Idag hände något härligt.

Jag bestämde mej för en promenad innan jag ska in till stan och luncha med en kompis.

Jag brukar alltid ha med mobilen och mäta med tex Runkeeper hur långt jag går,vilken hastighet jag har osv.

Idag bestämde jag mej för att lämna den hemma,och leva mer i nuet.Njuta av sol och fågelkvitter.(Tar ju upp och kollar mobilen så fort den piper till).

Längs vägen gick jag om en tant,vi hälsade på varann och bytte några ord sen gick jag vidare.När jag skulle vända hemåt skrattade hon och sa "kom igen,du kan 10 meter till-häng med!".

Så jag följde med,och för första gången på flera år hade jag nån annan än min sambo att prata med på promenaden :) (Jag flyttade hit för två år sen och känner knappt nån här,än mindre nån som går promenad dagtid).

Det var så himla trevligt med sällskap och hon var så härlig!Solen lyste,isen på sjön hade smält och vi såg blåsippor.Det här låter kanske inte så mycket för världen,men där och då för mej var det det.

Innan jag gick ut hade jag precis läst sms från en kompis som skriver om att jag måste tänka positivt,att jag inte ska fastna i negativa tankemönster,att jag ska hitta på roliga saker osv.Och jag ska nog erkänna att jag var lite sur på den här kompisen som skriver så,för jag har verkligen ingen energi.Och jag blev till och med lite provocerad av att jag ska "hitta på roliga saker"-jamen när man inte KAN gör så himla mycket då?!

Den surheten har släppt nu kan jag ju säga :) Det här gjorde min dag.

Besöket på sjukan igår gick sådär.Ny skiktröntgen (stavning?)beställd IGEN för att kolla att allt sitter som det ska och att benet läkt ihop(vilket ben?).

Nya provtagningar beställda oxå,för den trötthet jag upplever ska jag definitivt inte ha.

Läkaren konstaterade vid direkt fråga att jag "kanske inte är så bra som du borde vara vid det här laget".Det finns fortfarande hopp om att bli bättre,men han berättade också att den op jag gjorde inte alla gånger hjälper.(70% blir bättre sa han,läkaren som skrev in mej sa 80%).

Jag kan ju rabbla allt fram å tillbaka med statistik,men det är ju som det är med mej ändå.Ingen idé att analysera mer-gjort är gjort och nu får jag göra det bästa av det.

Han tror att det mesta är muskelsmärta,och eftersom dom gick in 2 gånger tar det längre tid innan musklerna återhämtar sej och läker ihop.

Jag fick lite direktiv om träningen-2 konditionspass/v och minst 2 styrketräningspass/v.

Ryggen klarar ännu inte all belastning så jag ska träna det runt som inte gör ont,och bygga upp så bra det går med tex bålträning.Däremot sa han att jag skulle låta bli saker som gör ont,min sjukgymnast har varit lite kluven i den frågan och vi har diskuterat om det bara är nån tröskel jag behöver komma över.Så är det alltså inte.Det kan ta 1-2 år till för mej att bli bättre.

Japp.Den där sista meningen får jag läsa hundra gånger till tror jag.

Men idag ska jag ha en bra dag.Solen fortsätter skina och vi ska prova en nyöppnad restaurang.

Det är en märklig känsla att jag igår satt och kollade på bilder från när jag låg inne efter operationerna.Jag tänkte att jag har kommit ganska långt efter det-det där när jag hade 4 slangar fastsydda i ryggen.Att jag är på väg iallafall.Även om det inte går spikrakt uppåt direkt.

Imorse funderade jag på att be om att slippa frågorna om ryggen i helgen(fest på g :)).

Bara för att få känna mej som nån annan än den med ryggen hela tiden.

Bara för att vara bara mej.

Inte den som har ont,är långtidssjukskriven,som inte vet när eller om hon ska börja arbetsträna,som inte vet om hon kommer kunna jobba fulltid igen.

Inte vara den som måste ställa sej upp och röra på sej.Inte vara den som åker hem först för kroppen inte klarar.

Idag ringde sjukgymnasten från sjukhuset upp (igen).Japp,hon ringde faktiskt förra v!

Men idag med beskedet att hon inte kan ge några besked,och att det hon trodde skulle bli en telefontid med läkaren istället blir en besökstid för "reda ut en del saker".

Jag VET att jag borde vara jätteglad(eller iaf glad och tacksam)att dom tar det på allvar osv.

Men jag kan inte hjälpa tårarna som forsar nerför kinderna,och paniken i bröstet som bultar:

DET MÅSTE JU VARA NÅGOT FEL OM DOM VILL ATT JAG KOMMER DIT?!?!?

Så jag gråter.Och gråter.Min sambo tycker jag överreagerar,och det gör jag säkert.

Men jag vill verkligen inte tillbaka.

Man säger att ovissheten är det värsta-men VILL jag verkligen veta om det är såhär det kommer vara resten av mitt liv?

Mötet gick ganska bra,vi gick igenom lite vad jag ska jobba med men det kommer väl mer info när jag börjar.Fick även se vart jag ska sitta när jag inte springer runt ute bland alla andra :) Kontorslandskap är jag inte van vid,men det ska nog gå bra.

Jag vet tyvärr fortfarande inte när jag ska börja för det är en del praktiska saker som ska lösas innan jag kan börja,men nu känns det mer ok-nu vet jag att det är på g "på riktigt"så jag tar det lite som att jag är ledig några dagar.(Tänk,att känna så istället för att man är sjuk!).

Efter mötet hade vi några kompisar här i ca 5 timmar.Jag hade ont i ryggen efter mötet(som varade i en timme-HUR ska man kunna jobba???).När dom var här försökte jag att växla mellan sittande/stående så jag inte skulle bli sämre,och tänkte att jag samtidigt skulle prova att belasta det bråkande benet lite mer eftersom jag inte gjort det på ett tag.Resultatet?Ett skakande ben och ont i ryggen i 3 dagar...Dom dagar man tänker att man är ok,att man nästan är bra behöver man ju bara prova att göra något annat än det man brukar(tex ha tyngden på det andra benet än det man brukar ha)så är man snart tillbaka i verkligheten igen :)

Jag har inte varit hos sjukgymnasten på nästan 2 v nu.Jag är helt opepp på det.Jag VET att jag borde,men det känns ju inte som det ger nånting?!Mina promenader och simning verkar ha ungefär samma effekt...Jag har iallafall ringt idag för att boka tid men han har inte ringt upp än.

Om ungefär en timme ska jag prata med sjukhuset.Fråga om det där jäkla benet som bara bråkar vid belastning.Fråga om varför jag tappar håret och har utslag.Fråga VAD infektionen berodde på(minns inte att dom dom sagt vad det berodde på?)för att se om jag kan få ekonomisk ersättning för inkomstbortfall m.m pga att det blev en operation till,som jag faktiskt fortfarande inte återhämtat mej ifrån.

Nu är vi hemma igen :)

Resan hem gick bättre än resan dit,skönt!

Förra inlägget var ju inte så sprudlande-jag vill bara förtydliga att det VAR bra på resan oxå,men första v var väldigt tuff för mej-både fysiskt och psykiskt.

Man önskar ju att man bara kunde stänga av alla tankar och njuuuuta istället för att vara ledsen över det man inte kan.Det var svårare än jag trodde.Självklart var det skönt med miljöombyte,sol och värme och att bada.Och god mat.

Tillbaka till verkligheten har jag pratat med min nya handläggare på Försäkringskassan.Hon är trevlig och lätt att prata med.I januari ska vi ha ett möte ihop med arbetsförmedlingen för att planera arbetsträning och utreda min arbets(o)förmåga,om jag förstod rätt.

Det är lite pirrigt men oxå förväntansfullt,jag skulle verkligen behöva,och vilja,komma igång med nån aktivitet på dagarna istället för att vara ensam hemma och grubbla.

Jag är lite nervös för vad det blir för jobb och om jag kommer få mer ont,men jag får ju ont även om jag är hemma så försöker att inte hänga upp mej på det för mycket.

Igår var det dags för sista besöket hos sjukgymnasten för i år.När jag skulle gå dit halkade jag och gjorde världens vurpa-PAAAAAANIIIIIIK!!!!Hela kroppen skriker och första tanken är "NEJ!ryggen!faaaaaaaaan!"

Jag kunde inte ta mej upp för det var så halt,så fick krypa en bit för att sen ta mej upp.Tur i oturen att jag hade ryggsäck på som lindrade fallet,men svanskotan gör ont nu,och även händerna.

Det där fallet satt kvar i huvet ganska många timmar,det är ju inte så konstigt egentligen med all smärta dom senaste åren,men ändå.

Sjukgympan gick lite sådär,men fick med övningar jag ska göra hemma nu under 3 veckor.

Det har nu äntligen gått 6 månader sedan sista operationen,så nu får jag göra vad jag vill,men inte om jag får för ont.

Skönt att inte behöva tänka på begränsningar mer :)

Min sjukgymnast hade inte fått tag i sjukgymnasten jag träffade på sjukhuset.Han hade både mailat och ringt och lämnat meddelande men hon har inte hört av sej.

Lite snopet och ganska tråkigt tycker jag.Han sa att det löser sej nog ändå,men jag vill ju veta varför nerverna i benet bråkar-och det har han inget svar på.

Jaha...Resan upp till Arlanda har gått skapligt även om jag har ganska ont nu.

Kom inte igenom metalldetetktorn som dom på sjukhuset sa, det pep ganska duktigt om mej.

Det är ju en grej här där man kan språket och lätt kan förklara men jag blir lite nervös för hur det går utomlands?

Aja, får se hur mycket uppdatering det blir när vi är iväg-tror inte jag ska ha näsan i mobilen så ofta :)

Har lugnat mej lite sen senaste inlägget :)

Har nu haft så ont sen i fredags så jag har fått låta bli en del saker,och vilat mer än vanligt.Jag fick ont under sjukgympan i fredags när vi kastade medicinboll så får väl skippa det ett tag till...

Gött då att jag hade kvällen uppbokad med barnvaktning och lördagen spenderades i Linköping för att bland annat pärla för Ung cancer.

I fredags ringde läkaren som opererade mej första gången,det var dags att få svar på lite frågor,som tex vad jag kan tänkas jobba med.Eller snarare:vad jag INTE ska jobba med.Han tror att F-kassan kommer göra en utredning på vad jag kan jobba med,men skrev ändå med i läkarintyget att jag inte klarar tunga lyft eller statiskt jobb-att jag behöver växla position(sittande/stående).

En annan fråga jag hade var om intyg på steloperationen när man ska ut och resa och gå igenom metalldetektor,något sådant skriver dom tydligen inte ut längre för "vem som helst kan förfalska ett papper".Såå,det blir att visa upp ärret och hoppas dom godkänner det ;)

Jag är fortsatt sjukskriven en bit in i januari och sen är planen att jag ska börja arbetsträna.

Jag vet inte om jag gör rätt men jag försöker göra saker trots smärtan nu.Kanske är det dags att dra i bromsen igen,får se vad sjukgymnasten säger imorrn.Smärtan nu är sådan som var innan jag blev liggande läääänge,så jag skriver inte mer nu utan får väl lägga mej och vila istället.

Jahopp,bilskrället gick sönder så förra v lämnades den in för att fixas-nu låter det inte som att jag kör rally längre ;)

Idag kom jag äntligen iväg till tandhygienist(eller vad det nu heter?)-har dragit mej för det ganska länge...När dom skulle söva mej för första operationen sa jag att dom kanske kunde passa på att dra ut visdomständerna när jag ändå sov och ändå skulle få ordentligt smärtlindring efteråt.Narkossköterskan skrattade och sa att han nog inte fixade det...

Iallafall,jag hade inte hål som jag trodde-så himla skönt!Hon lyckades även skrapa bort missfärgningarna efter anitbiotikan(jag har sett typ 20 år äldre ut på tänderna efter antibiotikan).Så nu är jag himla glad och nöjd :D

Idag var första gången jag körde spinning.Var ganska nervös innan faktiskt.Hade såklart frågat sjukgymnasten om det var ok att testa,han sa att jag inte fick kötta för mycket,och att jag skulle försöka att inte vicka så mycket i sidled när jag stod upp.Inga problem sa jag-jag har kört en hel del innan och haft full kontroll på höfterna och hållit dom skapligt stilla och jobbat mer med benen.

Hehe.Det funkade inte likadant nu.Selektivt minne är ju fascinerande för i mitt huvud var jag ju inte sämre än dom sista 12 milen jag cykla innan det sket sej-i mitt huvud har simning,promenader och sjukgympa gjort att jag inte skulle ha det så tufft på ett spinningpass.

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA.

Jag har ju varken kondis eller muskler kvar!Det är inte särskilt många v sen jag tappade känseln i högerbenet senast-jag är så sjukt optimistisk på min egen förmåga att det blir naivt...

Har nog aldrig svettats så mycket på ett pass heller,handduken jag hade med räckte inte :P

Ryggen då?Joo,det kändes som en tegelsten i storlek ungefär,det är väl nån svullnad som blir när jag anstränger mej.MEN-jag hade inte ont.Jag var livrädd för smärtan,men den kom inte.

Ok,när jag kom hem är det klart det kändes,jag kommer nog ha ont inatt när jag vänder mej-men jag behövde inte avbryta och jag kunde gå hem efteråt :)

Var ganska missnöjd när jag gick därifrån eftersom jag inte var så stark som jag trodde-men nu när det gått några timmar är jag väldigt nöjd med att det gick!Jag fick äntligen träna och svettas och koncentrera mej på något annat för en stund.

Gammal,men klok.  

När man börjar bli så pass bra fysiskt som jag är nu,så tänker jag att jag är på g-att om några veckor eller månader kanske man kan ha ett möte för att prata igenom hur man ska göra sen.

Sen,när jag ska börja jobba igen.

Det är bara det att jag har ju ingen aning om nånting?!

Min chef ringde förut.Mitt företag har vunnit anbudet och har uppdrag i 10 år till(om ingen part väljer att bryta avtalet igen,vilket hänt förut).

Han frågade om det är realisiskt att jag ska pendla över 10 mil/dan 5 dar/vecka.Jag svarade att jag inte kan svara på det i nuläget-för vad ska jag svara på det???

Om jag svarar att det inte kommer gå blir jag antagligen uppsagd,och jag är inte där än.Jag vill inte dit rättare sagt.Jag får panik.Ångest.Börjar gråta.

Jag förstår väl innerst inne att det inte blir bra.Att lägga tre timmar om dan på att pendla är inte det bästa för mej.Men det är fan vad rädd jag är för att hamna i den där arbetslösheten som låter så kall och ensam.

Grejen är väl oxå att jag vill ha nåt slags kvitto på att jag KAN jobba igen,för om jag blir uppsagd och sen börjar jobba nån annanstans och det DÅ visar sej att jag inte kan jobba alls-ja då har jag hellre kvar sjukpenninggrundande inkomsten,försäkringar m.m som jag har genom jobbet nu.

Från att ha känt mej skaplig för att det går bra med rehab m.m blev jag ganska deppig nu,för vem är man när man inte kan,eller inte vet vad man kan?

Det är så frustrerande att INTE VETA.

Ska försöka tänka såhär istället :)