Varning för aningens gnälligt inlägg idag...

Jag är så jävla less på det här nu.Det är så fruktansvärt knäckande att det går bra,bra,bra och sen totalt magplask.Jag är så himla trött på bakslag.

Jag är så less på det så kallade livet som fortsätter,men jag är inte med längre.För det är så det känns-att jag inte är med.För jag klarar inte längre att träna som jag vill,eller att sitta och snacka skit med kompisar i flera timmar.Jag kan inte boka nånting utan att oxå förklara att dagsformen får avgöra om det går att genomföra den dagen man tänker sej.Jag kan inte ens laga en middag utan att behöva vila under tiden.

Det är väldigt lätt att gå omkring och känna sej värdelös-dels för att man inte jobbar/pluggar,eller för att man inte kan göra vad man vill på fritiden längre,men oxå för att folk slutar höra av sej.Det här är inte menat som självömkan eller "ingen bryr sej om mej längre",utan mer att JAG känner mej mindre värd emot mej själv eller vad man ska säga.Jag försöker att inte tänka så-men det känns som att jag har förlorat så mycket värde i mej själv.

Innan jag blev sjuk gillade jag att träffa familj och vänner,promenera,cykla,festa,baka,vara med i en föreningen som skänker saker till baltikum(och även åka dit och göra olika projekt),shoppa,simma,resa,sjunga,läsa,laga mat,fixa i trädgården,kasta frisbee,kolla på basket,sitta med i styrelser,köra tåg-listan går nog att göra längre...

Allt det här tycker jag såklart fortfarande om.Men det mesta kan jag inte göra längre.Och det börjar fan bryta ner mej ganska bra nu.

Jag vill leva igen.Jag vill kunna vakna utan smärta.Jag vill kunna göra VAD JAG VILL utan att fundera på när eller om jag kommer få ont.

Jag vill bara bli mej igen.

 

SaraEmma

2 november 2014 22:50

Jaa, jag tror jag kopierar ditt inlägg till min blogg... Du sätter verkligen ord på hur det känns. Det är så tärande och knäckande. Fick frågan av en kompis idag om vi ska luncha på tisdag, JAA va kul tänker jag först! Sen börjar oron mala, hur ont kommer jag få, hur länge orkar jag, vad är det för stolar, har jag nåt mer jag måste göra på tisdag eller kan jag vila både före och efter? Vad är det för dj---a liv?! Också så urless på detta nu!!! Kram på dig <3

http://ryggresan.bloggplatsen.se

L

4 november 2014 06:19

Haha,det får du göra om du vill :) exakt likadant här-första frågan är "men hur kommer det gå?"så fort man planerar nåt :( hoppas vi får möjlighet att leva som vi VILL igen.kramar

 

Majsan

2 november 2014 23:50

Hej, usch vad besvärligt... Jag lider också oerhört av bäckenledsdysfunktion. Skall genomgå nervblockad av bäckenlederna på onsdag. Förmodligen kommer detta inte ge långvarig effekt men nästa steg för mig är sklerosering av ligamenten runt bäckenlederna. Man tror att ligamenten har blivit uttänjda och därför såär bäckenlederna ostabila. Skleroseringen skall göra att ligamenten blir tajta så att bäckenlederna blir stabila. Läs om prolotherapy (=sklerosering) på nätet. TIPS!

L

4 november 2014 06:32

Oj,hur gör man en nervblockad?hur kommer på man på att bäckenlederna är ostabila,ser man det på röntgen tex?jag gjorde en steloperation L4-s1 pga segmentell rörelsesmärta(hade även diskbråck och ischias)./Liza

 

Emma

3 november 2014 18:11

Du har gjort det igen. Satt ord på hur det känns. Om det är till någon som helst tröst så är du INTE ensam om att känna så. Jag förstår exakt vad du menar och hur det känns. Livet rusar fram för alla andra och för mig har det stått i paus-läge i tre år. När kan jag trycka på play igen? Jag märker också av att folk slutar höra av sig. Och jag förstår dom. Vad har jag att komma med lixom? Om vi ska ses så måste vi ändå ses hemma hos mig för att jag bor i en så jävla stor stad så det är långt vart jag än ska ta mig. Och hur kul är det att träffa mig och alltid göra samma sak? Jag tappar lusten för allt när man vet att det kommer hand i hand med smärta. Kan hända att jag vill citera dig ännu en gång i min blogg. Får jag det i så fall? :) Stor kram!

http://vagenfram.wordpress.com

L

4 november 2014 06:23

Det ÄR tröst att veta att man inte är ensam!EXAKT-jag förstår oxå att dom slutar höra av sej(för hur rolig är man?!)men jag blir oxå lessen över det.Det känns som att man lever i sin egen bubbla numera.klart du får det! :) kramar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hörni, det verkar som att det är dags. Dags att få ett slags avslut.   Det har gått 2,5 år sedan senaste operationen av ryggen.Och visst, det har blivit mycket bättre än det var då, och bättre än det var innan steloperationen. Men det verkar ...

Som ni märker hänger jag inte här så ofta...   Om man ska gå direkt på en ryggrapport så är den skaplig, i torsdags var första (och hittills enda) smärtfria dagen på nästan 3 månader. Jag tror inte att jag har så mycket mindre ont nu, men jag h...

Hej! Vad fort sommar och semester gick, men relativt snart har vi semester igen så jag ska inte klaga :)   Har lite saker jag vill ta upp i dagens inlägg,så nu kör vi.   -Semestern var utmärkt, hann och orkade med ungefär vad jag hade hoppa...

  Dags för en liten rapportering om hur det går för mej nu :) Jag kom in på utbildningen jag sökte till hösten!Såå himla nöjd. Nu vet jag att jag kommer in på utbildningar jag är intresserad av-jag skrev högskoleprovet i höstas för att öka chan...

Nu har det gått 2 veckor sedan jag cyklade. Det har varit två veckor med smärta varje dag.Inte sån där smärta som gör att man måste ligga ner, mer molande i bakgrunden för att hugga till ibland. Men den har funnits där hela tiden.   Min sjukskr...