Kommer med glädjande rapportering!

När jag gick multimodal rehabilitering var ju en av grejerna där medicinsk yoga.

Då fick jag så satans ont av det att jag inte kunde röra mej på resten av dagen, eller ibland även dagen efter.

Jag tyckte ändå att det var en skön "avkoppling"som fick mej att andas bättre, och att släppa tankar och grubblerier för en stund.

Jag gick de 8 veckorna på mmr och förra våren ringde jag vårdcentralen och frågade om jag kunde få gå det igen, vilket jag fick.

Sen dess har jag haft i bakhuvudet att jag skulle vilja prova mer, men det har inte blivit av.

Förrän nu.

För några veckor sen gick jag och en kompis på Yoga där vi tränar.

Kändes helt ok, var avkopplande och så-men ändå inte riktigt den där känslan jag mindes.

Idag provade jag igen-och det var så himla bra!

Jag kan absolut inte göra alla rörelser, men det kändes ändå så bra!

Även fast det ibland gjorde så ont att jag nästan grät var det en skön känsla och det kändes som att min kropp mådde väldigt bra av den stunden.

Hurra hurra hurra för att dagens instruktör har ett pass som jag kommer kunna gå på varje vecka om jag planerar ordentligt :)

Och hurra hurra hurra för att på kvällens promenad tog jag längre steg än jag brukar-det kändes som att något som brukar hålla emot i ryggen (eller hållningen?)liksom lossnat?

Det har nu gått 2 år sedan steloperationen.2 år av slit och en himla massa kämpande för att komma tillbaka.2 år sedan min bästa vän försvann.

Det är märkligt, och mäktigt, att se och inse vem eller vilka som finns med en i onda eller goda tider.

Så har det gått över en månad sedan jag skrev senast...

Det rullar på här, vi renoverar kök (med vi menar jag att jag står för mat/fika då min rygg inte klarar särskilt mycket annat inom renovering).

Jobbet rullar på, det är mycket mer att göra nu än under arbetsträningen, vilket är bra.

Men jag har fortfarande svårt att acceptera att jag "aldrig hinner klart".

Egentligen är det ju bra- annars har jag inget jobb imorgon ;)

Har varit på utbildning igår och idag, det funkar inte alls-blir för långa dagar och då har det inte ens varit 8-timmars dagar...

Ibland tänker jag att jag kanske skulle försöka, att det nog kan gå.

Men jag blir brutalt påmind om att jag inte klarar det och får spendera resten av dagen vilandes i soffa eller säng då jag varken kan stå eller sitta.

Jag har tränat rätt mycket och målinriktat för att nå ett av mina mål.

Jag ger inte upp än men det ser inte så ljust ut att klara det i nuläget då kroppen säger ifrån ordentligt i flera dagar efter för långa eller många träningspass.

Det är fruktansvärt tråkigt, men jag kan inte hänga upp mej på det- jag har kommit betydligt mycket längre än jag trodde var möjligt.

Det känns som att det mesta löser sej hörni-på ett eller annat sätt är jag ok eller till och med bra.

Förut var varenda dag jag var tvungen att ta smärtlindring ett nederlag för mej, så är det inte nu.

Jag har fått lära mej acceptera att det går upp och ner och att jag för det mesta inte kan påverka smärtan särskilt mycket.

Jag kan sakna att leva så bekymmerslöst som innan, men jag har också blivit mer tacksam för det jag har och det jag kan göra.

Hoppas ni alla har det bra!

Peppar peppar hörni-det går skapligt nu.

Visst ryggen krampar varje dag-men det är överkomligt.Jag behöver inte ta smärtlindring dagligen som jag har gjort förut i omgångar.

Jag borde veta vid det här laget att det går upp och ner från vecka till vecka,eller ibland dag till dag.

Men ändå är det en del av mej som blir sådär barnsligt glad och tänker "Ska det vara så här bra nu?För alltid?Eller iallafall för lång tid?"

Jag är igång med träning igen,eller ja-med spinning eller cykling som är det jag älskar mest.

Vet att jag borde få till styrkepass eller bålpass också,och har hittat pass som skulle kunna passa tidsmässigt-gör ett försök nästa vecka om ryggen funkar.

Det finns hopp.Hopp om att jag kommer nå mina mål.Hopp om att jag kan jobba 75% iallafall,och inte vara helt förstörd för resten av dagen efter det.

Hopp om att LEVA som jag vill igen.

Tillbaka på banan igen nu,humörmässigt iallafall.

Ryggen fortsätter krampa och bråka,minsta ansträngning verkar irritera nu.

Hade möte med Fk och Af häromdagen,fått en ny handläggare på Fk.Igen.Den här tyckte att mitt läkarintyg var lite vagt(?).

Iallafall-imorrn börjar jag jobba!På riktigt!På nytt jobb.Fast ändå inte,eftersom det är där jag har arbetstränat i flera månader.Jag har en visstidsanställning,och kommer till att börja med jobba 75%.

Det lät väl lite tveksamt om jag skulle få sjukpenning för resterande % men jag vet inte ens om det är handläggaren som bedömer det?

Det blir otroligt skönt att landa i det här-att det faktiskt har löst sej till rätt stor del.Visst,jag jobbar inte hundra-men jag har kommit upp i mer än halvtid,vilket är mer än jag räknade med när jag började arbetsträna.

Min förhoppning är ändå att kunna komma upp i 100% men det är inte realistiskt just nu.

Som jag skrev tidigare har jag varit där i flera månader men det är först nu som jag har en del att göra.Så mycket att jag tycker att jag "ligger efter" flera dagar,för det är saker jag fått i uppdrag att göra men jag har inte hunnit.Det är en svår balansgång,och jag måste försöka förklara för kollegorna att det inte funkar jättebra att slänga en uppgift på mej 10 min innan jag ska gå hem och säga att den "helst ska göras idag".

Men jag tror det här kommer bli bra.Riktigt bra :)

Med risk för ett rätt gnälligt inlägg så bara spaltar jag upp det såhär:

-jag har nog en av de sämsta handläggarna som finns på Af,han kommer inte ihåg någonting och snurrar till saker rätt duktigt (tex lovar saker som han sen inte kan hålla).Det är segt!

-jag fick avslag på min ansökan om ersättning pga infektionen-det hade varit otroligt skönt att inte behöva oroa sej så mycket för ekonomin...

-jag har varit på ett sista besök på sjukhuset.Känns jättekonstigt och lite ledsamt att inte träffa dr mer,för han är helt klart den bästa läkare jag någonsin träffat.

Nu blir jag istället hänvisad till vårdcentralen-där har jag hittills 5 olika läkare,varav en varit ok-de andra har inte alls förstått min situation.Men jag ska försöka gå dit med öppet sinne :)

-mitt gamla jobb fortsätter behandla mej rent ut sagt elakt

-jag är så otroligt trött på att inte känna att jag hör hemma någonstans.Det där lät inte sjysst,med familj och en del vänner gör jag såklart det-men jag menar mer jobbmässigt osv.

-ryggen och min nya cykel funkade inte alls så bra som jag hoppats :(

Nästa inlägg ska vara både gladare och bättre!

Sååå,jag var sjuk i evighet amen sen senaste inlägget-det var segdraget skit men nu är jag på g igen.

Det fascinerande är att det var för mej som du skrev om Sara-inget ont i ryggen när man har ont nån annanstans?!?

Jag börjar få lite egna uppgifter på arbetsträningen,så nu känns det mer som att det är någon skillnad om jag är där eller inte.

Det har varit svårt att komma in i det när man inte vet hur länge man blir kvar.

Nu verkar det iallafall vara på g att ta beslut på en skapligt lång period som ger mej möjlighet att sätta mej in i jobbet lite mer långsiktigt,vilket känns väldigt skönt.

Jag får jobba en del på att vänja mej vid att de saker jag inte gör idag ligger kvar imorrn-så har det ju inte direkt varit att köra tåg-där ändrar sej allt från dag till dag och man måste tänka om hela tiden.

Kanske att mitt ordningssinne störs lite av att jag inte hinner göra klart en uppgift innan nästa dyker upp,men jag försöker hålla huvudet kallt och tänka att jag hinner det jag hinner.

Ryggen då?(För det är väl det den här bloggen handlar om va?)

Åt helvete.Igen.Jag hade kramp i den häromdagen och bad min sambo massera lite,det högg i både rygg och lår(?)så jag fick känna på hur det var när benet inte funka igen.

Det gör fortfarande ont och känns konstigt i både rygg och ben.

Igår kunde jag inte sitta med ryggen mot ryggstöd för det gjorde så ont.(Hej morfin,kul att vi ses igen...)

Jag blir rätt nervös över om skruvar och stag kan röra på sej-men det kan väl inte vara möjligt efter såhär lång tid,och när röntgen alltid sett bra ut?

De senaste månaderna har jag fått ont och/eller kramp i bröstryggen (heter det så?mellan skulderbladen?)

Men jaja,i övrigt har jag det bra!

Hur är det med er andra?

Hej svej!

Igår testade vi att cykla för första gången i år-gah!

Jag skulle verkligen behöva träna på racern då det första loppet jag ska köra är på det,men det går inte när det fortfarande är så mycket grus på cykelvägarna/vägarna.

Så,vi tog MTB och skippade skogen (för mycket snö och lera för min smak=halkrisk)och körde ca 3 mil på cykelväg.Kändes skitbra,jag hade nog kunnat köra mer.

Idag är jag glad att vi inte gjorde det för kroppen är inte rikitgt med mej, och jag har ont i halsen.

Men det är gött att vara på g,och det kändes som att all träning inne gett en rätt skaplig grundfysik ändå.

Igår kväll satt jag och kollade filmer från MTB-loppet vi ska köra-och jag måste säga att det ser heeeeelt fantastiskt ut!Hoppas att vi har tur med ryggen och med vädret så kommer det bli kanon!

I övrigt rullar det på,har haft mycket att göra på arbetsträningen vilket gör att dagarna går lite snabbare :) Har den senaste tiden testat hur det är med dygnet-runt-linser,men mina ögon verkar lite för känsliga,får se vad optikern säger i veckan när jag ska på återbesök.

Igår bakade jag en kaka på bland annat banan och bönor,hade för mej att det var mycket godare men minns inte vad jag använde för recept senast.

Aja,kakan får väl funka som mellis på bussen hem imorrn efter träningen :)

Imorrn ska jag prova ett corepass,det ska bli kul att se vad man gör?!

Har hittat en kompis och en kollega som kör på samma gym som mej,det är så mycket roligare att gå ihop med någon tycker jag!

Nu är det dags att koka veckans sylt till gröten på jobbet-hoppas ni haft en bra helg och att solen lyst lite extra :)

Hej igen,

det går bra nu. Eller bättre iallafall.

Smärtorna som bråkat i min rygg under ca 3 veckors tid har lugnat sej och äntligen backat.

Det är en hårfin balansgång på vad som funkar och inte, och jag märker att det är svårt för utomstående att förstå att ena dagen kan jag göra så, andra inte.(Inte så konstigt att de inte förstår kanske).

Jag försöker träna, målet är 3-4 pass i veckan, men det är väldigt sällan jag når det målet, jag får ofta ont och får ställa in ett pass eller två.

Jag försöker hitta den berömda balansen där med-är det bättre att vila eller behöver jag bara en knuff över någon slags tröskel för att klara fler pass?

Jag litar mer och mer på min egen magkänsla, det kanske inte är realistiska mål läkaren satt upp för mej?Jag är lycklig över att träna det jag kan iallafall, innan op fanns ingen möjlighet alls till spinning, styrketräning eller till och med box och skidor som jag nu provat på.

Då funkade bara simning och promenader, ibland inte ens det.

Igår var vi på bio.Såg "How to be single", det blev rätt många skratt xD

Men också en tanke om lycka och tacksamhet, jag kunde se en hel bio utan att det började krypa,eller tappa känseln, i någon av benen. Jag fick inte mer ont i ryggen än jag hade innan vi satte oss där. 

Nu ska jag laga mat, japp kl 7.30 en söndagmorgon har man väl inget bättre för sej? ;)

Vi ska på kalas under dagen och sen träna, så för att få till någon mat mellan 12-19 behövs det en låda...Känns lite konstigt att komma till kalas med matlåda,men vi har en del restid osv så det är inte mycket att välja på :)

Hoppas ni haft en trevlig helg!