som lite av att träna inför ett lopp-att man lägger upp träningen mot ett specifikt mål och jobbar mot det.När man kört loppet och kommit i mål är det klart.

Min sjukgymnast fick mej igår att inse att det kanske inte blir så.För mitt mål var att bli lika bra,eller bättre,än innan.Men det är ju inte säkert att jag kommer dit.

När jag skriver det inser jag att det här har jag pratat/skrivit eller tänkt förut,men har glömt bort det längs vägen.

Jag menar inte att vara negativ och inte tro att det kan bli bra,men för min egen del behöver jag vänja mej vid att det kanske inte blir bättre.Eller det kanske inte blir bra.

Oavsett så kanske det inte riktigt blir som jag tänkt mej.

Så nu är frågan-ska man sätta upp delmål?Pricka av dom ett efter ett och se hur långt man kommer?Hur tänker ni andra?

Jag skrev en lista på saker jag vill klara att göra under 2015(tror det var vid nyår).

Jag var försiktig med den,det blev inte jättemånga fysiska utmaningar,kanske mer saker som jag vill göra för att JAG mår bra av det.Tex klara spinningpass,sätta frön,gå på basket osv.

Just dom tre sakerna har jag redan gjort/ska göra inom en snar framtid.För ett år sen var det helt otänkbart.

Det är så himla lätt att glömma att man faktiskt tagit sej en bit uppåt ändå.

Kram på er och hoppas ni får en trevlig helg.

Idag hände något härligt.

Jag bestämde mej för en promenad innan jag ska in till stan och luncha med en kompis.

Jag brukar alltid ha med mobilen och mäta med tex Runkeeper hur långt jag går,vilken hastighet jag har osv.

Idag bestämde jag mej för att lämna den hemma,och leva mer i nuet.Njuta av sol och fågelkvitter.(Tar ju upp och kollar mobilen så fort den piper till).

Längs vägen gick jag om en tant,vi hälsade på varann och bytte några ord sen gick jag vidare.När jag skulle vända hemåt skrattade hon och sa "kom igen,du kan 10 meter till-häng med!".

Så jag följde med,och för första gången på flera år hade jag nån annan än min sambo att prata med på promenaden :) (Jag flyttade hit för två år sen och känner knappt nån här,än mindre nån som går promenad dagtid).

Det var så himla trevligt med sällskap och hon var så härlig!Solen lyste,isen på sjön hade smält och vi såg blåsippor.Det här låter kanske inte så mycket för världen,men där och då för mej var det det.

Innan jag gick ut hade jag precis läst sms från en kompis som skriver om att jag måste tänka positivt,att jag inte ska fastna i negativa tankemönster,att jag ska hitta på roliga saker osv.Och jag ska nog erkänna att jag var lite sur på den här kompisen som skriver så,för jag har verkligen ingen energi.Och jag blev till och med lite provocerad av att jag ska "hitta på roliga saker"-jamen när man inte KAN gör så himla mycket då?!

Den surheten har släppt nu kan jag ju säga :) Det här gjorde min dag.

Besöket på sjukan igår gick sådär.Ny skiktröntgen (stavning?)beställd IGEN för att kolla att allt sitter som det ska och att benet läkt ihop(vilket ben?).

Nya provtagningar beställda oxå,för den trötthet jag upplever ska jag definitivt inte ha.

Läkaren konstaterade vid direkt fråga att jag "kanske inte är så bra som du borde vara vid det här laget".Det finns fortfarande hopp om att bli bättre,men han berättade också att den op jag gjorde inte alla gånger hjälper.(70% blir bättre sa han,läkaren som skrev in mej sa 80%).

Jag kan ju rabbla allt fram å tillbaka med statistik,men det är ju som det är med mej ändå.Ingen idé att analysera mer-gjort är gjort och nu får jag göra det bästa av det.

Han tror att det mesta är muskelsmärta,och eftersom dom gick in 2 gånger tar det längre tid innan musklerna återhämtar sej och läker ihop.

Jag fick lite direktiv om träningen-2 konditionspass/v och minst 2 styrketräningspass/v.

Ryggen klarar ännu inte all belastning så jag ska träna det runt som inte gör ont,och bygga upp så bra det går med tex bålträning.Däremot sa han att jag skulle låta bli saker som gör ont,min sjukgymnast har varit lite kluven i den frågan och vi har diskuterat om det bara är nån tröskel jag behöver komma över.Så är det alltså inte.Det kan ta 1-2 år till för mej att bli bättre.

Japp.Den där sista meningen får jag läsa hundra gånger till tror jag.

Men idag ska jag ha en bra dag.Solen fortsätter skina och vi ska prova en nyöppnad restaurang.